När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Sin gilla gång

Här sitter jag och skriver inlägg när jag vanligtvis brukar amma bebisar lite för tidigt för att skynda iväg och hämta på förskolan. För första gången (i sitt liv!) ska nämligen Noel följa med en kompis hem från förskolan idag. Stort kan jag tala om! Han har liksom inte haft åldern inne förut, och på Värmdö hade han en bästa kompis på gatan, så det blev liksom aldrig av. Men nu så, ska min lille plutt få vandra ut i stora vida världen utanför förskolans trygga område med en annan mamma. Nej då, inte alls någon stor grej för mig!

Noel och hans tvillingkompisar från Värmdö i lördags.

Noel och hans tvillingkompisar från Värmdö i lördags.

Själv ska jag och de små snart bege oss till Timnahs skola där det är öppet hus i eftermiddag. Ge julgåva till pedagogerna och titta på alla mästerverk som har skapats under hösten. De ska nämligen inte ha något Luciafirande eller julavslutning senare. Är inte det konstigt? Fast man kanske inte brukar ha Lucia för föräldrarna när man kommer upp i skolan?… Minns inte, men Timnah blev besviken i alla fall. Vi får nöja oss med att titta på Noel i ottan den 13e i stället!B87B8031

Annars har jag lekt med två för dagen osynkade bebisar idag. På mage och rullat runt (läs; Livia), på rygg och nästan vänt oss (läs; Leon) och hoppat i hoppgunga.  B87B8035Fast den stora grejen som jag fastnat i idag har varit att sortera bland alla bebiskläder. Helt sjukt vad de växer fort! Och med tanke på att alla småkusiners avlagda kläder nu har hamnat här, finns det en del att plocka fram ifrån också (recycling!). Däremot är det väldigt mycket som kan plockas bort på en gång. Nu när vi vet att Livia har blivit lång och smal och Leon lång och lite bredare… Vissa plagg har liksom tappat formen med åren om man säger så!B87B8038Men nu är det snart dags att gå iväg. Tror jag ska fira lugnet för snöstormen med att gå. Vem vet om vi kommer kunna ta oss någonstans efter imorgon!


2 kommentarer

Utdrag ur sånt som sätter spinn på tankarna efter en måndag

När Noel vaknar och berättar:
”Jag drömde en jätteläskig dröm inatt! Det brann och. ..”

När Timnah berättar:
”De vill inte vara med mig på rasten längre. Och så säger de att jag har fula kläder…”

När skolläkaren efter vikt och längd vid sexårskontrollen påpekar:
”Det är ju bra att ha en aktivitet efter skolan också. Särskilt om man växer så fort.”

När Timnah studsande stolt analyserar vaccinationen:
”Mamma den här gången uppförde jag mig när jag tog spruta! Det gjorde jag inte förra gången. Fast den här gjorde mycket ondare!”


2 kommentarer

Att ha 45 minuter på sig…

”NEJ Noel! Nu är det min tur!”
”Men JAG hade den!!””Nej, sluta nu! Det är min tur!”
”Men dra inte, det var jag som hade den!!”
”NEJ NU ÄR DET MIN TUR”
”DRA INTE!!”
”SLÄPP!”
”NEJ DU FÅR SLÄPPA!”
”OK DÅ SLÄPPER BÅDA PÅ TRE! ETT TVÅ TRE!!”

Timnah och Noel, som tre minuter tidigare satt och åt frukost går igenom och försöker lösa tredje världskriget över ett snöre och själv sitter jag fast i dubbelamning i rummet bredvid. Alla försök att bryta in och påkalla uppmärksamheten skrämmer bara de små, så det är bara att lämna det till de stora.

Vid det tillfället trodde jag aldrig att vi skulle komma iväg i tid, men allt (ok, jag kryper till korset, det mesta…) går om man vill!

Halv åtta, 45 minuter senare än tänkt, vaknar undertecknad (man ska inte sitta och skriva långa inlägg till sent på natten…) och alla barn sover. ”Stressa eller inse och komma försent, stressa eller inse och komma för sent?!…” Det blev några svängar med mig själv innan jag kände att ”äh, vi kan nog hinna!”. Timnah måste nämligen vara på skolan 8.30 senast, annars stänger de dörren till klassrummet och så får de som kommer efter vänta utanför tills det blir rast en halvtimme senare. Och som jag trodde när jag väcker två stora barn ur myshörnan (japp, där har de sovit de senaste nätterna, hur bra som helst. Börjar undra varför vi skaffade de varsin säng…), Timnah ville såklart inte missa samlingen.

