När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

Ny luft under vingarna

vintergungaDet sägs att det är på barnen man märker att tiden går. Och snart fyller hon 9år, hon som fyllde 8 sist.

Nästan ett år sen sist.

En årskrönika kanske skulle vara på sin plats. Men det ska jag bespara er.

Nu är i alla fall en lång, utmanande, uppbyggande, lärorik och insiktsfull period över, och slottet är överlämnat till ny ansvarig. Sista dagen igår och efter det faktum att jag totaldäckade i soffan så fort barnen somnat och inte vaknade förrän maken (som även han somnat) väckte vid 01.30, så var det nog rätt mycket luft som gick ur mig i samband med att det ansvaret släppte. Mycket märklig känsla att från en dag till den andra inte behöva ”kontrollera” mailkorgar, processer, kontakter, relationer, pengar in och ut osv, men fantastiskt skönt!

Nu är jag klar med det. Väldigt nöjd, tacksam, stolt och glad och sjukt förväntansfull inför vad som komma skall framöver.

Ingen rast ingen ro dock, för idag hoppade jag på nytt projekt som sträcker sig en månad framöver. I mitt rätta element dock så det känns lekande lätt och bara roligt!

Lite häftigt att tänka på alla välsignelser längs vägen och att det här avslutet direkt fick en ny början i något nytt.

Sen är jag den första att erkänna att en semester inte vore så dumt.

151117050542

Annonser


2 kommentarer

En av livets omvägar

Krock-2

I tisdags var jag med i en krock. Eftermiddag, nästan kväll och rätt mycket bilar. Jag närmar mig en rondell och ser hur trafiken är rätt tjock framför mig. Saktar ner mot 40 km/h. PANG! Helt oväntat och överraskande får jag en rejäl knuff av bilen bakom. Känner hur huvudet smäller i ryggstödet innan jag börjar bromsa, men för sent. Trots bra avstånd till bilen framför så kör även jag in i honom. Känner hur adrenalinet går ut i alla nerver och får händerna att skaka ofrivilligt.

Mannen i bilen framför kommer ut, arg som ett bi, ”Vad håller du på med?!” tror jag han säger innan jag hinner samla mig och komma ut ur bilen. Då kommer mannen bakom fram och tar på sig skulden helt och hållet. ”Jag har inte varit med om något på 20 år!”

6 darriga händer tar uppgifter på olika håll. Två bilar åker vidare, en försöker. Inser när även jag försöker köra därifrån att den inbucklade stötdämparen bucklats in så långt att något tar emot. Kör in till macken precis bredvid. Ringer David. Chocken släpper och tårarna flödar. Får fram vad som hänt och att jag inte kommer därifrån. Två små får åka bil framåt kvällskvisten och David kommer med yxan och bucklar ut den ihoptryckta plåten så vi kan åka därifrån.

Den lilla röda fungerar, mamman är ok. Oerhört tacksam att det gick så bra!

Rätt skärrad hela kvällen, tung i bakhuvud och ömma halsmuskler.

Sover gott, vaknar med mindre stelhet än jag förväntat men börjar känna av domningar i vänster axel och hand. Går till läkaren för att dokumentera om det skulle bli värre framöver. Vanliga känningar efter en sån här smäll; ömma halsmuskler, tung i huvudet, snurrig när jag ställer mig upp, svag och darrig. Kan ta ett tag.

Försäkringar och bil kollas upp, undertecknad däckar hårt i soffan direkt efter barnen.

Livet fortsätter, tacksamt! Men löpningen får läggas åt sidan tills halsen känns ok och återigen kan ”studsa” utan smärta och sjukgymnastik inleds på måndag.

Mår redan bättre i dag! Tack och lov!

 


Lämna en kommentar

…och bilen går INTE bra!

B87B2359Härmed säger vi upp februari. Även i denna familj har månaden bytts till vabbruari. Känns som att vi har kört varannan dag vabb hittills, men den här veckan skulle nog kunna bli konstant.

Idag var det dags för ett återbesök för Livia och hennes epilepsi. Vi tänker knappt på det längre (förutom när vi råkar glömma bort att ge medicinen…), så det är ju positivt! Inget annat nytt under solen efter idag heller, förutom att vi i juni ska på återbesök igen och då besluta om vi kanske kan få trappa ner och testa utan medicin under semestern. Det kan ju hända att det vuxit bort!

