När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

1 år! Redan!

B87B4633Ju mer jag tänker på det desto mer ofattbart är det. Att det redan har gått ett år. Att ”bebisarna” som visade sig vara Livia och Leon nu har blivit ettåringar! B87B5214Egentligen är det nog fortfarande mer ofattbart att jag över huvud taget födde fram tvillingar (läs min förlossningsberättelse HÄR). Två! På en och samma gång! Efter att båda (!) fått plats i min kropp… Att de hör till oss, som stöpta för vår lilla (ursäkta, stora?!) familj har dock alltid varit självklart. B87B4624B87B4623B87B4622 B87B4627Det har verkligen varit ett spännande år att få lära känna våra små underverk, att se alla fyra underverk lära känna varandra. Att hitta en ny form för vår fyra som så snabbt blev en sexa. Att hitta nya sätt för att få relationerna att fungera. Även min och Davids. B87B4666B87B4647B87B4675B87B4680Roligt också att se hur så otroligt olika varandra de är på så många sätt. Men jag tror nog att olikheterna vägs upp av de olika likheterna med storasyskonen. Riktigt häftigt. Det finns både en liten Timnah och en liten Noel i både Livia och Leon. B87B4708B87B4703Ibland kan jag tänka att det hade varit bättre om vi som föräldrar vid deras sköraste ålder hade kunnat vara lika trygga med de som bebisar som vi är nu. Då kanske man hade kunnat njuta ännu mer och tiden inte gått så fort? Fast samtidigt är det ju det som varit den stora tjusningen, att ta det lugnt och försiktigt. Lyssna in, iaktta, göra om göra rätt och slutligen hitta hit. Till tryggheten. Tryggheten i att vara tvillingföräldrar. För jag lovar er, nu är ingenting omöjligt!

Livia o Leon

Livia o Leon

Oavsett hur jobbigt saker och ting kan vara, särskilt innan vi hittar rätt i allt det praktiska, så är det enda som det känns som att man kan spricka av denna dubbla kärlek. Ibland vet man inte riktigt var man ska ta vägen faktiskt.

Leon o Livia

Leon o Livia

Så bring on the next year!

Annonser


1 kommentar

Tankeställare

B87B9471Den senaste tiden har jag känt mig helt bloggtom. Nog för att tiden alltid står emot och det är svårt att få till rent praktiskt, men när det till slut öppnar sig en lucka har alla små idéer från dagen blåst bort och det känns som att jag inte har något att skriva om.

Kanske har det att göra med den hemska nyheten om att några ”i närheten” precis har förlorat sitt nyfödda barn. Så ofattbart. Sådan sorg. Tanken på det tar lite udden av allt. Det gör liksom inget att andra koppen kaffe för dagen blir kall pga att ”plikten kallar”. Jag kan missa slutet på alla serieavsnitt framöver för att amma precis innan upplösningen, det är ok. Jag kan hoppa över mina egna toabesök hela ert vakna dygn, det är lugnt! Jag kan stå upp och vagga hela natten om ni vill (tack och lov har det inte behövts..!). Och med ett leende på läpparna kommer jag byta body 10 gånger på raken om det skulle behövas för att ni kissar mer, bajsar snett eller kräks precis när vi är klara. Nemas problemas!

Samtidigt sätter det allt på sin spets! Tacksamheten över våra fyra friska (bortsett från nuvarande förkylningar…) barn blir enorm och allt smått och självklart blir så mycket mer och får hjärtat att värka av kärlek.

Att få se två bebisar spricka upp som små solar och le med hela ansiktet varje gång man visar sig. Att gosa med mjuka bebiskinder. Snusa på nybadat bebishår. Nypa bebislår. Mysa med trötta barn. Bokstavera och ljuda med stora. Dansa breakdance med mellan. Att få se de växa upp och utvecklas till små stora fantastiska individer. Individer som sätter alla sinnen på helspänn, samtidigt!

Som David sa härom kvällen.

”Det känns nästan som att vi har det lite för bra”

Allt som oftast blir tacksamheten förstärkt. Tacksamheten över våra fyra fantastiska barn. Så mycket kärlek!

Med den inställningen går vi imorgon in i en riktig sjukdag. Timnah har fått hög feber (inte så vanligt för att vara henne) och jobbig hosta, och Livias förkylning har stegrat och blivit rejält slemmig och gett ögonen infektion. Leon är ”bara” snuvig och Noel får vara mitt friska stöd under morgondagen.

