När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

Ny luft under vingarna

vintergungaDet sägs att det är på barnen man märker att tiden går. Och snart fyller hon 9år, hon som fyllde 8 sist.

Nästan ett år sen sist.

En årskrönika kanske skulle vara på sin plats. Men det ska jag bespara er.

Nu är i alla fall en lång, utmanande, uppbyggande, lärorik och insiktsfull period över, och slottet är överlämnat till ny ansvarig. Sista dagen igår och efter det faktum att jag totaldäckade i soffan så fort barnen somnat och inte vaknade förrän maken (som även han somnat) väckte vid 01.30, så var det nog rätt mycket luft som gick ur mig i samband med att det ansvaret släppte. Mycket märklig känsla att från en dag till den andra inte behöva ”kontrollera” mailkorgar, processer, kontakter, relationer, pengar in och ut osv, men fantastiskt skönt!

Nu är jag klar med det. Väldigt nöjd, tacksam, stolt och glad och sjukt förväntansfull inför vad som komma skall framöver.

Ingen rast ingen ro dock, för idag hoppade jag på nytt projekt som sträcker sig en månad framöver. I mitt rätta element dock så det känns lekande lätt och bara roligt!

Lite häftigt att tänka på alla välsignelser längs vägen och att det här avslutet direkt fick en ny början i något nytt.

Sen är jag den första att erkänna att en semester inte vore så dumt.

151117050542


2 kommentarer

En av livets omvägar

Krock-2

I tisdags var jag med i en krock. Eftermiddag, nästan kväll och rätt mycket bilar. Jag närmar mig en rondell och ser hur trafiken är rätt tjock framför mig. Saktar ner mot 40 km/h. PANG! Helt oväntat och överraskande får jag en rejäl knuff av bilen bakom. Känner hur huvudet smäller i ryggstödet innan jag börjar bromsa, men för sent. Trots bra avstånd till bilen framför så kör även jag in i honom. Känner hur adrenalinet går ut i alla nerver och får händerna att skaka ofrivilligt.

Mannen i bilen framför kommer ut, arg som ett bi, ”Vad håller du på med?!” tror jag han säger innan jag hinner samla mig och komma ut ur bilen. Då kommer mannen bakom fram och tar på sig skulden helt och hållet. ”Jag har inte varit med om något på 20 år!”

6 darriga händer tar uppgifter på olika håll. Två bilar åker vidare, en försöker. Inser när även jag försöker köra därifrån att den inbucklade stötdämparen bucklats in så långt att något tar emot. Kör in till macken precis bredvid. Ringer David. Chocken släpper och tårarna flödar. Får fram vad som hänt och att jag inte kommer därifrån. Två små får åka bil framåt kvällskvisten och David kommer med yxan och bucklar ut den ihoptryckta plåten så vi kan åka därifrån.

Den lilla röda fungerar, mamman är ok. Oerhört tacksam att det gick så bra!

Rätt skärrad hela kvällen, tung i bakhuvud och ömma halsmuskler.

Sover gott, vaknar med mindre stelhet än jag förväntat men börjar känna av domningar i vänster axel och hand. Går till läkaren för att dokumentera om det skulle bli värre framöver. Vanliga känningar efter en sån här smäll; ömma halsmuskler, tung i huvudet, snurrig när jag ställer mig upp, svag och darrig. Kan ta ett tag.

Försäkringar och bil kollas upp, undertecknad däckar hårt i soffan direkt efter barnen.

Livet fortsätter, tacksamt! Men löpningen får läggas åt sidan tills halsen känns ok och återigen kan ”studsa” utan smärta och sjukgymnastik inleds på måndag.

Mår redan bättre i dag! Tack och lov!

 


Lämna en kommentar

…och bilen går INTE bra!

B87B2359Härmed säger vi upp februari. Även i denna familj har månaden bytts till vabbruari. Känns som att vi har kört varannan dag vabb hittills, men den här veckan skulle nog kunna bli konstant.

Idag var det dags för ett återbesök för Livia och hennes epilepsi. Vi tänker knappt på det längre (förutom när vi råkar glömma bort att ge medicinen…), så det är ju positivt! Inget annat nytt under solen efter idag heller, förutom att vi i juni ska på återbesök igen och då besluta om vi kanske kan få trappa ner och testa utan medicin under semestern. Det kan ju hända att det vuxit bort!

