När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Springer för Mitt liv

2015-04-19 22.08.45Löpning har varit den form jag försökt hålla konditionen någorlunda i schack med. Säsongsvis visserligen, men ändå. Nu i vinter lyckades jag dock trotsa naturen (min natur) och hålla igång även under de mörkaste månaderna. Jag tyckte nog även att jag kom igång rätt bra också. Långt och ofta till och med.

Men så tog det stopp. Det var liksom det som var enklast att ta bort från listan när allt annat hopade sig. TIden räckte inte till, för att inte tala om orken, och det var ju det enda som enbart drabbade mig (!!!).

Ett tag grämde jag mig över att jag aldrig kom ut. Fick lite dåligt samvete när jag såg någon annan. Men sen försvann det också. Jag kände ingenting för att springa. Alls.

Länge inbillade jag mig att det var en månad sen jag sprang. Det visade sig att det var nästan två månader utan löprunda! (var tog tiden vägen?!)

Men nu så! Har lusten kommit tillbaka och löpskorna på igen. Och OJ vad jag har saknat det! Det går inte så fort och blir inte så långt, och är rätt tungt också om jag ska vara ärlig, men jag mår så bra av det!

Så det får nog stå kvar på listan. Inte för att jag borde, för att jag har så mycket att ta igen eller för att beach 2015 väntar (den kommer jag njuta av oavsett rutor eller ringar på magen!). Nej, för att jag vill och för att jag mår bra av det.

Annonser


Lämna en kommentar

Vad göra eller inte göra

B87B6225Ärligt talat. Det här frilanslivet kan ju gå en på nerverna ibland alltså. Känner mig ofta (inombords) som en vilsen höna som pickar lite här, sprätter lite där och lägger ägg här och där (ursäkta eventuellt hemska bilder detta framkallar!) utan att komma ut ur buren. Viljan att göra är större än tid att utföra, frågetecken tar (enligt mig) för lång tid att rätas ut och pengar strömmar sällan in när man själv tycker vore lämpligt (om jag nu någonsin sett en ström?!) Därför är det rätt skönt när man ibland påminner sig om och faktiskt unnar sig den stora fördelen med att frilansa; att styra sin egen tid.

Det gjorde jag idag. ”Vi tar en städdag idag!” hette det mellan maken och mig emellan, men med tanke på att städandet satte igång en timme innan dags för hämtning av storbarnen så måste jag säga att dagen nyttjades mycket bättre. Allt arbetsrelaterat lades åt sidan och kaffet fick tre påtårar (ehhh?) ihop med maken. De små fick all fokus de ville ha; bokläsning, dans, mys, lek, mat osv. Samtal om framtidsfrågor, framtidsvardag, nutidsproblem, nutidstacksamhet, storhet, litenhet, frustration, hopp och förtvivlan, drömmar och verklighet – fick ta tid. Hur ofta orkar man gå in på sånt i TV-soffan när barnen sover och diskberget är bestiget?!

Kan inte påstå att någon av oss är särskilt mycket klokare eller att vi lagt framtidspusslet färdigt (fast det vore å andra sidan tråkigt att ha allt upplagt!), men för egen del har dagen styrkt. Frustration har runnit av (och kommer förhoppningsvis inte behöva gå ut över de i närmsta omkretsen…) och tacksamhet över allt som är som det är större!

Så imorron har den här hönan återigen lite mer kraft att anstränga sig igen för att sprätta sig ut ur buren också!


Lämna en kommentar

Vi tar det… sen.

Just nu är vi mitt upp i att skapa en osund vana när det kommer till Leons måltider. Endast morgonmålet är ett undantag. (Trodde aldrig jag skulle blogga om hur mina barn äter, men… när man med blotta ögat kan se hur babyhullet försvinner och läppen torrspricker, då är det svårt att låta bli).

Nu tror jag inte längre han har ont i halsen och vägrar därför, utan nu har han fått för sig…nåt, och vägrar helt enkelt flaskan bara för att. OM INTE man sätter på …. jomenvisst, Babblarna. Jag förstår inte, men det verkar vara det enda som kan få Leon att helt slappna av (jajemen, jag har provat andra grejer!) och lägga bort trotset för en stund och äta. Nu senast rekordet sedan han blev sjuk 100 ml i samma mål.

Och, trots medvetenheten om att det här förmodligen slår i en kil för något som blir väldigt svårt att rubba sen, så struntar jag faktiskt fullständigt i det just nu. Varje milliliter en seger om man säger så.


Lämna en kommentar

En påtår på det!

