När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

Ny luft under vingarna

vintergungaDet sägs att det är på barnen man märker att tiden går. Och snart fyller hon 9år, hon som fyllde 8 sist.

Nästan ett år sen sist.

En årskrönika kanske skulle vara på sin plats. Men det ska jag bespara er.

Nu är i alla fall en lång, utmanande, uppbyggande, lärorik och insiktsfull period över, och slottet är överlämnat till ny ansvarig. Sista dagen igår och efter det faktum att jag totaldäckade i soffan så fort barnen somnat och inte vaknade förrän maken (som även han somnat) väckte vid 01.30, så var det nog rätt mycket luft som gick ur mig i samband med att det ansvaret släppte. Mycket märklig känsla att från en dag till den andra inte behöva ”kontrollera” mailkorgar, processer, kontakter, relationer, pengar in och ut osv, men fantastiskt skönt!

Nu är jag klar med det. Väldigt nöjd, tacksam, stolt och glad och sjukt förväntansfull inför vad som komma skall framöver.

Ingen rast ingen ro dock, för idag hoppade jag på nytt projekt som sträcker sig en månad framöver. I mitt rätta element dock så det känns lekande lätt och bara roligt!

Lite häftigt att tänka på alla välsignelser längs vägen och att det här avslutet direkt fick en ny början i något nytt.

Sen är jag den första att erkänna att en semester inte vore så dumt.

151117050542

Annonser


2 kommentarer

En av livets omvägar

Krock-2

I tisdags var jag med i en krock. Eftermiddag, nästan kväll och rätt mycket bilar. Jag närmar mig en rondell och ser hur trafiken är rätt tjock framför mig. Saktar ner mot 40 km/h. PANG! Helt oväntat och överraskande får jag en rejäl knuff av bilen bakom. Känner hur huvudet smäller i ryggstödet innan jag börjar bromsa, men för sent. Trots bra avstånd till bilen framför så kör även jag in i honom. Känner hur adrenalinet går ut i alla nerver och får händerna att skaka ofrivilligt.

Mannen i bilen framför kommer ut, arg som ett bi, ”Vad håller du på med?!” tror jag han säger innan jag hinner samla mig och komma ut ur bilen. Då kommer mannen bakom fram och tar på sig skulden helt och hållet. ”Jag har inte varit med om något på 20 år!”

6 darriga händer tar uppgifter på olika håll. Två bilar åker vidare, en försöker. Inser när även jag försöker köra därifrån att den inbucklade stötdämparen bucklats in så långt att något tar emot. Kör in till macken precis bredvid. Ringer David. Chocken släpper och tårarna flödar. Får fram vad som hänt och att jag inte kommer därifrån. Två små får åka bil framåt kvällskvisten och David kommer med yxan och bucklar ut den ihoptryckta plåten så vi kan åka därifrån.

Den lilla röda fungerar, mamman är ok. Oerhört tacksam att det gick så bra!

Rätt skärrad hela kvällen, tung i bakhuvud och ömma halsmuskler.

Sover gott, vaknar med mindre stelhet än jag förväntat men börjar känna av domningar i vänster axel och hand. Går till läkaren för att dokumentera om det skulle bli värre framöver. Vanliga känningar efter en sån här smäll; ömma halsmuskler, tung i huvudet, snurrig när jag ställer mig upp, svag och darrig. Kan ta ett tag.

Försäkringar och bil kollas upp, undertecknad däckar hårt i soffan direkt efter barnen.

Livet fortsätter, tacksamt! Men löpningen får läggas åt sidan tills halsen känns ok och återigen kan ”studsa” utan smärta och sjukgymnastik inleds på måndag.

Mår redan bättre i dag! Tack och lov!

 


Lämna en kommentar

GOD JUL förresten!

Kom på att jag kanske inte hinner skriva så mycket mer innan det faktiskt är julafton (lever i illusionen att det är minst en vecka kvar!) och vi därefter tar vårt pick och pack (och barn) och drar ett skutt västerut för att fira ännu lite mer.

Så, om så skulle bli fallet (och inlägg dröjer) vill jag bara önska vem du än är som tittar in här, en riktigt härlig, kravlös och glad jul. Flow with the chaos! Och eftersom vi detta år suckade djupt över tanken på att få till en stillbild (med betoning på still…) med fyra vildar, så fick det bli ett rörligt julkort i år. Släpp kontrollen, skratta mycket och älska mer.

GOD JUL med kärlek från oss!


2 kommentarer

Den som väntar på något gott…

Livia-21Tänk vad skönt det är att komma hem till ett mörkt och stökigt hem ibland.