Fram med kläder, på med kläder, var så god frukost framför TVn. ”Men nu kommer inte jag kunna komma och tjata på att ni ska äta hela tiden, så nu gäller det att ni gör det ändå, ok?!”

”Ok!”

Så var det bara att rycka upp de små. Tur man typ kan byta blöjor i sömnen (och då tänker jag inte på barnen…), för hej vad det kan gå fort ibland!
”Äter ni?!”

”Ja!”

Bra, vi litar på det… Dubbelamning, tjoho. Föredrar en i taget (särskilt nu när de blivit så stora), men nöden har ingen lag. Tredje världskriget bröt ut, men när jag var klar var det över. Snabbt in i björnarna och bilbarnstolarna. ”Timnah, glöm inte och ta en frukt!” ”Ok!”

”Dåså, då går vi och klär på oss ytterkläderna!”

”Nej mamma, vi måste borsta tänderna också!” Såklart…det får man ju inte glömma…(för det hade jag verkligen inte tänkt hoppa över med flit den här gången…).

Hann knappt kolla på klockan under tiden, men när vi satt i bilen hade vi den vanliga kvarten till godo och behövde inte ens stressa över skolgården. Hur gick det till?!  Måste varit för att jag själv körde på den naturligt nyvakna looken idag…(som om jag inte gjorde det varje morgon…).

Nåja. Nu; frukost och KAFFE!

 


Lämna en kommentar

Catching

Man skulle kanske tycka att fyra barn kammar hem rätt många vuxenpoäng, men jag måste nog säga att vara klassförälder ger ännu fler. För att inte tala om att vara på ”klassföräldramöte” för att komma på roliga aktiviteter vi kan göra med våra stora barn under läsåret framöver.

En erfarenhet jag numera kan lägga till i ryggsäcken efter gårdagskvällens break utanför hemmets väggar. Inte för att jag kände mig särskilt vuxen i och för sig. Var nog den yngsta i föräldraskaran och plötsligt kände jag mig väldigt oerfaren när de flesta var erfarna med ännu äldre barn än sexåringar. De vet ju redan vad som funkar och inte funkar i ”stora” skolan. Själv fascineras jag varje dag över hur vår sexåring blir allt mer tonårslik för varje dag som går bara genom att gå i förskoleklass…

Det var lite skönt dock att inse att alla (i den gruppen i alla fall) hade samma inställning till föräldraansvar och lärarrespekt som vi. Att man allt för ofta häpnar över hur elever beter sig ”nu för tiden” och hur lite respekt många har för sina lärare. Något som borde vara oacceptabelt. Med tanke på olika artiklar och krönikor som cirkulerat på sistone, så känns det tryggt att det faktiskt (i vår klass nu då) i alla fall är normalt att stå bakom lärarna och inse det egna föräldraansvaret när det kommer till uppfostran. Det blir nog en bra klass det här!

Lite konstigt bara att sitta och planera insamling för fyra år framöver när vi i ärlighetens namn inte vet om vi kommer bo kvar här om två år. Ännu mindre om Timnah kommer kunna ta del av ”den stora avslutningen” efter klass tre… Kluven känsla.

Men det kommer bli lite roliga utflykter innan dess så det blir nog bra!


Lämna en kommentar

Glamouren!

image

I förra veckan fick vi brev hem från Timnahs skola som gav det där sista wake up callet att det bekymmerslösa sommarlovet verkligen är över. Det är inte bara förkylningar vi kan se fram emot utan även löss!

Men för att förskjuta det hela (förhoppningsvis förhindra, men någon gång ska ju vara den första så varför inte i höst?…) så blev vi nu uppmanade att luskamma barnen den här helgen. Rätt smart uppmaning måste jag säga.

Det gick rätt fort och båda klarade sig utan anmärkning(phjuu…), så vi slängde in lite klippning samtidigt. Två luggar, en kort frisyr och putsade toppar.