Eftersom Leon igår hade lite feber fick han idag (pigg som bara en röjar-Ralf kan vara) vara hemma (följa med…) och friska på sig en sista dag. Imorgon, inga problem att gå till jobbet! tänkte jag tills Timnah kom hem från skolan med jobbig huvudvärk och feber…

Stackarn däckade direkt hon kom hem och har feber och huvudvärk trots värktablett, så nu är det bara att lägga vabbschema igen… Inte det smidigaste när man är ensam ansvarig på typ alla punkter i sin arbetsbeskrivning. No stress…

Sen kan jag ju för den som undrar berätta att vi även är strandade här i förorten minst en månad till. Det var både motor och turbo som havererat på bilen. Jä-tte-kul. Tur i oturen visade det sig att Timnah hade en pappa i sin klass som visat sig vara en ängel med bilverkstad. Han har helt tagit sig an vår (skrutt)bil och hittat både motor och turbo för jättebra pris (säger maken)(själv säger jag jättedyrt jättebraigt pris…). Dessvärre ska ängeln på semester nu i tre veckor och bilen får vila ut ytterligare.

Så nu får ni komma och hälsa på oss helt enkelt. Eller få besök av den del av skaran som går att trycka in i den lille röde. Fast å andra sidan, vi lär väl vabba ut den här månaden också, så vem behöver åka någonstans!B87B2370


Lämna en kommentar

Vi överlevde! Nätt och jämt…

B87B2087Med utgångspunkten uppstigning 05.00 för maken, 05.20 för Leon och undertecknad (nej det var inte tanken…) och väckning av motvilliga tre ca 06.30, så gick första morgonen som vi alla sex för första gången i våra liv skulle iväg på olika håll galant! Inget gråt vid lämning heller!

Eftermiddagen däremot…då maken hämtar tre glada men trötta och hungriga små mycket senare än vanligt och en stor egentligen (ja, det blev inte så…) ska iväg på dans. Man kan väl säga att den totala ljudnivån när en tv, en skrikande Leon, två stressade föräldrar som skriker för att överösta tidigare nämnda scenarion och en till slut övertrött sjuåring vars värld går under för att vi låter för arga – blev skrattretande ett tag. Efteråt. Under tiden skrek mitt inre (ok, och yttre…) ”ÅÅÅÅÅHHH vilken HÄRLIG vår vi kommer att FÅ!”

Och som plåster på såren så ringde verkstaden där bilen står och sa att det inte ”bara” var turbon som rasat utan motorn. Men  om makens magkänsla stämmer så stämmer inte det! To be continued…

Med mat i magen, napp i mun, en avbokad dans (gjorde andningen liiiite lättare den här kvällen måste jag säga), ett bad, två vällingar, en bok och mys så slutade dagen bra ändå. Som tur är. Vi måste ju göra om det i morgon.


2 kommentarer

Bergochdalbanan vi kallar livet

20150202_091903När man tröttnar på sina egna inlägg innan man ens har skrivit dem, då kan det hända att det tar ett tag innan bloggen uppdateras. Liksom när tiden man sitter ner utan sjukt barn eller dator med jobb i knät slutat existera.

Alla är vi ju mitt i livet, mitt i vårt eget liv, fyllt med krav, tidspress, vintervirus, vardagsångest, brist på träning osv osv. Varför skulle då mitt vardagspussel med ups and downs vara något att skriva om? Känns som att det skulle vara samma lika hela tiden om jag hade skrivit något sen sist. Inget nytt under solen om man säger så.

Det skulle handlat om alla tusen saker jag lär mig på nya jobbet, frustrationer, förändringar, relationer, stress, lugn, glädjen och hur fort tiden springer iväg. Om funderingar och drömmar kring Kenyaarbetet och andra förfrågningar. Säga nej eller lösa det? Våga satsa, tänka säkert? Om sorgen över alla bilder jag inte hinner ta och alla filmer jag ännu inte klippt. Om allt nytt jag vill lära mig och utveckla.

Om glädjen över hur fantastiskt bra det gick med inskolningen den där veckan då vi hade fem dagar på raken som alla (I know, ALLA) i familjen var friska. Om bästa maken som bara är…ja bäst, när undertecknad stressar upp sig över nytt jobb, prestera, leverera, älska, vara närvarande, känna sig otillräcklig. 20150202_131654Om bästa barnen som kämpar på i slask och snö, gråter över läxor och svettas i glädje på träningar, räknar ner dagar till födelsedag mitt i sommaren, längtar efter sovmornar men väl uppe blir mina solar som strålar precis så där mycket så man spricker inombords.

