Att känna sig halv trots att man är sitt mesta

Vad lätt det är att fastna i en inåtsnurrande spiral som stänger ute det yttre och gör att det känns trångt, mörkt och motigt att vara och göra, när saker och känslor hopar sig under stress. Det är så lätt att fastna i autopilot med skygglappar och bara köra på. Att bli monoton och missa känslobanor, både upp och ner, glädje och sorg, saknad och längtan. Att känna sig otillräcklig och halv både i förhållande till det man står mitt i och i förhållande till alla runt omkring en.

Vad viktigt och värdefullt det är då att bli ”knackad på axeln” och få hjälp att lyfta blicken. Ett oväntat samtal, en uppmuntran, ett hastigt möte, ett hejarop, barnens tårar av saknad, frågor, en påminnelse om varför man är mitt i allt man är i och allt som väntar, omsorg.

Även det tuffa och svåra är väl värt att medvetet känna, lära av, utvecklas under, gråta igenom – och samtidigt, mitt i, fortsätta att se och vara medveten om det roliga, spännande och allt som är värt att vara tacksam för? Liksom det är nödvändigt för att orka med och fylla på energi.

Idag är jag tacksam för flera små saker som ”knackat på axeln” på sistone och fått mig att stänga av autopiloten och hjälpt mig lyfta blicken mitt i stressen.

Tid och otid

Hur ska man kunna förhålla sig till tid, när den ter sig så olika lång beroende på rum och ställe, sinnestillstånd och kalender, mig själv och andra?

När samma mängd dagar kan te sig alldeles för få för allt du måste göra, men kräver att du stannar upp för att hinna med det du inte vill sakna eller ångra att du inte gjorde. Också. Istället. Hellre.

När så mycket kan hända på ett år, med en person, en utveckling, en ålder, men ingenting har förändrats i en omgivning.

När tiden inför stundande avsked går för fort, men inför stundande utmaning har tagit sån tid att komma fram.

När den inför en period av år isär från människor du älskar känns så lång, men när du sen ser tillbaka på samma år i efterhand ser hur fort det har gått och hur mycket som vunnits.

När du mitt i allt som krävts och krävs för att något ska bli av, ifrågasätter om det är tillräckligt lång tid för att vara värt allt besvär.

När det vissa dagar känns som att läget är under kontroll och du nästan hinner se fram emot det som komma skall, men nästa dag får panik för att alldeles för mycket återstår.

När du gjort allt för att ligga ”i tid” men inte har den minsta möjlighet att påverka om vissa saker uppstår för sent.

När den kan ses som en förlust å ena sidan, men högsta vinsten från en annan.

Det går nog inte att förhålla sig till tid. Jag har inte lyckats i alla fall. Inte blir jag klok (eller mindre gråhårig…) av att försöka låta sinnet hänga med i tidens olika svängar heller. Viktigast är nog att mitt i, ta tid, och stanna upp. Lyssna in, andas ut. Njuta (och tjuta). I tid. Och om så fallet kräver. I otid.

Dan före dan före dopparedan

Då kom våra pass återigen till svensk mark! Glatt överraskande nog tog det bara en vecka från att vi skickade ner dem till Bryssel, där närmaste ambassad till Papua Nya Guinea ligger, för att få våra visum godkända och inklistrade i passen. En knapp månad innan avfärd…

Mycket hade kunnat gå tokigt (alltid läskigt att skicka iväg själva passen över landgränser! ) men efter mycket (!) roddande med DHL och ambassad (som har färre öppettider pga corona) så kom de iväg förra veckan och åter idag. Preciiiis i tid så att vi idag (sista dagen) kunde skicka visumnummer till PNG som behövde dessa för ytterligare en resa-över-gränser-i-pandemi-tider-process, innan det blev julstängt.

*pustar ut*

Imorgon tar vi tag i nästa process på svensk mark – körkortsförnyande!

När ”sista gången innan” bli påtagligare

Känslan av att ligga steget efter, som att vi prioriterar fel i farten eller helt enkelt glömt något väldans viktigt blir allt påtagligare ju fortare hjulet snurrar och tiden knappar in.

Nu är det sista veckan i skolan för barnen – sista veckan!! – och snart behöver de säga hej då till den vardag som är deras värld, där kompisar och allt ”vanligt” finns. Händerna knäpps för att alla ska hålla sig friska (den här veckan också, och nästa, och nästa!) och verkligen få fina avslut och hej då till kompisarna.