Eftersom Leon igår hade lite feber fick han idag (pigg som bara en röjar-Ralf kan vara) vara hemma (följa med…) och friska på sig en sista dag. Imorgon, inga problem att gå till jobbet! tänkte jag tills Timnah kom hem från skolan med jobbig huvudvärk och feber…

Stackarn däckade direkt hon kom hem och har feber och huvudvärk trots värktablett, så nu är det bara att lägga vabbschema igen… Inte det smidigaste när man är ensam ansvarig på typ alla punkter i sin arbetsbeskrivning. No stress…

Sen kan jag ju för den som undrar berätta att vi även är strandade här i förorten minst en månad till. Det var både motor och turbo som havererat på bilen. Jä-tte-kul. Tur i oturen visade det sig att Timnah hade en pappa i sin klass som visat sig vara en ängel med bilverkstad. Han har helt tagit sig an vår (skrutt)bil och hittat både motor och turbo för jättebra pris (säger maken)(själv säger jag jättedyrt jättebraigt pris…). Dessvärre ska ängeln på semester nu i tre veckor och bilen får vila ut ytterligare.

Så nu får ni komma och hälsa på oss helt enkelt. Eller få besök av den del av skaran som går att trycka in i den lille röde. Fast å andra sidan, vi lär väl vabba ut den här månaden också, så vem behöver åka någonstans!B87B2370


Lämna en kommentar

Vi överlevde! Nätt och jämt…

B87B2087Med utgångspunkten uppstigning 05.00 för maken, 05.20 för Leon och undertecknad (nej det var inte tanken…) och väckning av motvilliga tre ca 06.30, så gick första morgonen som vi alla sex för första gången i våra liv skulle iväg på olika håll galant! Inget gråt vid lämning heller!

Eftermiddagen däremot…då maken hämtar tre glada men trötta och hungriga små mycket senare än vanligt och en stor egentligen (ja, det blev inte så…) ska iväg på dans. Man kan väl säga att den totala ljudnivån när en tv, en skrikande Leon, två stressade föräldrar som skriker för att överösta tidigare nämnda scenarion och en till slut övertrött sjuåring vars värld går under för att vi låter för arga – blev skrattretande ett tag. Efteråt. Under tiden skrek mitt inre (ok, och yttre…) ”ÅÅÅÅÅHHH vilken HÄRLIG vår vi kommer att FÅ!”

Och som plåster på såren så ringde verkstaden där bilen står och sa att det inte ”bara” var turbon som rasat utan motorn. Men  om makens magkänsla stämmer så stämmer inte det! To be continued…

Med mat i magen, napp i mun, en avbokad dans (gjorde andningen liiiite lättare den här kvällen måste jag säga), ett bad, två vällingar, en bok och mys så slutade dagen bra ändå. Som tur är. Vi måste ju göra om det i morgon.


2 kommentarer

Bergochdalbanan vi kallar livet

20150202_091903När man tröttnar på sina egna inlägg innan man ens har skrivit dem, då kan det hända att det tar ett tag innan bloggen uppdateras. Liksom när tiden man sitter ner utan sjukt barn eller dator med jobb i knät slutat existera.

Alla är vi ju mitt i livet, mitt i vårt eget liv, fyllt med krav, tidspress, vintervirus, vardagsångest, brist på träning osv osv. Varför skulle då mitt vardagspussel med ups and downs vara något att skriva om? Känns som att det skulle vara samma lika hela tiden om jag hade skrivit något sen sist. Inget nytt under solen om man säger så.

Det skulle handlat om alla tusen saker jag lär mig på nya jobbet, frustrationer, förändringar, relationer, stress, lugn, glädjen och hur fort tiden springer iväg. Om funderingar och drömmar kring Kenyaarbetet och andra förfrågningar. Säga nej eller lösa det? Våga satsa, tänka säkert? Om sorgen över alla bilder jag inte hinner ta och alla filmer jag ännu inte klippt. Om allt nytt jag vill lära mig och utveckla.

Om glädjen över hur fantastiskt bra det gick med inskolningen den där veckan då vi hade fem dagar på raken som alla (I know, ALLA) i familjen var friska. Om bästa maken som bara är…ja bäst, när undertecknad stressar upp sig över nytt jobb, prestera, leverera, älska, vara närvarande, känna sig otillräcklig. 20150202_131654Om bästa barnen som kämpar på i slask och snö, gråter över läxor och svettas i glädje på träningar, räknar ner dagar till födelsedag mitt i sommaren, längtar efter sovmornar men väl uppe blir mina solar som strålar precis så där mycket så man spricker inombords.

Om lunginflammationer, öroninflammationer och stela nackar efter hög feber.

Om tillfrisknande hos oss men alldeles för hastig bortgång i släkten…

Om att vilja hålla kontakt, träffas, umgås mer.

Om löpning som faktiskt kom igång bra men blev avbruten av vintervirus men bara väntar på att få en kickstart igen.

Om en liten lånebil som skulle lätta upp vardagens pusslande men sen visade sig bli räddare i nöden då stora familjebilen pajar och förmodligen kommer kosta skjortan att rädda livet på.20150203_092423Om beslutsångesten att lämna eller inte lämna ena halvan tvilling på förskolan när andra halvan är hemma. Om lättnaden när sprudlande glädje möter vid hämtning och det dåliga samvetet när krokodiltårar skiljer vid lämning.

Om drömmar till varmare länder med all tid i världen med de jag älskar mest…hela tiden.