Med en bokad tid kl.10 på neurologen håller vi en trött Livia vaken för att få träffa läkaren ”när som helst”. Eftersom vi fortfarande var inskrivna trodde vi att vi skulle ingå i ronden, men den kommunikationen hade visst inte gått fram. Kvart över 12 kom läkaren ut. Eftersom inga nya prover gjorts och och kramperna fortsatt så fick vi en ny tid för ett nytt EEG (kolla epileptiska signaler i hjärnan). Kl.15.15. Underbart att fördriva tiden i ett litet dagrum och korridorer med en speedad Leon och en trött Livia.

Kvart i tre får vi prata med läkaren igen som äntligen (om man kan säga så) får se Livia krampa. Och fortfarande ”kliar sig i huvudet”.

Plötsligt får vi höra att vi skulle ha gjort ett ekg precis då innan eeg-et. Snabbt i väg i kulvertarna för att hinna med ett snabbt ekg innan ”kladdet i håret”.Livia-22Vår tappra fröken var så duktig. Så fort hon insåg att det inte skulle göra ont och hon fick hålla (och smaka) på klisterlapparna, så satt hon helt stilla och väntade ut det hela.

Att göra om EEG:et däremot med alla dessa kladdiga grejer på huvudet, inte så kul. Inte lyckades hon somna den här gången heller så Oj vad skönt när den långa kvarten var över.

Så först ingenting, sen ingenting, sen ingenting, sen dagens mest intensiva timme. Och så lite mer väntan på det. Och ett virusprov i näsan.

Det fina i kråksången var att det inte hittades något fel i de här testerna heller. Hjärta och hjärna såg helt normala ut. Men kramperna har hållit en intervall på ca 30 minuter idag, så problemet kvarstår.

Läkarnas tankar går från virus som krupit uppåt och påverkat hjärnan till någon enklare form av epilepsi (som isf säkerligen växer bort) men som kan ta lång tid att få bekräftad eftersom den inte visas på EEG:et. Så allt stort och farligt kan egentligen uteslutas, och det är väl lite så de tänker – uteslutningsmetoden. Nu återstår ”bara” att komma på vad det kan vara så vi kan få bort det. Och imorgon fortsätter det. Tillbaka 8.30 för en 24 h lång ekg-registrering (för att utesluta konstigheter med hjärtat) och eventuellt, eller förmodligen, ett längre EEG som kan vara allt från 4 timmar till ett par dygn.

Ändå måste jag säga att vi känner oss så fantastiskt tacksamma för…allt. Vi fick dela rum en stund idag, men en mamma vars tvååriga tvillingpojke fått en för sen diagnos på hjärnhinneinflammation och nu varit inlagd på olika avdelningar i en månad. Pojken blev så dålig att han slutade gå och prata och fortfarande bara skriker sig genom nätterna.

Att klaga på uppstyckade nätter och lång väntan på sjukhuset, som inte ger upp i sökandet efter en lösning, känns rätt omotiverat då. Och tacksamheten över det lilla blir enorm. Livia hade ingen feber idag. Hon orkade vara uppe och leka mellan varven och på eftermiddagen åt hon faktiskt lite middag också. Och vi fick komma hem ikväll till vår stökiga boning och mötas av stora välkomstkramar av Timnah och Noel som har kunnat leka hos grannen hela dagen. Livia-23Sen måste jag bara tacka för all kärlek, alla tankar och alla böner ni ger oss. Det värmer, lyfter och bär och vi förvånar oss själva med att känna oss riktigt lugna i alltihopa. Så TACK! ❤

Nu blir det spännande att se hur natten blir. Faktum är att Livia inte vaknat en enda gång av kramp hittills, så hoppet om ett litet vardagsunder finns kvar!

 


6 kommentarer

Ett dygn på sjukhus

Livia-5Det är lustigt hur alla vardagsproblem som jobb, räkningar, allt som ska göras, allt som inte hinner göras och lite där till, helt glöms bort när ett av barnen plötsligt behöver sjukvård. Fortare går nog inte att byta fokus från viktigt, till viktigt på riktigt.