Förhoppningsvis grundar vi med en bra natt!


7 kommentarer

Babywise på vårt sätt

BabywiseHär är den. Boken som jag hittills bara har nämnt lite i förbifarten men som jag nu känner är min plikt att tipsa om för alla jag kan.

Babywise – ge ditt barn gåvan att sova hela natten skriven av Gary Ezzo och Robert Bucknam. ( www.babywise.se )

Måste erkänna att titeln kan kännas lite provocerande och skeptikern i mig fanns nog där i början. Särskilt om man har två barn som man inte lyckades ”ge gåvan” att sova hela natten så enkelt som det låter… Men, utan att veta om det här kommer hålla i sig, så måste jag säga att den hittills bara har gett positiva effekter.

De senaste veckorna har våra små börjat få en sammanhängande nattsömn på i snitt sex timmar (ibland längre) per natt (för att sen äta och somna om). Tack vare boken. Och för att ta den här natten som exempel:

Leon åt sista gången för kvällen kl. 22.30 och sov sedan till 06.00 och Livia åt 23.30 och sov sedan till 7.30 i morse. Tack vare boken. Ok, tack vare att vi försökt följa det som står i boken.

Så vad är ”hemligheten”? Det sköna är att det inte är någon ny ”barbarisk” metod som går emot allt man tidigare har hört. Nej, samtidigt som man får flera aha-upplevelser när man läser, så känns det nästan rakt igenom som sunt förnuft. Man bara stuvar om lite i vissa tänk. Den förespråkar utvilade föräldrar (handen upp alla som inte är med på den)  och att det inte är meningen att föräldrar ska behöva vara helt slutkörda efter natten, hur ska man då kunna vara en bra förälder under dagen? Flexibla rutiner ihop med att du känner ditt barn bäst. Men ändock, rutiner. Det finns många bra handfasta tips (som jag när jag läste de tänkte att ”det där måste jag läsa igen så jag kommer ihåg det!” vilket aldrig blivit tid till…) men de stora punkterna som vi tagit fasta på är:

1. Mata ungefär var tredje timme. (föräldrastyrd matning)

2. Håll rutinen mata – vakentid – sova.

3. Lär bebisen att somna i egen säng.

För att börja med punkt nummer ett, mata var tredje timme, så handlar det egentligen om föräldrastyrd matning. Dvs. gå inte helt efter bebisens gnäll och mata så fort den gnäller (det är inte alltid den gnäller pga hunger!), och titta inte enbart på klockan. Det viktiga är att bebisen/bebisarna äter fulla mål de gånger de äter, och låt det sen gå mellan 2,5 – 3,5 timme till nästa mål (räknat från start på målet till start på nästa mål). Så en kombination med andra ord. Lyssna självklart på bebisens hungersignaler, men har det inte gått ungefär tre timmar sen sist, kolla så att alla andra behov är tillfredsställda (blöja, rap, bajs på väg, trött osv.). Att småäta lite varje timme skapar bara en dålig vana och småhungriga bebisar även på natten.

Det vi tyckt varit svårt var just i början, att lära känna alla olika signaler. Men håller man i tanken att ”det behöver inte vara hunger så fort de gnäller” så lär man sig faktiskt rätt fort att höra och se skillnaderna. Och då har vi två bebisar som haft rätt mycket magknip, både av för tidigt födda tarmar och järn på det (vilket rent av skulle gjort det värre om vi matat varenda gång de gråtit).

En annan sak som kan vara rätt svår är just att veta om de får i sig tillräckligt varje gång. Och egentligen kan man nog inte göra mer än truga, försöka väcka om de somnar, ta och upp och rapa och sen mata igen (det är rätt ofta som bubblor har satt sig i vägen för våra och så vill de äta mer efter). Det blev även svårt när det visade sig att Leon inte blev nöjd av bara mig framåt eftermiddagen kvällen. Egentligen håller vi fortfarande på och lär oss hur mycket mer han behöver.

Nu när de har börjat sova så pass långt nattpass så kan vi låta det gå fyra timmar om de vill sova vidare någon gång, men oftast så vaknar de faktiskt själva efter ungefär tre timmar, och om inte så väcker vi efter drygt tre under dagarna (eller tidigare beroende på när det passar ihop med övriga aktiviteter under dagen). Framåt kvällen vill de däremot äta lite oftare, som att de bunkrar inför natten, och då får de självklart det.

