När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

Ny luft under vingarna

vintergungaDet sägs att det är på barnen man märker att tiden går. Och snart fyller hon 9år, hon som fyllde 8 sist.

Nästan ett år sen sist.

En årskrönika kanske skulle vara på sin plats. Men det ska jag bespara er.

Nu är i alla fall en lång, utmanande, uppbyggande, lärorik och insiktsfull period över, och slottet är överlämnat till ny ansvarig. Sista dagen igår och efter det faktum att jag totaldäckade i soffan så fort barnen somnat och inte vaknade förrän maken (som även han somnat) väckte vid 01.30, så var det nog rätt mycket luft som gick ur mig i samband med att det ansvaret släppte. Mycket märklig känsla att från en dag till den andra inte behöva ”kontrollera” mailkorgar, processer, kontakter, relationer, pengar in och ut osv, men fantastiskt skönt!

Nu är jag klar med det. Väldigt nöjd, tacksam, stolt och glad och sjukt förväntansfull inför vad som komma skall framöver.

Ingen rast ingen ro dock, för idag hoppade jag på nytt projekt som sträcker sig en månad framöver. I mitt rätta element dock så det känns lekande lätt och bara roligt!

Lite häftigt att tänka på alla välsignelser längs vägen och att det här avslutet direkt fick en ny början i något nytt.

Sen är jag den första att erkänna att en semester inte vore så dumt.

151117050542

Annonser


Lämna en kommentar

SEMESTER!

image

Det är svårt att greppa och tro att det är sant, men nu är den här. Den efterlängtade semestern. Och med tanke på att jag avslutade med två dygn utan att träffa barnen i vaket tillstånd och sen fällde en tår i bilen på väg från jobbet igår då inte bara tanken, utan känslan slog till att så faktiskt är fallet, så var det nog på tiden! Än väntar och längtar många, jag vet, men även om det inte är så särskilt sent för semester egentligen så känns det ibland som att jag längtat sen i mars!

Men nu så! Nu ska jag bara försöka lära mig att slappna av i att jag inte har satt mina ”ersättare” i en allt för svår sits (om det alls kommer gå!?), för nog kommer det finnas att göra hela sommaren! Kul! Att beläggningen är över förväntan, men svårt för den ansvarskännande att slappna av i att inte vara på plats och ta om hand. Men men, det får gå bra helt enkelt!

Och nu ska jag fokusera på att lära mig semesterrutinerna som redan instiftats under Davids snart två veckor hemma (läs: sen frukost, och sen lunch, som sig bör). Jag har redan fått lära mig att Sandwich är glassen som passar Livia och Leon bäst, att den helst ska delas på mitten med pappret kvar och att Leon direkt tar av pappret medan Livia helst gröper ur och inte vill att man ska ta bort pappret.

Kanske kanske kan det även inlivas ett litet större engagemang för den här så kallade bloggen också när lugnet infunnit sig (ok, lugnt kommer det inte bli med två små som utforskar världen i en väldans fart..! men ni fattar).

Med endast två veckor tillsammans så ska vi försöka maxa dessa två med start i Hälsingland.

På återseende!


2 kommentarer

Bergochdalbanan vi kallar livet

20150202_091903När man tröttnar på sina egna inlägg innan man ens har skrivit dem, då kan det hända att det tar ett tag innan bloggen uppdateras. Liksom när tiden man sitter ner utan sjukt barn eller dator med jobb i knät slutat existera.

Alla är vi ju mitt i livet, mitt i vårt eget liv, fyllt med krav, tidspress, vintervirus, vardagsångest, brist på träning osv osv. Varför skulle då mitt vardagspussel med ups and downs vara något att skriva om? Känns som att det skulle vara samma lika hela tiden om jag hade skrivit något sen sist. Inget nytt under solen om man säger så.

Det skulle handlat om alla tusen saker jag lär mig på nya jobbet, frustrationer, förändringar, relationer, stress, lugn, glädjen och hur fort tiden springer iväg. Om funderingar och drömmar kring Kenyaarbetet och andra förfrågningar. Säga nej eller lösa det? Våga satsa, tänka säkert? Om sorgen över alla bilder jag inte hinner ta och alla filmer jag ännu inte klippt. Om allt nytt jag vill lära mig och utveckla.