Sedan en vecka tillbaka har vi reagerat på hur Livia ramlat på ställen där det inte finns något att snubbla över, satt sig ner på golvet men inte tagit emot sig utan låtit det gå hela vägen till ett fall så hon slår huvudet eller legat på golvet i konstiga lägen för att sen när vi lyfter upp henne vara helt lealös en stund därefter. Eftersom hon är förkyld och har så varit länge har vi tänkt att hon kanske är extra trött, eller blir lite vingligare av det. Men i torsdags kändes det lite för ofta för att inte vara något konstigt och i fredags (igår! känns så längesen…) såg vi för första gången från början till slut vad som faktiskt hände och insåg att hon drabbas av något slags anfall eller kramp. Kroppen spänner sig helt och hon blir helt stel i 15-20 sekunder, samtidigt som hon håller andan, därefter blir kroppen helt slapp och allt släpper (och står hon då så ramlar hon). Lite konstlad andning och en rätt medtagen liten kropp men annars har hon återhämtat sig fort. Livia-3Det vi trodde skulle bli en lång eftermiddags väntan på Astrid Lindgrens blev dock ett dygn och nu är vi hemma på permis för att komma tillbaka på måndag igen. Vår tappra lilla hjältinna, vars förkylning stegrade under gårdagen och även gav hög feber, fick (efter alla vanliga tester och prover) göra en EEG-kontroll (eller hur man nu skriver) för att se om det fanns några epileptiska tecken. Livia-9Och att få 17 kablar fastklistrade på huvudet var något som inte ens Babblarna kunde råda bot på. Men när David och Leon sen var tvungna att åka och hämta de stora barnen från förskola och skola lyckades hon faktiskt somna i mitt knä och kontrollen kunde utföras under lite lugnare omständigheter. Livia-2Tillbaka ner till akuten för att vänta på provsvar och träffa kvällsläkaren. Livia-4Svaret kom tillbaka ungefär samtidigt som David och de stora barnen kom tillbaka, men det visade inga konstigheter så kontrollerna skulle fortsätta. En infart sattes för blodprov och smärtlindrande salva på händer och ryggslut för att kunna ta ett ryggmärgsprov. Vi insåg att det här skulle ta ganska lång tid och David åkte tillbaka hem och plockade upp barnvakt på vägen för Timnah, Noel och Leon innan han återigen åkte tillbaka till AL. Under tiden fick Livia gå igenom ett ryggmärgsprov, och man kan väl säga att därefter var det sova och famnen som gällde. Livia-14Vår tappra lilla hjältinna fick högre feber och anfallen, som inte var så jättekraftiga, började komma lite tätare och gav lite ”nya” darrningar efteråt. Provsvaret efter ryggmärgen kom tillbaka och såg bra ut, och då var det bara att gå vidare och få till en skiktröntgen av hjärnan. ”För att kunna utesluta alla farliga saker”. David kom tillbaka in genom undersökningsrummet i samma stund som läkaren talade om att Livia var inskriven på en avdelning vid neurologen och att en av oss skulle bli tvungen att sova kvar över natten för observation.

Till slut fick vi komma upp till röntgen och tro det eller ej, Livia lyckades (efter lite vaggning och många försök) att somna på röntgenbädden så hon kunde fotas helt stilla.Livia-8Ända till den här stunden handlade allt om här och nu. Där och då. Hur vi skulle få Livia att klara av testerna. Det var först när hon sov där i det stora hålet som framtiden svävade upp i huvudet och ”Tänk om…” försökte tränga sig på. Väntan på svaret blev rätt lång, till en början, men när vi sen fick komma upp på avdelningen, utan svar, och fick höra att svaret kanske inte kommer förrän imorgon (idag) så infann sig lugnet. David åkte tillbaka till de andra barnen och jag och Livia kom i säng på plats. Många gånger under natten. Någon gång strax före midnatt fick jag ett kort svar från en av sköterskorna att provet såg ”bra” ut. Men detaljer kommer med läkaren under morgondagen. Men det värsta kommer inte slå in.  ”Rätt” skönt att möta natten med den vetskapen.

”Ja vi kliar oss i huvudet…” sa läkaren när han kom in idag strax före lunch. Och eftersom han inte var neurolog så får vi vänta på de mer djuplodade analyserna av alla tester och få vidare plan för att undersökningar till på måndag. Under tiden fick vi komma hem med krampdagbok. Och vår febriga lilla hjältinna var riktigt glad när hon insåg att vi skulle lämna sjukhuset. Febrig utan febernedsättande och fortfarande hängig med anfall titt som tätt och kramigare än någonsin. Uppe och knallar mellan varven och glad att vara hemma. Livia-20Det är lustigt. Det största med i fredags skulle vara att de stora barnen äntligen skulle få höstlov. Det största med i fredags blev att skiktröntgen inte visade något farligt.