Nu har jag varit i en mataffär kl.9.00 på morgonen för första gången i mitt liv (sug på den ni, jag har levt ett långt liv…) och kan härmed (efter gårdagens ärendeuflykt inkluderad) konstatera att jag hellre ska ta två bebisar ut i affärer efter förmiddagsmålet snarare än före. Igår gick det som smort, matade och lät de vara lite vakna innan vi åkte, och de små sov (i stort sett) hela tiden tills vi kom hem för nästa mål. Med järn i magen däremot, som de ju får varje morgon, blir livet som liten inte så roligt och mamman var nära att avbryta reajakten för att åka hem och bajsa barnen.

Men, prisjägare (läs; rabattnörd…) och multitaskare som man är klarade vi även det. För har de dyrt godis där det är billig köttfärs och tvättmedel på extrapris, så blir det minsann till att åka dit där det går att köpa lördagsgodis för 39,90 kr/kg. Som grädde på moset hade de även naturgodis för 7,90 kr/hg så tjänade vi pengar på det också! Eller nåt…

Nu sitter jag och väntar på att dagens fjärde kopp kaffe ska kicka in så att det blir nåt gjort här hemma. Men den tar tid på sig… Tack och lov tror vi för tillfället att barnens magar bara påverkas av järnet numera och inte när jag dricker kaffe, så det får väl bli en påtår också då.

Imorgon är det nämligen kalas igen (den här gången slår vi ihop tre stycken födelsedagar i familjen) och det kan ju vara juste om de slipper borsta matrester från fötterna när de går härifrån…

Annars har jag i och för sig haft för mig att det är torsdag hela dagen idag, så jag kanske ska gå på den känslan och städa imorgon istället!

Trevlig kväll!

 


7 kommentarer

Babywise på vårt sätt

BabywiseHär är den. Boken som jag hittills bara har nämnt lite i förbifarten men som jag nu känner är min plikt att tipsa om för alla jag kan.

Babywise – ge ditt barn gåvan att sova hela natten skriven av Gary Ezzo och Robert Bucknam. ( www.babywise.se )

Måste erkänna att titeln kan kännas lite provocerande och skeptikern i mig fanns nog där i början. Särskilt om man har två barn som man inte lyckades ”ge gåvan” att sova hela natten så enkelt som det låter… Men, utan att veta om det här kommer hålla i sig, så måste jag säga att den hittills bara har gett positiva effekter.

De senaste veckorna har våra små börjat få en sammanhängande nattsömn på i snitt sex timmar (ibland längre) per natt (för att sen äta och somna om). Tack vare boken. Och för att ta den här natten som exempel:

Leon åt sista gången för kvällen kl. 22.30 och sov sedan till 06.00 och Livia åt 23.30 och sov sedan till 7.30 i morse. Tack vare boken. Ok, tack vare att vi försökt följa det som står i boken.

Så vad är ”hemligheten”? Det sköna är att det inte är någon ny ”barbarisk” metod som går emot allt man tidigare har hört. Nej, samtidigt som man får flera aha-upplevelser när man läser, så känns det nästan rakt igenom som sunt förnuft. Man bara stuvar om lite i vissa tänk. Den förespråkar utvilade föräldrar (handen upp alla som inte är med på den)  och att det inte är meningen att föräldrar ska behöva vara helt slutkörda efter natten, hur ska man då kunna vara en bra förälder under dagen? Flexibla rutiner ihop med att du känner ditt barn bäst. Men ändock, rutiner. Det finns många bra handfasta tips (som jag när jag läste de tänkte att ”det där måste jag läsa igen så jag kommer ihåg det!” vilket aldrig blivit tid till…) men de stora punkterna som vi tagit fasta på är:

1. Mata ungefär var tredje timme. (föräldrastyrd matning)

2. Håll rutinen mata – vakentid – sova.

3. Lär bebisen att somna i egen säng.

För att börja med punkt nummer ett, mata var tredje timme, så handlar det egentligen om föräldrastyrd matning. Dvs. gå inte helt efter bebisens gnäll och mata så fort den gnäller (det är inte alltid den gnäller pga hunger!), och titta inte enbart på klockan. Det viktiga är att bebisen/bebisarna äter fulla mål de gånger de äter, och låt det sen gå mellan 2,5 – 3,5 timme till nästa mål (räknat från start på målet till start på nästa mål). Så en kombination med andra ord. Lyssna självklart på bebisens hungersignaler, men har det inte gått ungefär tre timmar sen sist, kolla så att alla andra behov är tillfredsställda (blöja, rap, bajs på väg, trött osv.). Att småäta lite varje timme skapar bara en dålig vana och småhungriga bebisar även på natten.

Det vi tyckt varit svårt var just i början, att lära känna alla olika signaler. Men håller man i tanken att ”det behöver inte vara hunger så fort de gnäller” så lär man sig faktiskt rätt fort att höra och se skillnaderna. Och då har vi två bebisar som haft rätt mycket magknip, både av för tidigt födda tarmar och järn på det (vilket rent av skulle gjort det värre om vi matat varenda gång de gråtit).