Arbetsförhållandena för amatörfrisören? Två tröttspeedade stora barn som kunde sitta helt stilla i typ fem sekunder och två små barn som plötsligt blev väldigt hungriga och stämde in i matkör med stegrande styrka för att stressa på det hela ytterligare. Ska bli mycket intressant att se hur de ser ut i huvudet imorgon… Men de går i alla fall lusfria!


Lämna en kommentar

Redan?!

image

Hjälp vad fort en helg går! Och en lång en dessutom. Vi hade det bra där ute i skogen. Andades, promenerade, letade svamp, hittade svamp, plockade blåbär, försökte låta bli att plocka blåbär, andades, fikade, åkte bastuflotte, badade (vissa av oss), bastade (samma några), gick i skogen ännu mer, tröttnade på att gå i skogen (en viss fyraåring), vilade, såg när Snoffe vann Kristallen(!!), rensade svamp, struntade i att rensa blåbär (Äh, vi gör saft!), åt löksås (klantiiigt!), tröstade bebisar långt in på natten, gick i skogen utan barn (!) och så precis när man börjat sänka axlarna och andas lite mindre frenetiskt (frisk luft, frisk luft, frisk luft!) så var det dags att åka hem.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Till råga på allt så är måndagen nästan slut. Timnah haft haft idrott för första gången (föräldrarna kom ihåg gympapåsen myggmedel eftersom så många andra har glömt så körde de utan… Typiskt!), Noel har varit själv på förskolan en hel dag (gråt vid lämning, glädje vid hämtning) och bebisarna har varit på bvc. En rätt vanlig (lugn) måndag, som även den gått väldigt fort, med andra ord.


Lämna en kommentar

När stor blir liten

Timnah och Noel på takIbland spelar det ingen roll hur mycket man har längtat efter något. När man väl är mitt i det, och inser att mamma och pappa inte kommer vara med varje dag, att det är väldigt mycket nytt att ta in, att det är väldigt många man inte kan namnen på och man inte har hunnit lära känna någon så bra, då kan man få pirr i magen.

Om pirret i magen kommer i samband med trötthet och tidsbrist kan det komma ett utbrott. Ett sådant där riktigt ”JAG VILL INTE GÅ TILL SKOLAN!!!!”- utbrott som gör att mamman och pappan får ringa och säga ”vi kommer lite senare…”.

Så äntligen kommer de iväg. Det är inte så farligt och pappan får till och med åka hem efter lunch. Två nya kompisar hade hon fått också. Fast hon visste inte vad de hette…

Fast fyraåringen kommer inte gråta när han börjar förskolan nästa vecka. Det sa han vid lunchen.

Det är inte lätt när allt är nytt. Då vill man ibland bara dra täcket över huvudet och hoppa över dagen. Tur att dagen kan bli rätt bra ändå.Timnah


1 kommentar

First day at school

image

Oj oj vad jobbigt det var att vara i skolan. Jag, David, Livia och Leon somnade i soffan så fort vi kom hem…

Som tur var tyckte huvudpersonen i fråga att uppropets timme var ganska kort (man fick ju glass!).

Imorgon startar dagen lite tidigare, och även om det ”bara” handlar om förskoleklass, så ska hon minsann dela skolgård med elever upp till nian, ha raster ”på riktigt”, jobba i olika arbetspass och ha idrott en gång i veckan. (mamman fick genast lite ångest över att komma ihåg att packa och packa upp denna gympapåse varje vecka!…)

Så nu när kvällens första magknipspass verkar gå mot sitt slut så ska vi skynda oss att sova (innan nästa matpass sätter igång), så att pappan (framför allt!) och dottern orkar upp och iväg imorgon bitti.


Lämna en kommentar

De ä mycke nu…

B87B6011Alltså det här att med blogga…det går ju för tääskigt om jag ska vara ärlig. Det räcker inte med att komma på inlägg hela tiden, tänka bilder och se möjligheter till mysiga föreviganden i allt. Tydligen måste man ha minst en hand ledig för att kunna skriva på mobilen, lära sig att skriva med vänster hand (om det nu är höger som är upptagen) och har en nu mot alla odds lyckats få upp stora riktiga kameran och hunnit få skärpan på rätt ställe vid något tillfälle, så kräver det ju sin tid att lägga in bilderna i datorn… För att inte tala om att man behöver ta fram datorn för detta! Vilket inte riktigt har hittats några luckor för på sistone…