Angående punkt nummer två (det här blir ett långt inlägg känner jag…) att hålla rutinen mata – vakentid – sova så är det precis det det handlar om. Låt inte bebisen somna vid brösten, eller sova så fort den har ätit, utan försök ha en vakenperiod (tills den blir trött). Då hinner kroppen ta hand om maten bättre och sömnen senare blir bättre och inte lika störd av knorriga magar.

Det här var rätt svårt i början måste jag erkänna. För det första för att de helst ville sova hela tiden (såklart, det är ju normalt!), men också för att om en är trött och den andra får magknip är det inte direkt så att vi prioriterat att hålla den trötta vaken istället för magknipet. Men nu blir det rätt naturligt att de vaknar till när vi tar upp och rapar de och så kan de sitta i babysittern och prata ett tag om den andra äter, eller quality time på andra sätt. Ibland handlar det om en timme, ibland tio minuter. Det beror ju på tid på dygnet och hur trötta de är. Men bara det att de inte somnar direkt vid bröstet eller flaskan har vi känt att det gjort det mycket lättare att läsa av deras signaler. De visar rätt tydligt när de är trötta sen, och då är det mycket lättare att lägga ner de för att sova. Plus att de sover bättre om de fått vara vakna en stund. B87B7390Sista punkten, somna i egen säng, alla föräldrars stora aber?! Enligt boken har det väldigt mycket med en bra nattsömn att göra, att lära barnet att vara tryggt i sin egen säng. Och nej, det betyder inte att du älskar ditt barn mindre för att det inte sover på eller bredvid dig. Ger du dem all den kärlek de behöver i övrigt så kan de bli trygga utan kroppskontakt när de sover. Man måste bara lära dem det. Det mesta handlar om vanesaker. Boken skriver också att de flesta barn har en liten gnäll/skrikperiod innan de kommer till ro och somnar, och det är inte farligt. Den minskar med tiden. Och är barnet tillfredsställt med ett fullt mål mat, lite vakentid, ny blöja (inga rapar) och visar trötthet, så lär man sig känna igen det gnället/skriket.

Med en egen erfarenhet av en (nu sexårig) tjej som alltid skulle vaggas (i famn, i insats, i vagn), alltid fick mat så fort hon gnällde (”Hon är nog hungrig…” hört den förr?!), matas till sömns, somna i famnen och alltid vakna till om man lade ner henne… och en (nu fyraårig) kille som det i stort sett alltid tog minst en timme av ”sällskap” innan han somnade, så kan jag nu med två olika tremånaders säga; det går! Är alla behov tillfredsställda som skrivet ovan, så blir det tydligt vad som är tröttgnäll. Eller på vår Livia kan vi väl skriva ilska. Med en bebis som kommer till ro med napp och en inte, så har det varit väldigt fascinerande och se att båda nu väldigt lätt (och allra helst!) somnar i sängen när de är trötta. Det har liksom aldrig funnits möjlighet att vagga två bebisar samtidigt (om vi inte varit hemma samtidigt), så att det så snabbt har funkat att få till det här har känts som en stor lättnad. Nu kan vi ibland stå och försöka vagga och mysa och inte fatta varför de börjar gnälla och inte lugnar ner sig och så lägger vi ner dem i sängen och de ler, myser in sig i snuttar och somnar. Ibland under tystnad, ibland med lite gnäll, ibland med ilska för att man ”stört” men alltid snabbare än i famnen. Faktum är att jag bara står och gapar varenda gång det sker lika fascinerad varje gång ”Funkar det här verkligen?! Med våra barn?!”.

Den här biten har vi insett hänger ihop väldigt mycket med punkt två, och det är mycket lättare om de faktiskt varit vakna en stund (oavsett hur liten). Framför allt nu när de blivit lite större.

Så, för att göra en lång historia kort, det här är en bok väl värd att läsa och ge en chans. Det sköna är även att boken tar upp det självklara att ”alla barn är olika”, därav vikten av att du som förälder känner ditt barn bäst och får hitta dina flexibla rutiner. Utifrån den vägledning boken ger. Det finns även kapitel som behandlar barn som har kolik, reflux och andra jobbigare krämpor. I början var det väldigt mycket samma innan man kom vidare till handfasta ”verktyg” (till sak, liksom), men den tog sig. Så här har ni årets julklapp till alla gravida eller nyblivna föräldrar.