Om värmen inombords när jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken samtidigt som kropp och själ får anstränga sig ut i fingerstpetsarna för att inte bryta ihop när barn, kläder, bilskrap och minusgrader går åt helt olika håll vid tidspress.

Om tidiga mornar som ska bli ännu tidigare nu när även David börjat jobba heltid efter 8 månader hemma.

Om tacksamhet över all kärlek mitt i livet och påminnelserna till mig själv att inte springa för fort så jag missar det.

Gissar att det finns några som känner igen sig. Och eftersom det trots allt är en blogg om mitt liv, så vore det rätt svårt (och dumt!) att försöka låta den handla om något annat. Men om det blir så mycket roligare och mer spännande än så här är frågan. Men det känns så! De gånger jag stannar upp däremot och ja, stannar upp. Då kan jag faktiskt känna och insupa det faktum att livet inte går ut på att bara få allt att gå ihop. Och att det liv vi står mitt i just nu faktiskt är ganska spännande redan nu. Och det känns skönt.


Lämna en kommentar

Motgångar

Efter en kväll och natt med en över 40-gradig Livia, två feberreaktioner (läs; spyor över mor, dotter, golv, säng…), en resterande upphackad natt (läs; på sin höjd en timmes sömn i taget), en full arbetsdag, två klängiga bebisar i famnen (ok, de kanske inte är så mycket bebisar längre, men en gång ”bebisarna” alltid bebisar, right?!), en febrig Livia, två speedade stora barn, en piggare Livia på febernedsättande, och sen en hostig Livia som vill men inte kan sova (fortfarande…) – då orkar man inte skriva så genomtänkt. (snabbandas lite nu när David är inne hos sjuklingen)

Och de där timmarna man tänkt för extra jobb och kanske lite träning har på något sätt försvunnit från dygnet. Puts väck!

Så roligare än så här blir det inte med kläderna på.

Hälsa och en god (lång) natts sömn önskar jag er alla! ❤


Lämna en kommentar

Rivstart

Huvudet på 100 ställen samtidigt dygnet runt skulle man kunna säga.

Dagtid (för den som undrar vad ett slott och skola kan få en vikarierande ansvarig att hugga tänderna i de första två dagarna):

– personalmöte
– informationsuppdateringar på hemsida- planering av städbehov för våren + utskick till städfirma
– installation av tre nya mailadresser i outlook
– telefonsupport med mailleverantören ang. två av dessa mailadresser som inte vill fungera eller ge åtkomst
– genomgång av full inbox med gamla, potentiella och framför allt bokade kunder
– kånkande av extramadrasser för nästa veckas 60 nattgäster
– inläsning av årsplan för 2015
– kontakt med prel.bokade kunder för uppdateringar och bekräftelser
– problemlösning på hemsida (bland plug ins och formulär jag aldrig sett…)
– kompromisslösningar i väntan på nästa arbetsdag…
– bokningar av nya kunder
– samtal med annonsförsäljare
– listor, listor och listor (”att göra”, prio 1, 2 (ja, vad är viktigast egentligen?!), långsiktigt, läsa på, osv)
– uppdateringar av sociala medier
– blir nog lite övertid imorgon också…

Ja…ett litet axplock.

Nattetid (för den som undrar vad en tillika fyrbarnsmamma kan stå inför för vardagsutmaningar):

– har jag ställt klockan?
– Timnah friluftsdag
– Vilken tid ställde jag klockan nu igen?
– måste köpa galonisar till Leon innan onsdag
– när kommer jag vara tvungen att kliva upp när David börjar jobba?
– hur många timmar blir det egentligen för barnen på förskolan? (hur många gånger kan man räkna egentligen?!)
– om jag räknar en gång till kanske timmarna blir färre?…
– undrar vad x tyckte om utkastet på infofilmen från Kenya…?
– har jag ställt klockan?
– nu måste jag sova!
– Nej! Glömde plocka fram strumpor…kanske väcker de små om jag letar…får kolla tvättstugan..
– har vi frukt hemma?
– undrar om jag måste skrapa rutan imorgon…
– får nog redigera lite Kenya i morgonkväll också
– måste kliva upp så fort klockan ringer så jag inte väcker de små för tidigt
– har Noel överdragsbyxor på förskolan eller hemma?…
– hoppas halsen håller för en löprunda imorgon
– MÅSTE SOVA!

Egentligen är det nog inte allt jag vet om att jag ska göra som jag känner att jag inte hinner med eller är rädd att glömma bort som skapar den där pirrkänslan som gör det svårt att varva ner. Det är snarare allt jag vet att jag inte vet om att det ligger på mitt ansvar så att jag måste komma ihåg det som gör det lite smått nervöst så här i början.

Det är tur att jag har fem galningar jag kan komma hem och krama sönder och som kan hjälpa till att ta bort fokus från allt annat i alla fall för några korta timmar!B87B2023