Om lunginflammationer, öroninflammationer och stela nackar efter hög feber.

Om tillfrisknande hos oss men alldeles för hastig bortgång i släkten…

Om att vilja hålla kontakt, träffas, umgås mer.

Om löpning som faktiskt kom igång bra men blev avbruten av vintervirus men bara väntar på att få en kickstart igen.

Om en liten lånebil som skulle lätta upp vardagens pusslande men sen visade sig bli räddare i nöden då stora familjebilen pajar och förmodligen kommer kosta skjortan att rädda livet på.20150203_092423Om beslutsångesten att lämna eller inte lämna ena halvan tvilling på förskolan när andra halvan är hemma. Om lättnaden när sprudlande glädje möter vid hämtning och det dåliga samvetet när krokodiltårar skiljer vid lämning.

Om drömmar till varmare länder med all tid i världen med de jag älskar mest…hela tiden.

Om värmen inombords när jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken samtidigt som kropp och själ får anstränga sig ut i fingerstpetsarna för att inte bryta ihop när barn, kläder, bilskrap och minusgrader går åt helt olika håll vid tidspress.

Om tidiga mornar som ska bli ännu tidigare nu när även David börjat jobba heltid efter 8 månader hemma.

Om tacksamhet över all kärlek mitt i livet och påminnelserna till mig själv att inte springa för fort så jag missar det.

Gissar att det finns några som känner igen sig. Och eftersom det trots allt är en blogg om mitt liv, så vore det rätt svårt (och dumt!) att försöka låta den handla om något annat. Men om det blir så mycket roligare och mer spännande än så här är frågan. Men det känns så! De gånger jag stannar upp däremot och ja, stannar upp. Då kan jag faktiskt känna och insupa det faktum att livet inte går ut på att bara få allt att gå ihop. Och att det liv vi står mitt i just nu faktiskt är ganska spännande redan nu. Och det känns skönt.


Lämna en kommentar

Motgångar

Efter en kväll och natt med en över 40-gradig Livia, två feberreaktioner (läs; spyor över mor, dotter, golv, säng…), en resterande upphackad natt (läs; på sin höjd en timmes sömn i taget), en full arbetsdag, två klängiga bebisar i famnen (ok, de kanske inte är så mycket bebisar längre, men en gång ”bebisarna” alltid bebisar, right?!), en febrig Livia, två speedade stora barn, en piggare Livia på febernedsättande, och sen en hostig Livia som vill men inte kan sova (fortfarande…) – då orkar man inte skriva så genomtänkt. (snabbandas lite nu när David är inne hos sjuklingen)

Och de där timmarna man tänkt för extra jobb och kanske lite träning har på något sätt försvunnit från dygnet. Puts väck!

Så roligare än så här blir det inte med kläderna på.

Hälsa och en god (lång) natts sömn önskar jag er alla! ❤


Lämna en kommentar

Rivstart

Huvudet på 100 ställen samtidigt dygnet runt skulle man kunna säga.

Dagtid (för den som undrar vad ett slott och skola kan få en vikarierande ansvarig att hugga tänderna i de första två dagarna):

– personalmöte
– informationsuppdateringar på hemsida- planering av städbehov för våren + utskick till städfirma
– installation av tre nya mailadresser i outlook
– telefonsupport med mailleverantören ang. två av dessa mailadresser som inte vill fungera eller ge åtkomst
– genomgång av full inbox med gamla, potentiella och framför allt bokade kunder
– kånkande av extramadrasser för nästa veckas 60 nattgäster
– inläsning av årsplan för 2015
– kontakt med prel.bokade kunder för uppdateringar och bekräftelser
– problemlösning på hemsida (bland plug ins och formulär jag aldrig sett…)
– kompromisslösningar i väntan på nästa arbetsdag…
– bokningar av nya kunder
– samtal med annonsförsäljare
– listor, listor och listor (”att göra”, prio 1, 2 (ja, vad är viktigast egentligen?!), långsiktigt, läsa på, osv)
– uppdateringar av sociala medier
– blir nog lite övertid imorgon också…

Ja…ett litet axplock.