Timnah fick tråkigt nog ett abrupt slut när högstadiet gick över till distansundervisning och förmodligen inte kommer ha någon julavslutning. Men Leon och Livia planerar för hej då-fika på torsdag.

Samtidigt, i den administrativa ”to do”-världen, har förra veckans tre läkarbesök, synundersökning, två tandläkarbesök, avtackning, zoom-möte och sista fotbollsträningar, gått över till den här veckans tredje besök till vaccinationsmottagning (igår), pass skickade till Bryssel för visum-process (typ hela dagen idag, inte bara att lägga på lådan om man säger så…), logopedbesök (imorgon),””Hej då”-fika, julavslutningar, läkarbesök och första stora avskedet till vår ena katt (fredag).

Det gäller att hålla tungan rätt i excel för att inte missa några vaccinationer…

Parallellt med det pågår framtagande av material och underlag för fyra skolbarn till skolan i Papua Nya Guinea, konversationer och förfrågningar från tre olika klasslärare här, vaccinationsunderlag och ”några” anställningspapper att gå igenom. Och med anställningspapper kanske man kan tro att det handlar om ett papper som ges till oss för underskrift, men när man bli anställd av en svensk organisation, utstationerad av den större internationella organisationen (paraplyet som sköter HR frågor från England) och arbetsmyra under det lokala programmet, där personalfrågor sköts både från Papua Nya Guinea och Australien, då blir det X antal avtal och dokument att läsa igenom, godkänna, fylla i, skriva under och skicka in. Så det blir lite koordinerande skulle man kunna säga.

Men även om huvudet är extra fyllt av det läskiga faktum att alla pass och massa dokument ligger i ett kuvert på väg till Bryssel, ska godkännas – måtte vi inte missat något!- och sen hinna skickas tillbaka i tid, så är hjärtat fyllt av barnens ”sista gången innan”- situationer. Tror inte det är någon av oss som riktigt förstår att det faktiskt är på riktigt nu, och många gånger är nog jag mer sentimental än barnen, men vi försöker stanna upp också. Det är ju snart jul! En sista gång innan…

40 + indeed

En minst sagt fylld dag. Arla morgonsång, hemmakontor med mailande till rektor på andra sidan jorden, klasslärare på hemmaplan, lagande av spis av spistekniker (tredje gången gillt!), matteläxa med hemmavarande snor(ande)unge, samtal med Skatteverket om skatt på hyra och avdrag på räntor, CSN om avbetalningar, Vattenfall om uppsägning och överflytt av el, ifyllnad av 6 x hälsodeklarationer för försäkringsfrågor, samtal och överenskommelse med blivande hyresgäster (!!) och påskrift av arbetsavtal för blivande arbetsgivare. (Glass)BOOOOOM(b) och fredagsmys på den!

Ibland känns det som att vuxenpoängen har nått sin stapel i stora viktiga saker man måste klara av och att det vore väldigt skönt att kliva ur den här vuxenbubblan en sekund. Men då är det väldans skönt att faktiskt få göra den här resan med tryggheten själv som alltid ser lösningar och aldrig backar.

Grattis på födelsedagen älskling!

Att flytta utomlands – trots allt

Tänk vad motsägelsefulla saker kan tyckas vara, trots att du känner att du är på rätt väg. Som att varje framsteg och uppfyllelse möts med en utmaning, för att… ja, för att?

Som när du är närmare din livs dröm än du någonsin varit och ändå så logiskt långt ifrån. En dröm du försökt lägga på hyllan så många gånger för att den kräver så många och stora uppoffringar, men som ändå inte gått att ställa bort och packa ner, och nu efter år av väntan, testande, förminskande, ifrågasättande, längtan (!) ska förverkligas – i en värld som skriker ställ in.

När du efter ett halvårs ansökningstester får positivt besked, berättar för din chef att förändring är på väg att ske – och en vecka efter blir hemskickad till hemmakontoret för att världen har stängt igen.

När du efter ytterligare ett halvårs trippelarbetande, förberedande och framflyttande återigen ser praktiska möjligheter och lösningar – och världen återigen rustar för att överleva.

När anledningen för flytt är för att vara med och göra världen till en bättre plats, vara ett ljus i mörkret – och hemma är mörkare än någonsin.

När uppdragsgivaren väntar, kämpar och gör allt för att en familj på sex personer ska kunna resa till andra sidan jorden – när världen säger ”res inte i onödan” och gör allt för att krångla till det.