Ber alltså om ursäkt för alla korta mobilbildsinlägg (eller snarare för alla uteblivna inlägg), men vill tillägga att ambitionen är högre än så! Vi har ju ett så sjukt spännande liv just nu så  ni skulle bara veta vad ni missar!LiviaKan till exempel berätta att även om vi har två väldigt beskedliga nyfödingar så gjorde järntillskottet sitt till om man säger så. Mer magknip åt småfolket och allra helst efter nattmålen så att föräldrarna blir än mer zombies framåt morgontimmarna. Det är framför allt lilltjejen som har haft det lite besvärligt emellanåt, men när båda får sig en törn samtidigt, så blir det inte många händer till övers. Fast nu sedan igår, peppar peppar, verkar det ha lagt sig och båda har kunnat sova gott efter varje mål. Noel och LeonEfter besök hos BVC idag kan vi även konstatera att deras kurvor går spikrakt uppåt. 3,1 kg pojkbebis och 2,7 kg flickbebis har vi numera. Det börjar ju nästan bli tungt att bära!

Tur vi har två stora barn som kan hjälpa till när det kniper. Timnah och LeonAnnars har vi, liksom större delen av övriga Sverige, nu gått in i vardagen den här veckan. Nog för att vi har haft fler sjukhus och läkarbesök att passa (både borta och hemma) än jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna, men imorgon börjar skolan och Timnah går från förskolan till en F-9 skola och vi ska lära oss hur man lämnar och hämtar stora barn med två små i släptåg. Så imorgon är det upprop mellan 11-12, på tisdag kör de från 9-12 och därefter hela skoldagar 8.30-13.30. Jag vet, ”efter semester ångesten” bara sköljer över en!

Men allvarligt, morgnarna är faktiskt de kroppsligt segaste timmarna på dygnet och kl.8.30 är typ som kl.04, egentligen.

Tur vi hunnit ha en härlig sommar som framför allt lärt oss att sakta ner, ta det lugnt och njuta nu. Packa upp och städa hinner man förr eller senare (eller inte alls…) ändå!Kräftfest


3 kommentarer

Min stora

Tidig morgon. Jag och Timnah smyger upp så de andra inte ska vakna. Dags att åka fem mil i långa köer för att hälsa på på Timnahs nya skola. Peppen är på topp.

”När kommer vi fram till min nya skola egentligen?!”

Till slut är vi där. Vi hittar parkering. Vi går runt de stora byggnaderna. Letar efter rätt ingång. Spänningen hänger i luften och blir lite mer påtaglig. Vi kommer runt hörnet och är nästan framme där vi fått visat att vi ska gå in. Då tar pirret över och chockartade tårar kan inte hållas igen hos min stora lilla tös.

”Det är helt ok att bli pirrig i magen och nervös! Det var nog alla första gången de kom hit! Jag kommer vara med hela tiden.”

En liten hand i min som håller hårt hårt och går nära nära, ända tills vi fått träffa fröken, suttit med på samling där nuvarande förskoleklass övar sommmarsånger och det sen blir rast. Då släpper det. Då har hon tagit in situationen, sett att fröken är jättesnäll och alla barnen är precis som hon – glada, trygga och nyfikna – och hon släpper sakta fram sitt rätta jag och börjar prata.

Vi går runt och tittar, hänger på gården med de andra och efter ett tag sitter hon i en gunga med tre andra tjejer som om hon inte gjort annat. Vi går in, hon får sitta ner med ett gäng som övar bokstäver. Hon får rita en teckning med sin familj som sen kommer hängas upp på väggen tills hon börjar efter sommarlovet.

”Jag har fått sju nya kompisar redan! Och nu vill jag nästa inte åka härifrån!”

Det blev ett bra möte. Mammahjärtat brast lite vid tårarna som jag känner igen så väl. Att flytta, byta skola och kompisar helt, det är svårt. Sen lagades det igen. Hon kommer få det bra. Glädjen och spänningen har återigen tagit över i hennes ögon och hon känner det själv, redan.

Tillbaka på förskolan och redo för eftermiddagens Mulleavslutning möts hon med öppna famnar som undrar sååå hur det var att hälsa på och hon lyser av stolthet när hon sprudlande berättar att det var jättebra!

Timnah

Välförtjänt snabblunch