Nattetid (för den som undrar vad en tillika fyrbarnsmamma kan stå inför för vardagsutmaningar):

– har jag ställt klockan?
– Timnah friluftsdag
– Vilken tid ställde jag klockan nu igen?
– måste köpa galonisar till Leon innan onsdag
– när kommer jag vara tvungen att kliva upp när David börjar jobba?
– hur många timmar blir det egentligen för barnen på förskolan? (hur många gånger kan man räkna egentligen?!)
– om jag räknar en gång till kanske timmarna blir färre?…
– undrar vad x tyckte om utkastet på infofilmen från Kenya…?
– har jag ställt klockan?
– nu måste jag sova!
– Nej! Glömde plocka fram strumpor…kanske väcker de små om jag letar…får kolla tvättstugan..
– har vi frukt hemma?
– undrar om jag måste skrapa rutan imorgon…
– får nog redigera lite Kenya i morgonkväll också
– måste kliva upp så fort klockan ringer så jag inte väcker de små för tidigt
– har Noel överdragsbyxor på förskolan eller hemma?…
– hoppas halsen håller för en löprunda imorgon
– MÅSTE SOVA!

Egentligen är det nog inte allt jag vet om att jag ska göra som jag känner att jag inte hinner med eller är rädd att glömma bort som skapar den där pirrkänslan som gör det svårt att varva ner. Det är snarare allt jag vet att jag inte vet om att det ligger på mitt ansvar så att jag måste komma ihåg det som gör det lite smått nervöst så här i början.

Det är tur att jag har fem galningar jag kan komma hem och krama sönder och som kan hjälpa till att ta bort fokus från allt annat i alla fall för några korta timmar!B87B2023


Lämna en kommentar

Springer in det nya året

B87B1839Julafton känns som en evighet sen och egentligen borde det komma någon slags eftertänksam tillbakablick på 2014 nu. Men ärligt talat så har jag inte förrän den här helgen (då inplanerat besök blev inställt pga sjukdom) stannat upp, varvat ner och ens haft lite tid att fundera över något annat än … ja, överhuvud taget. Har vi inte varit sjuka så har vi haft besök, firat födelsedagar, varit bortresta, firat jul, på resande fot och firat nyår. Och det är fantastiskt mysigt, roligt, härligt, trevligt och allt sånt, men i sanningens namn rätt utmattande så här i efterhand. Så nu hade det varit skönt med lite jullov! 😛

Fast om jag ska vara riktigt ärlig så stämmer det inte riktigt att jag inte har hunnit tänka. Framtiden har legat och skavt snett hela julen faktiskt och först nu när det nya året plötsligt är här (känns som att det här årsskiftet satt i något slags kugghjul ihop med varandra, jämfört med nyhetskänslan jag brukar ha annars; ljust, fräscht, nystart, allt är möjligt osv), så börjar 2015 så smått landa i lugn och ro. B87B1824Det här blir ju ett rätt utmanande år för oss som familj. Livia och Leon skolas in på förskola om drygt en vecka, Noel gör sitt sista halvår i förskolan innan förskoleklassen tar vid, Timnah ska kämpa vidare i skolan, och både jag och David ska jobba heltid…är tanken. En tanke som känts helt omöjlig att få ihop både praktiskt och i mammahjärtat, fram tills nu. För att inte tala om det här nya jobbet jag ska ta mig an från och med onsdag som känns allt annat än glasklart. Och Kenya som fortsätter utvecklas parallellt.

Men nu ser jag faktiskt att dagarna börjar bli ljusare. Våren och sommaren känns inte längre oändligt långt borta. Jag njuter av alla framsteg som Livia och Leon gör varje dag och kan faktiskt föreställa mig hur fantastiskt roligt de kommer få med kompisar och nya utmanande lekar. (gör mitt bästa för att den tanken ska väga över saknaden att inte få umgås lika mycket med mina små och stora framöver)

Så nu tar vi oss an 2015 med nya krafter och utan löften! Ett år jag ska försöka se glädjen i den utmanande vardagen, varje dag, och inte döma ut något som omöjligt, svårt eller jobbigt innan det är över.

Så hoppas jag på hälsa för hela familjen, att vi slipper jobbiga virus ett tag och att jag och D kan jobba (och göra ett bra jobb) när så är tanken. Jag hoppas att Livia och Leon ska stortrivas på förskolan, att lämningar och hämtningar ska gå som smort, att vintern ska vara kort och sommaren bli lång. Och att det går att trycka in lite löpning mellan varven. Blir det så blir det bra!