 


2 kommentarer

En vecka utöver det vanliga

Kenya-38Med tanke på allt som fyllt veckan som varit är det tur att det finns bilder och film som bevisar att det verkligen har hänt. Det var på riktigt när jag satt bakpå en motorcykel och hängde ut över sidan för att filma motorcyklar på så nära håll som möjligt. Det var på riktigt när vi satt där i lerhyddan, kisade med ögonen för all rök av eldstaden i mitten och lyssnade på livsöden svåra att ta in. Det var på riktigt när vi skumpade på vägarna i tidig morgon och nattsvart mörker. Det var på riktigt när vi stod mellan två sovrum och lyssnade på två tonåringar med varsin bebis på armen som fnittrande berättade om hur det var att dela man. Ingen hade någonsin frågat förut…Kenya-39Det kanske har varit bra att ha kameran som ett filter framför ansiktet i alla lägen… De få gånger jag lyckats lägga bort min yrkesroll och ta in vad som faktiskt sagts framför kameran, eller alla barn som har stått framför kameran, har tårarna varit så nära så nära…Kenya-37Kenya-28 Kenya-36Vi har fått höra om gravida kvinnor som dött på väg till sjukhuset för att de inte kunnat föda pga könsstympningen. Vi har fått höra att ritualen gått ner i åldrarna och kan ske redan vid sju-åtta års ålder. Att det kan ta flera veckor innan man kan gå ordentligt efter övergreppen. Sett smärtan i ögonen på de som vågat berätta. Vi har träffat unga tjejer ”gifta” med äldre män, som har en om inte två ”fruar” till. Kvinnor (och män) har berättat att kvinnorna sköter allt i hemmet medan männen inte gör någonting förutom fattar besluten över familjen. Vi har fått se och uppleva konsekvenserna av vattenbrist. Vi har träffat många som avbrutit sin utbildning eller inte påbörjat någon alls pga bortgifte. Vi har träffat barn som går flera timmar varje dag för att komma till skolan och vuxna som ägnar hela dagar åt att hitta mat och vatten över huvud taget. Kenya-32Samtidigt har vi mött så mycket glädje och kärlek. Barn som skrattat högt. Åt oss eller med oss har inte spelat någon roll. Kenya-35Vi har fått se att det trots så mycket misär finns tro, hopp och kärlek. Kärlek till sin kultur, till medmänniskor och mellan unga mödrar och små bebisar. Det finns hopp om en bättre och ljusare framtid och en stark tro på Gud (i vissa fall) och på alla människors lika värde. Kenya-34Kenya-27Vi har mött eldsjälar som gör allt för att skynda på en förändring både i praktik och teori och det är med glädje och tacksamhet jag nu går vidare i min vardag med fyra friska barn och en fantastisk man vid min sida. Med vatten i kranen och mat i kylen. Kenya-33Kenya-29Så har jag, som förväntat, jobbat ”lite” för mycket också. Långa dagar och korta nätter skulle man väl kunna säga. Men det har det varit värt! Och med ett fantastiskt gäng som bjudit på skratt och givande samtal i allt allvar har den här resan berikat på så många sätt. Kenya-40Det har varit svårt att vara överallt med kameran hela tiden (såklart…), men förhoppningsvis har vi lyckats tillräckligt. Det har varit en utmaning att ladda batterier i tid i bilen, tömma minneskort till dator och hårddisk i full fart på skumpande afrikanska vägar och att anamma Afrikafaktorn när ingenting blir som planerat. Men med tanke på alla omständigheter så har det gått väldigt bra ändå!Kenya-26Kenya-25Nu håller jag mest på att bli gråhårig över ett minneskort som inte vill kännas vid en massa material från dag 1… men på ett eller annat sätt ska det återfås! Och så håller vi tummarna för att någon eller några där ute i branschen tycker att dessa kvinnor och män och deras levnadshistorier och drömmar om framtiden är lika intressanta som vi tycker, och vill veta mer i form av film och artiklar. Kenya-31För nu ska det dykas ner i materialet ordentligt, det som faktiskt bevisar att världen är större än vardagen här i Sverige och att veckan som varit faktiskt har hänt!Kenya-20


Lämna en kommentar

Bara tre år senare…

SONY DSCIdag har jag helt mal placé och utan att ha tid, flyttat från Australien igen. Ja, eller äntligen avslutat fotoboken från Australien! Men, krävs det att man rensar datorn inför Kenya och man inte vågar lita på att programmet gillar förflyttningar av bildkällorna, då är det bara att sätta igång! SONY DSCSå många konstiga, härliga, just ja!-minneskänslor. Känns så sjukt längesen samtidigt som jag minns och kan känna som om det var igår. Riktigt märkligt att tänka på att Livia och Leon överhuvudtaget inte var påtänkta. Att vi bara hade våra två stora guldkorn. Våra solstrålar genom alla vardagar.

Var bara tvungen att säga det.

Gonatt!SONY DSC