Trots det långa inlägget så känner jag att jag skulle kunna skriva (och diskutera) långt mycket mer, så fråga gärna om saker så kan jag försöka svara så gott jag kan. Utifrån oss om inte annat!

Nu låter det som att jag får betalt för att göra så här mycket reklam (vilket inte är fallet), men jag är bara sjukt fascinerad över hur så pass ”enkla” små rutiner kan förenkla vardagen så mycket. För att inte tala om nätterna! De jag trodde skulle vara upphackade minst ett år till framöver. B87B7465


Lämna en kommentar

Matvrak!

B87B6834Det här med att äta mycket har tydligen klivit ner i åldrarna… Våra minsta äter mig ur huset, eller hur man nu säger. Efter att ha varit bortskämd med att ha mjölk från dag 1 och kunnat helamma Leon från dag tre och Livia från en veckas ålder, kändes det lite konstigt igår när vi insåg att mjölken faktiskt inte räckte till. De senaste två tre kvällarna (dagarna inga problem) har jag fått en känsla av att de inte blivit riktigt mätta. Och igår efter diverse försök att trösta Leon med annat tog vi fram den enda urpumpade flaskan mjölk vi hade i frysen och gav. Han åt som om han aldrig gjort annat än ätit ur flaska  (vilket han aldrig gjort)(eftersom jag tycker det är så jobbigt att pumpa) och sov sen sex timmar i streck.

Oops…kan det hända mig?! B87B6819Lägligt nog hade jag besök på bvc idag, men för att samtala om mig och hur jag mår psykiskt  (kändes mycket märkligt eftersom jag mår så bra, men det är ju bra att de tar det initiativet!). Där kunde jag ge henne svaret (ja, klart jag analyserat fram det redan!). Jag dricker för lite. Jag dricker typ inte alls om man jämför med vad man borde dricka. Det blir liksom inte av. Morgonkaffet glömmer jag ju aldrig…men vatten däremellan… *skäms lite*

Fick höra att när man ammar behöver man få i sig två liter extra per barn(!) om dagen. Allvarligt?! När ska man hinna med det?!

Idag har jag druckit så jag fått springa på toa varannan timme, så nu hoppas jag att det sätter igång ordentligt igen även på kvällarna och att vi kanske slipper använda oss av (den dyra!) ersättningen jag fick tips om. Men man vill ju inte riskera att stå utan om det tar slut igen. Hemska tanke…

Tyvärr (!) beror det inte på brist på bröd och socker i kroppen (förstår inte varför hon skrattade?), så det håller i sig ett tag till. Fast det sockerfria gällde väl fram till helgen? Och lördagen börjar väl vid fredagsmyset?! Typ nu.

 


Lämna en kommentar

Att ligga före en månad efter

Livia o Leon 8 veckor

Livia o Leon 8 veckor

Nu ni! Har snabbmakaronerna uppgraderats till idealmakaroner. På månadskontrollen idag kunde Livia stolt visa upp hela 3770 gram och 56 cm och Leon 4370 gram och 57 cm. ”Åh vad bra!” tyckte sköterskan. ”Åh nej! En droppe järn till för Leon…” tänkte mamman. Fast egentligen är det ju fantastiskt hur de växer. Undrar ibland om de tio minuters måltiderna de får i sig verkligen räcker, men uppenbarligen finns det så det blir över!

Eftersom de föddes en dryg månad för tidigt så korrigerar man alla utvecklingskontroller med denna månad och kör på en månad ”för sent”. Så trots deras åtta veckor utanför magen, var det alltså 1 månadskontroll idag. Vilket förutom vikt och längd betydde ”följa en röd boll med blicken”.

Livia sög in bollen direkt med blicken och visade sina kunskaper snabbt, medan Leon lite nonchalant ignorerade både bollen och sköterskan och fokuserade på den färgglada mobilen ovanför istället. Men till slut fick även han bocka av denna kunskap i protokollet. Han kanske är lite som storasyster i det fallet, ”Klart jag kan, när jag vill”.

Måste återigen lite klyschigt säga, att hej vad tiden går! De är ju riktiga bebisar redan! (Ja, ja, riktiga som alltid såklart) Innan man vet ordet av får man väl springa benen av sig åt olika håll. Som bäddat för en härlig ”beach 2015” form!