En annan sak som kan vara rätt svår är just att veta om de får i sig tillräckligt varje gång. Och egentligen kan man nog inte göra mer än truga, försöka väcka om de somnar, ta och upp och rapa och sen mata igen (det är rätt ofta som bubblor har satt sig i vägen för våra och så vill de äta mer efter). Det blev även svårt när det visade sig att Leon inte blev nöjd av bara mig framåt eftermiddagen kvällen. Egentligen håller vi fortfarande på och lär oss hur mycket mer han behöver.

Nu när de har börjat sova så pass långt nattpass så kan vi låta det gå fyra timmar om de vill sova vidare någon gång, men oftast så vaknar de faktiskt själva efter ungefär tre timmar, och om inte så väcker vi efter drygt tre under dagarna (eller tidigare beroende på när det passar ihop med övriga aktiviteter under dagen). Framåt kvällen vill de däremot äta lite oftare, som att de bunkrar inför natten, och då får de självklart det.

Angående punkt nummer två (det här blir ett långt inlägg känner jag…) att hålla rutinen mata – vakentid – sova så är det precis det det handlar om. Låt inte bebisen somna vid brösten, eller sova så fort den har ätit, utan försök ha en vakenperiod (tills den blir trött). Då hinner kroppen ta hand om maten bättre och sömnen senare blir bättre och inte lika störd av knorriga magar.

Det här var rätt svårt i början måste jag erkänna. För det första för att de helst ville sova hela tiden (såklart, det är ju normalt!), men också för att om en är trött och den andra får magknip är det inte direkt så att vi prioriterat att hålla den trötta vaken istället för magknipet. Men nu blir det rätt naturligt att de vaknar till när vi tar upp och rapar de och så kan de sitta i babysittern och prata ett tag om den andra äter, eller quality time på andra sätt. Ibland handlar det om en timme, ibland tio minuter. Det beror ju på tid på dygnet och hur trötta de är. Men bara det att de inte somnar direkt vid bröstet eller flaskan har vi känt att det gjort det mycket lättare att läsa av deras signaler. De visar rätt tydligt när de är trötta sen, och då är det mycket lättare att lägga ner de för att sova. Plus att de sover bättre om de fått vara vakna en stund. B87B7390Sista punkten, somna i egen säng, alla föräldrars stora aber?! Enligt boken har det väldigt mycket med en bra nattsömn att göra, att lära barnet att vara tryggt i sin egen säng. Och nej, det betyder inte att du älskar ditt barn mindre för att det inte sover på eller bredvid dig. Ger du dem all den kärlek de behöver i övrigt så kan de bli trygga utan kroppskontakt när de sover. Man måste bara lära dem det. Det mesta handlar om vanesaker. Boken skriver också att de flesta barn har en liten gnäll/skrikperiod innan de kommer till ro och somnar, och det är inte farligt. Den minskar med tiden. Och är barnet tillfredsställt med ett fullt mål mat, lite vakentid, ny blöja (inga rapar) och visar trötthet, så lär man sig känna igen det gnället/skriket.

Med en egen erfarenhet av en (nu sexårig) tjej som alltid skulle vaggas (i famn, i insats, i vagn), alltid fick mat så fort hon gnällde (”Hon är nog hungrig…” hört den förr?!), matas till sömns, somna i famnen och alltid vakna till om man lade ner henne… och en (nu fyraårig) kille som det i stort sett alltid tog minst en timme av ”sällskap” innan han somnade, så kan jag nu med två olika tremånaders säga; det går! Är alla behov tillfredsställda som skrivet ovan, så blir det tydligt vad som är tröttgnäll. Eller på vår Livia kan vi väl skriva ilska. Med en bebis som kommer till ro med napp och en inte, så har det varit väldigt fascinerande och se att båda nu väldigt lätt (och allra helst!) somnar i sängen när de är trötta. Det har liksom aldrig funnits möjlighet att vagga två bebisar samtidigt (om vi inte varit hemma samtidigt), så att det så snabbt har funkat att få till det här har känts som en stor lättnad. Nu kan vi ibland stå och försöka vagga och mysa och inte fatta varför de börjar gnälla och inte lugnar ner sig och så lägger vi ner dem i sängen och de ler, myser in sig i snuttar och somnar. Ibland under tystnad, ibland med lite gnäll, ibland med ilska för att man ”stört” men alltid snabbare än i famnen. Faktum är att jag bara står och gapar varenda gång det sker lika fascinerad varje gång ”Funkar det här verkligen?! Med våra barn?!”.

Den här biten har vi insett hänger ihop väldigt mycket med punkt två, och det är mycket lättare om de faktiskt varit vakna en stund (oavsett hur liten). Framför allt nu när de blivit lite större.

