Tänk vad motsägelsefulla saker kan tyckas vara, trots att du känner att du är på rätt väg. Som att varje framsteg och uppfyllelse möts med en utmaning, för att… ja, för att?
Som när du är närmare din livs dröm än du någonsin varit och ändå så logiskt långt ifrån. En dröm du försökt lägga på hyllan så många gånger för att den kräver så många och stora uppoffringar, men som ändå inte gått att ställa bort och packa ner, och nu efter år av väntan, testande, förminskande, ifrågasättande, längtan (!) ska förverkligas – i en värld som skriker ställ in.
När du efter ett halvårs ansökningstester får positivt besked, berättar för din chef att förändring är på väg att ske – och en vecka efter blir hemskickad till hemmakontoret för att världen har stängt igen.
När du efter ytterligare ett halvårs trippelarbetande, förberedande och framflyttande återigen ser praktiska möjligheter och lösningar – och världen återigen rustar för att överleva.
När anledningen för flytt är för att vara med och göra världen till en bättre plats, vara ett ljus i mörkret – och hemma är mörkare än någonsin.
När uppdragsgivaren väntar, kämpar och gör allt för att en familj på sex personer ska kunna resa till andra sidan jorden – när världen säger ”res inte i onödan” och gör allt för att krångla till det.
När du koordinerar anställningshandlingar, myndigheter, resehandlingar och personalfrågor mellan fem länder – och febriga, hostiga barn, läxor och middagar på hemmaplan.
När du vill göra sista tiden hemma till den bästa tiden och umgås, kramas, kalasa och utflykta med alla nära och kära så mycket det bara går – och statsministern säger stanna hemma.
Att säga upp jobb, räkningar, bostad, skola, katter – utan att veta något exakt datum eller om planerat datum kommer att gå i uppfyllelse.
När hjärtat säger det är meningen, kör på, det kommer gå – men hjärnan säger ”gå och lägg dig”.
Då är det bara att fortsätta tro. Och rustas i tillit och förtröstan.
Papua Nya Guinea nästa.
När jag blir stor... 