Om glädjen över hur fantastiskt bra det gick med inskolningen den där veckan då vi hade fem dagar på raken som alla (I know, ALLA) i familjen var friska. Om bästa maken som bara är…ja bäst, när undertecknad stressar upp sig över nytt jobb, prestera, leverera, älska, vara närvarande, känna sig otillräcklig. 20150202_131654Om bästa barnen som kämpar på i slask och snö, gråter över läxor och svettas i glädje på träningar, räknar ner dagar till födelsedag mitt i sommaren, längtar efter sovmornar men väl uppe blir mina solar som strålar precis så där mycket så man spricker inombords.

Om lunginflammationer, öroninflammationer och stela nackar efter hög feber.

Om tillfrisknande hos oss men alldeles för hastig bortgång i släkten…

Om att vilja hålla kontakt, träffas, umgås mer.

Om löpning som faktiskt kom igång bra men blev avbruten av vintervirus men bara väntar på att få en kickstart igen.

Om en liten lånebil som skulle lätta upp vardagens pusslande men sen visade sig bli räddare i nöden då stora familjebilen pajar och förmodligen kommer kosta skjortan att rädda livet på.20150203_092423Om beslutsångesten att lämna eller inte lämna ena halvan tvilling på förskolan när andra halvan är hemma. Om lättnaden när sprudlande glädje möter vid hämtning och det dåliga samvetet när krokodiltårar skiljer vid lämning.

Om drömmar till varmare länder med all tid i världen med de jag älskar mest…hela tiden.

Om värmen inombords när jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken samtidigt som kropp och själ får anstränga sig ut i fingerstpetsarna för att inte bryta ihop när barn, kläder, bilskrap och minusgrader går åt helt olika håll vid tidspress.

Om tidiga mornar som ska bli ännu tidigare nu när även David börjat jobba heltid efter 8 månader hemma.

Om tacksamhet över all kärlek mitt i livet och påminnelserna till mig själv att inte springa för fort så jag missar det.

Gissar att det finns några som känner igen sig. Och eftersom det trots allt är en blogg om mitt liv, så vore det rätt svårt (och dumt!) att försöka låta den handla om något annat. Men om det blir så mycket roligare och mer spännande än så här är frågan. Men det känns så! De gånger jag stannar upp däremot och ja, stannar upp. Då kan jag faktiskt känna och insupa det faktum att livet inte går ut på att bara få allt att gå ihop. Och att det liv vi står mitt i just nu faktiskt är ganska spännande redan nu. Och det känns skönt.


Lämna en kommentar

Rivstart

Huvudet på 100 ställen samtidigt dygnet runt skulle man kunna säga.

Dagtid (för den som undrar vad ett slott och skola kan få en vikarierande ansvarig att hugga tänderna i de första två dagarna):

– personalmöte
– informationsuppdateringar på hemsida- planering av städbehov för våren + utskick till städfirma
– installation av tre nya mailadresser i outlook
– telefonsupport med mailleverantören ang. två av dessa mailadresser som inte vill fungera eller ge åtkomst
– genomgång av full inbox med gamla, potentiella och framför allt bokade kunder
– kånkande av extramadrasser för nästa veckas 60 nattgäster
– inläsning av årsplan för 2015
– kontakt med prel.bokade kunder för uppdateringar och bekräftelser
– problemlösning på hemsida (bland plug ins och formulär jag aldrig sett…)
– kompromisslösningar i väntan på nästa arbetsdag…
– bokningar av nya kunder
– samtal med annonsförsäljare
– listor, listor och listor (”att göra”, prio 1, 2 (ja, vad är viktigast egentligen?!), långsiktigt, läsa på, osv)
– uppdateringar av sociala medier
– blir nog lite övertid imorgon också…

Ja…ett litet axplock.