Sen kan jag inte sluta drömma om att få åka utomlands med hela lilla familjen. Spelar egentligen ingen roll var, bara det är varmt! Har sådan sjuk abstinens efter oändliga hav, varma stränder och sol tills man storknar. Drömma kostar ju ingenting…B87B1835Det blir nog ett spännande år när allt kommer omkring. En dag i taget. Lite motigt att inse att jullovet är över och det är dags att ställa om barnens (och de vuxnas…) sovtider dock. Och imorgon börjar verkligheten lite smått med redigering för undertecknad igen, och förkylningen som är i antågande kommer vara puts väck! Lika bra att gå och sova nu kanske…

Gott nytt år!


Lämna en kommentar

Städning, feber och allt det där andra som hör julen till

B87B1804Om det är något jag är less på nu så är det feber. Man kan väl sammanfatta det med jämnt fördelade plågor, och den där överlämningen jag skulle få för Slottet blev avbruten skulle man kunna säga. Nu måste jag bara försöka intala mig själv att jag inte börjar förrän den 7e och därför också kan överlåta grubblerierna till dess…

Men i alla fall. Vi sköt till två magsjukor till, i stereo skulle man kunna säga, och hur jag över huvud taget har klarat mig det är ett under. Fast vi misstänker att jag kan tacka Ducoralen jag tog inför Kenya för det. För en vecka utan matlust och smått illamående med orolig mage, men inget mer… det känns som att det var något som satte stopp. Men vi är riktigt glada att det inte var kräksjukan, för det räckte med en natt för alla drabbade. Nu har dock den väntade biverkningen av senaste vaccinationen slagit in och både Livia och Leon har återigen feber.

Fast det spelar liksom ingen roll om det är en 40-gradig förkylningsfeber, en 39 gradig magsjukefeber eller 39-gradig vaccinfeber – same shit different reason. Men men, de är tappra de små liven och vi har ju alltid nätterna att förbereda julen på…

Men ibland lyckas vi klämma in lite julmys, och idag fick det lilla kråkskjulet sig en efterlängtad pimpning (vi kör lite mindre skala i år…) och Timnah och Noel imponerade med sina spritsskills. B87B1799B87B1796 B87B1808 B87B1813Så nu är det jullov sägs det! Och vi flyttar väl in i pepparkakshuset tills febern är till ända?B87B1817


Lämna en kommentar

Krull och Tott

B87B1581Kulor över hallmatta, liggande gran, galgar över ett helt golv, pallar i korridor, hall, upp och ner, över huvud, fötter på soffa, på bord, på pall, klossar utanför låda, sladd utdragen under skrivbord, printer testad, telefonsamtal uppkopplat och kritor överallt. Jo men dagens BVC-besök gick undan skulle man kunna säga!20141209_100236Men sen lyckades vi klämma in mätning, vägning, stapling, ritning och sprutor också! Två ”skolbokskurvor” för både i längd och vikt. En sträcket halvt över mitten och en sträcket under. Olika barn leka bäst, eller vad säger man?

Skrapsåren i ansiktet - "välta gran"-lek, såren på fingrarna - "köra så fort det går med en vagn så den tippar"-lek

Skrapsåren i ansiktet – ”välta gran”-lek, såren på fingrarna – ”köra så fort det går med en vagn så den tippar”-lek

Leon överraskade med att stapla klossarna innan han rev dem, precis som sköterskan ville se, men lämna rum för Livia att rita när det var hennes tur var väl inte jättekul. Som tur var räckte kritorna till båda. Sprutorna var väl som väntat dagens värsta, men såpbubblor är grymt effektivt som plåster på såren. Detta levande vaccin som de fick i armen den här gången kommer däremot (förmodligen) innebära biverkningar med feber i 3-4 dagar om ca två veckor.

”Ja vad härligt, då vet vi hur kul det blir på julafton då!”

Men, men. Det kanske gör så att julgranen får vila i alla fall?!

Skenet kan bedra... Hennes skrapsår står dock brorsan för...

Skenet kan bedra… Hennes skrapsår står dock brorsan för…

Idag var det i alla fall väldigt skönt att vi kunde vara två om dessa älskade olika men lika vildarna under deras 18-månaderskontroll!