Lämna en kommentar

Post-pregnant-craving

B87B6630Känner ni?! Känner ni doften? Hur aromen sakta men bestämt söker sig till doftcentrat, lindar dig i sin vinda och skriker på dig så att du knappt kan lämna bryggaren under tiden det rinner ner? Hur det (allt för) sakta men säkert fyller bryggaren och får fötterna att stampa allt mer otåligt. Och smaken. När det svarta guldet äntligen lindar sig runt tungan och sköljer ner genom strupen och vidare till vener och blodkärl (okej okej, jag vet att det inte funkar så, men typ!) och fyller kroppen med välbehag och dagen med nytt hopp.
Tänk om alla koppar kaffe kunde smaka som dagens första!

Måste (med risk för att låta knäpp!) erkänna att jag redan efter sista klunken ur dagens första kopp längtar efter morgondagens första… Efter att ha hört lite olika teorier om huruvida ammandes små barn reagerar på kaffe eller inte (min första gjorde det, min andra inte) så försöker jag nu känna in de två små nykomlingarna och ständigt själv få teorierna att gå mot ”Nej men inte kan det vara kaffet de reagerar på nu?!”.
Kaffet måste vara min största självdiskussion just nu. ”Det kanske är kaffet ändå?” ”Äsch, jag kan nog ta en kopp efter maten också, igår reagerade de ju inte”, ”Idag var det väldigt mycket knorr…kan det vara för att jag drack kaffe så sent?”, ”Idag har de ju knappt knorrat alls och jag som druckit kaffe tre gånger, det kan inte vara det!”.

Just nu (sen igår) är jag i fasen att kaffe på eftermiddagen kanske inte är någon hit ändå och försöker få mig att även tänka bort morgonens kopp. Men efter att igår avstått allt koffein efter klockan elva på förmiddagen och natten ändå blev väldigt ”stirrig, darrig, virrig” hos de små, så kanske det kvittar ändå?! Kanske skulle avstått substitutet Chai i och för sig?…(någon som vet?!)

Nåja, vad är en bal på slottet. Det är ju ändå dagens första som är den bästa, och än så länge har jag inte kommit fram till att den måste bort!


Lämna en kommentar

Bebisstatus

Liva och Leon 40 v

Leon och Livia

Klockan är kväll och alla fyra barn sover. (vad gör jag uppe?!?!?) I fredags fyllde de två minsta 40 veckor, och det känns som att vi har fått de fem bästa bonusveckorna någonsin. Tänk att två stycken, som lika gärna kunde ha legat i magen tills i fredags, redan nu har börjat formas (och forma oss!) till små individer. En liten Leon med en rätt lugn och till freds varelse. Lite kräkig, men aldrig ledsen om det verkligen inte kniper ordentligt i magen. Då kommer det ett tjut i falsett som en stucken gris. Och så en liten Livia, bestämd och arg om saker och ting inte händer tillräckligt fort (mat, blöja, varm handduk efter bad, att somna). Lite känsligare i magen, men nyfiken och, precis som Leon, mer och mer vaken.

Igår överraskade de oss på bvc också. Nog för att vi har känt att båda gått upp fint i vikt, så trodde jag inte att de skulle uppvisa såna ”riktiga” bebisvikter. Livia väger nu 3255 gram och är 52,5 cm lång och Leon har gått upp till hela 3730 gram (600 gram på två veckor!) och 53 cm från topp till tå. Mer än vad Timnah vägde vid 40 fulla veckor. Tack och lov att de inte låg i magen hela tiden!

Nu har vi dessvärre fått förkylningar in i huset (efter tre dagar i skolan, som ett brev på posten!…) och både Timnah och David snörvlar och tar sig om halsen. Ända tills för någon dag sedan så har vi andra klarat oss, men nu kan tyvärr även de små tillskriva sig sin första förkylning…Inga rinnande näsor, men lite hosta emellanåt och väldigt slemmiga halsar/näsor, vilket ger lite fler jobbiga ”komma till ro” perioder. Med tanke på det så känns det verkligen bra att de mår så bra i övrigt och blivit så ”tunga”. Och att de trots allt sover bra när de väl kommit till ro.

Men nu är det dags att ge kvällsmackan vidare till de små. Gonatt!