Nattetid (för den som undrar vad en tillika fyrbarnsmamma kan stå inför för vardagsutmaningar):

– har jag ställt klockan?
– Timnah friluftsdag
– Vilken tid ställde jag klockan nu igen?
– måste köpa galonisar till Leon innan onsdag
– när kommer jag vara tvungen att kliva upp när David börjar jobba?
– hur många timmar blir det egentligen för barnen på förskolan? (hur många gånger kan man räkna egentligen?!)
– om jag räknar en gång till kanske timmarna blir färre?…
– undrar vad x tyckte om utkastet på infofilmen från Kenya…?
– har jag ställt klockan?
– nu måste jag sova!
– Nej! Glömde plocka fram strumpor…kanske väcker de små om jag letar…får kolla tvättstugan..
– har vi frukt hemma?
– undrar om jag måste skrapa rutan imorgon…
– får nog redigera lite Kenya i morgonkväll också
– måste kliva upp så fort klockan ringer så jag inte väcker de små för tidigt
– har Noel överdragsbyxor på förskolan eller hemma?…
– hoppas halsen håller för en löprunda imorgon
– MÅSTE SOVA!

Egentligen är det nog inte allt jag vet om att jag ska göra som jag känner att jag inte hinner med eller är rädd att glömma bort som skapar den där pirrkänslan som gör det svårt att varva ner. Det är snarare allt jag vet att jag inte vet om att det ligger på mitt ansvar så att jag måste komma ihåg det som gör det lite smått nervöst så här i början.

Det är tur att jag har fem galningar jag kan komma hem och krama sönder och som kan hjälpa till att ta bort fokus från allt annat i alla fall för några korta timmar!B87B2023


Lämna en kommentar

Springer in det nya året

B87B1839Julafton känns som en evighet sen och egentligen borde det komma någon slags eftertänksam tillbakablick på 2014 nu. Men ärligt talat så har jag inte förrän den här helgen (då inplanerat besök blev inställt pga sjukdom) stannat upp, varvat ner och ens haft lite tid att fundera över något annat än … ja, överhuvud taget. Har vi inte varit sjuka så har vi haft besök, firat födelsedagar, varit bortresta, firat jul, på resande fot och firat nyår. Och det är fantastiskt mysigt, roligt, härligt, trevligt och allt sånt, men i sanningens namn rätt utmattande så här i efterhand. Så nu hade det varit skönt med lite jullov! 😛

Fast om jag ska vara riktigt ärlig så stämmer det inte riktigt att jag inte har hunnit tänka. Framtiden har legat och skavt snett hela julen faktiskt och först nu när det nya året plötsligt är här (känns som att det här årsskiftet satt i något slags kugghjul ihop med varandra, jämfört med nyhetskänslan jag brukar ha annars; ljust, fräscht, nystart, allt är möjligt osv), så börjar 2015 så smått landa i lugn och ro. B87B1824Det här blir ju ett rätt utmanande år för oss som familj. Livia och Leon skolas in på förskola om drygt en vecka, Noel gör sitt sista halvår i förskolan innan förskoleklassen tar vid, Timnah ska kämpa vidare i skolan, och både jag och David ska jobba heltid…är tanken. En tanke som känts helt omöjlig att få ihop både praktiskt och i mammahjärtat, fram tills nu. För att inte tala om det här nya jobbet jag ska ta mig an från och med onsdag som känns allt annat än glasklart. Och Kenya som fortsätter utvecklas parallellt.

Men nu ser jag faktiskt att dagarna börjar bli ljusare. Våren och sommaren känns inte längre oändligt långt borta. Jag njuter av alla framsteg som Livia och Leon gör varje dag och kan faktiskt föreställa mig hur fantastiskt roligt de kommer få med kompisar och nya utmanande lekar. (gör mitt bästa för att den tanken ska väga över saknaden att inte få umgås lika mycket med mina små och stora framöver)

Så nu tar vi oss an 2015 med nya krafter och utan löften! Ett år jag ska försöka se glädjen i den utmanande vardagen, varje dag, och inte döma ut något som omöjligt, svårt eller jobbigt innan det är över.

Så hoppas jag på hälsa för hela familjen, att vi slipper jobbiga virus ett tag och att jag och D kan jobba (och göra ett bra jobb) när så är tanken. Jag hoppas att Livia och Leon ska stortrivas på förskolan, att lämningar och hämtningar ska gå som smort, att vintern ska vara kort och sommaren bli lång. Och att det går att trycka in lite löpning mellan varven. Blir det så blir det bra!