Så, för att göra en lång historia kort, det här är en bok väl värd att läsa och ge en chans. Det sköna är även att boken tar upp det självklara att ”alla barn är olika”, därav vikten av att du som förälder känner ditt barn bäst och får hitta dina flexibla rutiner. Utifrån den vägledning boken ger. Det finns även kapitel som behandlar barn som har kolik, reflux och andra jobbigare krämpor. I början var det väldigt mycket samma innan man kom vidare till handfasta ”verktyg” (till sak, liksom), men den tog sig. Så här har ni årets julklapp till alla gravida eller nyblivna föräldrar.

Trots det långa inlägget så känner jag att jag skulle kunna skriva (och diskutera) långt mycket mer, så fråga gärna om saker så kan jag försöka svara så gott jag kan. Utifrån oss om inte annat!

Nu låter det som att jag får betalt för att göra så här mycket reklam (vilket inte är fallet), men jag är bara sjukt fascinerad över hur så pass ”enkla” små rutiner kan förenkla vardagen så mycket. För att inte tala om nätterna! De jag trodde skulle vara upphackade minst ett år till framöver. B87B7465


1 kommentar

Jag vann!

För en månad sedan ingick jag och maken en pakt. Eller nej kanske inte direkt, men en utmaning i alla fall. Nog med småätande och kvällsmacksbuffé, vem av oss skulle gå ner mest på en månad. Och som rubriken lyder, jag vann!

Även om det lät lite kaxigt i början, så kan jag avslöja att det var typ enda gången jag kände mig kaxig och säker på vinst. Tre veckor utan någon som helst förändring på vågen. Eller jo nu ljög jag, ett halvt kilo ner i bland för att morgonen efter vara tillbaka upp igen. Men, tro det eller ej, imorse visade vågen minus 2,7 kg. Fortfarande 3,5 kg kvar innan ”före graviditetsvikten” är nådd, men ändå! Fortsätter man äta alla mål om dagen plus mellanmål (är ju som sagt fortfarande hungrig jämt! Skyller på amningen…) så går det tydligen inte så fort.

Så vad har jag gjort? Ja typ inget. Mer än att alltid försöka byta ut mackor mot något annat (frukt, keso, ägg, morötter, osötade skorpor (ja ja…) ). Fast jag har fuskat ibland måste jag erkänna. Helgerna har fått innehålla mjukt bröd till frulle. Man måste ju unna sig! Sen har vi faktiskt blivit bättre, jag och maken, på att inte äta så mycket på kvällen och spara sockret till helgen och kalas. Så jag har med andra ord inte skippat allt socker? Svar: Nej. Har jag skippat fredagsmyset? Svar: Nej.

Sen dricker jag i och för sig vatten hela tiden (med tanke på amningen) vilket fyller magen och nog påverkar storleken på måltiderna till det bättre. Och faktum är att jag känner mig inte lika ”tung” längre. Ja, ja, 2,7 kg är inte så mycket kanske med tanke på tyngden, men det är nog för att jag börjat ”byta ut” de ”tunga” sakerna till lättare grejer. Ibland. Så det är skönt!

Så nu har jag en veckas massage att inkassera framöver. Det måste firas ordentligt med fredagsmys och lördagsgodis! (…)


Lämna en kommentar

Lever i många ”nuet”

Med risk för att säga emot mig själv i mitt ”Jo men jag har börjat varva ner och tar alla chanser att vila” tänkte jag dela vårt program för de första tre veckorna den här månaden. Det här är vad vi, utöver jobb och packning, ska hinna med innan flytten den 23e:

– få besök av Davids syster med barn
– titta på svågern som springer maran
– delta på Kaggeholms 70-årsfest
– ta Noel till kalas hos kompis
– sommarfest på barnens förskola
– Mediafest för Kagges tv- och journalistelever
– skolavslutning på Kagge
– dagsutflykt till Örebro för att fira min farmor som fyller 90
– ha Hej då-födelsedagskalas för barnen och alla Värmdökompisar
– Personalfest (Annelie)
– Personalfest (David)
– besök av Davids storebror m familj
– besök av Davids storasyster med familj när de efter tre år äntligen flyttar hem till Sverige igen!
– ultraljud
– sista barnmorskebesöket på Värmdö
– 4 – årskontroll på bvc
– 4-årsfirande för världens bästa Noel

En massa roliga saker hela tiden! Och den här helgen bockar vi av punkt 1-4. Men jag måste nog ta ett snack med bokaren så hon även lägger in ”stanna upp, njut, ta till vara på stunderna och tänk utanför schemat”. Risken finns ju att det börjar kännas lite övermäktigt emellanåt…

Trevlig helg!