När du koordinerar anställningshandlingar, myndigheter, resehandlingar och personalfrågor mellan fem länder – och febriga, hostiga barn, läxor och middagar på hemmaplan.

När du vill göra sista tiden hemma till den bästa tiden och umgås, kramas, kalasa och utflykta med alla nära och kära så mycket det bara går – och statsministern säger stanna hemma.

Att säga upp jobb, räkningar, bostad, skola, katter – utan att veta något exakt datum eller om planerat datum kommer att gå i uppfyllelse.

När hjärtat säger det är meningen, kör på, det kommer gå – men hjärnan säger ”gå och lägg dig”.

Då är det bara att fortsätta tro. Och rustas i tillit och förtröstan.

Papua Nya Guinea nästa.

Tacksam

Vaknade upp och kände en sån tacksamhet i morse. Eller nej det var inte sant.

Klockan ringde 05.45 (en låååång halvtimme tidigare än vanligt för att hinna få upp och iväg alla och sen själv hinna med ett tåg till Västerås för dagens inspelning). Då var min första tanke snarare ”Gode Gud hjälp mig att få upp ögonen”.

Men sen! Väl på bussen och tunnelbanan sköljer det över mig. Tacksamheten över att morgonen gick så bra. Att mina små marginaler höll, att alla kom upp, att (nästan) allas tänder blev borstade, att alla utbrott uteblev, att vi har tak över huvudet och frukost på bordet. Att alla fyra älskar sin förskola och skola, för pussar, kramar och high fives vid avsked, att jag hade ett uppdrag att åka på, att en månads arbete gett nöjda kunder, att jag är frisk. Så tacksam för mina barn, min man, mina föräldrar och syskon, vänner och alla därtill. Osv.

Det är min önskan och strävan. Att varje dag låta glädjen och tacksamheten för allt jag har få stå över allt som saknas, mina tillkortakommanden och alla små och stora kamper som utspelas. Stunder som 05.45 blir liksom utsuddade och bortglömda på något konstigt sätt.

Med det, och ett litet klipp från tisdagens fotbollsträning då Leon fick kämpa hårt utan att nå sitt mål (och glädja undertecknad och omgivning längs vägen ), önskar jag en härligt glädjefylld helg!

Lycka är lyckliga barn

Årets första fotbollsträning för Noel och en hel liten familj i utkanterna av planen (läs: överallt och i vägen).

En mirakulös vändning på Livias feber (borta imorse) gjorde att även hon fick ‘pela baschket’
”Nej det är fotboll Noel ska spela”
”Jag åsså pela fotboll?”

Så vem kan motstå lite frisk luft och fyra glada ansikten?

Eller ska jag säga ansikten som strålar.  Det gläder verkligen mammahjärtat när längtan till träningarna, om det så är basket eller fotboll, bara bubblar över och det lyser i ögonen. Särskilt som jag själv lever på gamla meriter och spelar både fotboll och basket i hjärtat.

Att övriga delar av familjen får öva boll och skrattsinne i utkanten av planen under tiden gör ju inte saken sämre!

Lugnet som infinner sig när man väljer att vila i motgångarna

Måndag och en Livia med nästan 40 graders feber. En sen länge inbokad engångskurs för David och dag 3 på mitt nuvarande projekt som står och stampar lite på grund av yttre faktorer.

Att ta bort stressen över ovanstående och det faktum att det bara är att pussla om i schemat, ställa in ett utvecklingssamtal och gilla läget. Att bestämma sig för att sånt är livet, njuta av nya lösningar och sen slappna av i att jag har möjligheten att vara flexibel i mitt jobb, jag kan fastna med feberhet tjej i knät, allt går inte att påverka och vardagen är rätt bra ändå. Det är skönt.

Inget som inte lite te kan lösa.

Gästspel hos vintern

”Snö?! När det äntligen har blivit varmt och vår hemma och vi ska åka bort en helg så åker vi till snön och kylan!?”

Chocken när Timnah vaknar upp i bilen och skogen ligger mörk och snöfylld framför oss blir nästan till ilska. När sen temperaturen visar på -15 grader vid uppstigningen kl.7 imorse kände även undertecknad att storstadens analkande vår var mer lockande.

Men! Efter en dag med blå himmel, frisk (läs: bensinförgylld scooteravgas -) luft, perfekt antal grader och massa snölek så är vintern förlåten och en helg med trädklyvning och kusinlekar i snö avkopplande ”i väntan på våren” – tid.