Sen kan jag inte sluta drömma om att få åka utomlands med hela lilla familjen. Spelar egentligen ingen roll var, bara det är varmt! Har sådan sjuk abstinens efter oändliga hav, varma stränder och sol tills man storknar. Drömma kostar ju ingenting…B87B1835Det blir nog ett spännande år när allt kommer omkring. En dag i taget. Lite motigt att inse att jullovet är över och det är dags att ställa om barnens (och de vuxnas…) sovtider dock. Och imorgon börjar verkligheten lite smått med redigering för undertecknad igen, och förkylningen som är i antågande kommer vara puts väck! Lika bra att gå och sova nu kanske…

Gott nytt år!


2 kommentarer

Mitt nya jobb

Jul Kagge-1Ja faktiskt. Nästa år ska jag vikariera på ett slott. Lite utanför min ”box” kanske, men det känns fantastiskt roligt (och spännande!). Området är inte helt okänt, om man säger så, det är nämligen Kaggeholms Slott det handlar om och jag har ju både bott, pluggat och vikarierat där förut. Men nu är det som något annat. Jag kommer hoppa på ett ett års mammavik som verksamhetsledare för slottet och konferensverksamheten med marknadsföringsansvar för Slottet och Folkhögskolan parallellt. Min förhoppning är såklart att kunna fortsätta med frilansandet (läs; fota, filma, skriva, klippa) vid sidan om, i den mån det går (…), men nu blir det ett år med ”lite” nya utmaningar. Och jag har ju svårt att inte anta nya utmaningar när möjligheten finns!

Idag var jag på min första inskolningsdag och man kan väl säga att de här få ”gå dubbelt”-dagarna innan jul kommer gå sjukt fort! Verksamheten på ett slott och skola med boende, kurser, konferenser, läger, evenemang med mera kräver lite praktisk kontroll om man säger så (läs; bokningar, fakturering, genomförande, kundmöten, försäljning, framförhållning osv). Och som vanligt börjar man (läs: jag) ifrågasätta huruvida detta kommer omfamna mig som en mastodontvåg över huvudet, men samtidigt känner jag hur jag redan har börjat gå igång på alla cylindrar och tycker det ska bli (redan är!) fantastiskt roligt!

Så nu vet ni! Och på lördag är det julmarknad på Slottet 12-16. Kom dit, drick glögg, köp fina saker och säg hej och kika in min nya arbetsplats om ni inte har något för er vettja!Jul Kagge-2

 

 


Lämna en kommentar

2 advent – check

Jag hinner inte med! Vad händer med dagarna (och kvällarna!)? Bara tre veckor kvar av 2014 och den här förväntansfulla och skrämmande känslan inför utmaningarna nästa år har redan börjat infinna sig. Det händer grejer, lite nya grejer (mer om det snart!) och så ska vi inte minst lyckas med bedriften fyra barn i skola/förskola och två vuxna på heltidsjobb för första gången i våra liv. Det känns lite för vuxet för att gå ihop. Men, så förkylda som de små varit hittills så kan vi väl skriva bort alla sjukdomar till nästan år och räkna med 0 vabbdagar och sjukt smidiga hämt- och lämntider?!B87B0556Nåväl. Den här veckan har gått ihop i vardagen i alla fall. Artikel om Kenya har publicerats (länk snart hoppas jag), ett fotojobb på en företagsjulfest är avklarat (det är variationen som gör det! Kika gärna i GALLERIET om ni är nyfikna), Timnah har haft feber och blivit feberfri, öppet hus på skola, besök hos vänner, julskyltning, klappat Tomten (eller ja, sett Tomten då), och snart är det Lucia. Hej vad det går! Men så njuter vi av att bara vara mitt i stormens öga. Med två illbattingar som är en halvmeter över marken oftare än på marken, slappa i soffan med två större illbattingar som hostar, dansar, bråkar, kramas ikapp, och struntar i att städa. Det är ju snart jul. Då ska det ju vara julstök…

En lussebulle på det?!