När ”sista gången innan” bli påtagligare

Känslan av att ligga steget efter, som att vi prioriterar fel i farten eller helt enkelt glömt något väldans viktigt blir allt påtagligare ju fortare hjulet snurrar och tiden knappar in.

Nu är det sista veckan i skolan för barnen – sista veckan!! – och snart behöver de säga hej då till den vardag som är deras värld, där kompisar och allt ”vanligt” finns. Händerna knäpps för att alla ska hålla sig friska (den här veckan också, och nästa, och nästa!) och verkligen få fina avslut och hej då till kompisarna.

Timnah fick tråkigt nog ett abrupt slut när högstadiet gick över till distansundervisning och förmodligen inte kommer ha någon julavslutning. Men Leon och Livia planerar för hej då-fika på torsdag.

Samtidigt, i den administrativa ”to do”-världen, har förra veckans tre läkarbesök, synundersökning, två tandläkarbesök, avtackning, zoom-möte och sista fotbollsträningar, gått över till den här veckans tredje besök till vaccinationsmottagning (igår), pass skickade till Bryssel för visum-process (typ hela dagen idag, inte bara att lägga på lådan om man säger så…), logopedbesök (imorgon),””Hej då”-fika, julavslutningar, läkarbesök och första stora avskedet till vår ena katt (fredag).

Det gäller att hålla tungan rätt i excel för att inte missa några vaccinationer…

Parallellt med det pågår framtagande av material och underlag för fyra skolbarn till skolan i Papua Nya Guinea, konversationer och förfrågningar från tre olika klasslärare här, vaccinationsunderlag och ”några” anställningspapper att gå igenom. Och med anställningspapper kanske man kan tro att det handlar om ett papper som ges till oss för underskrift, men när man bli anställd av en svensk organisation, utstationerad av den större internationella organisationen (paraplyet som sköter HR frågor från England) och arbetsmyra under det lokala programmet, där personalfrågor sköts både från Papua Nya Guinea och Australien, då blir det X antal avtal och dokument att läsa igenom, godkänna, fylla i, skriva under och skicka in. Så det blir lite koordinerande skulle man kunna säga.

Men även om huvudet är extra fyllt av det läskiga faktum att alla pass och massa dokument ligger i ett kuvert på väg till Bryssel, ska godkännas – måtte vi inte missat något!- och sen hinna skickas tillbaka i tid, så är hjärtat fyllt av barnens ”sista gången innan”- situationer. Tror inte det är någon av oss som riktigt förstår att det faktiskt är på riktigt nu, och många gånger är nog jag mer sentimental än barnen, men vi försöker stanna upp också. Det är ju snart jul! En sista gång innan…

Att flytta utomlands – trots allt

Tänk vad motsägelsefulla saker kan tyckas vara, trots att du känner att du är på rätt väg. Som att varje framsteg och uppfyllelse möts med en utmaning, för att… ja, för att?

Som när du är närmare din livs dröm än du någonsin varit och ändå så logiskt långt ifrån. En dröm du försökt lägga på hyllan så många gånger för att den kräver så många och stora uppoffringar, men som ändå inte gått att ställa bort och packa ner, och nu efter år av väntan, testande, förminskande, ifrågasättande, längtan (!) ska förverkligas – i en värld som skriker ställ in.

När du efter ett halvårs ansökningstester får positivt besked, berättar för din chef att förändring är på väg att ske – och en vecka efter blir hemskickad till hemmakontoret för att världen har stängt igen.

När du efter ytterligare ett halvårs trippelarbetande, förberedande och framflyttande återigen ser praktiska möjligheter och lösningar – och världen återigen rustar för att överleva.

När anledningen för flytt är för att vara med och göra världen till en bättre plats, vara ett ljus i mörkret – och hemma är mörkare än någonsin.

När uppdragsgivaren väntar, kämpar och gör allt för att en familj på sex personer ska kunna resa till andra sidan jorden – när världen säger ”res inte i onödan” och gör allt för att krångla till det.

När du koordinerar anställningshandlingar, myndigheter, resehandlingar och personalfrågor mellan fem länder – och febriga, hostiga barn, läxor och middagar på hemmaplan.

När du vill göra sista tiden hemma till den bästa tiden och umgås, kramas, kalasa och utflykta med alla nära och kära så mycket det bara går – och statsministern säger stanna hemma.

Att säga upp jobb, räkningar, bostad, skola, katter – utan att veta något exakt datum eller om planerat datum kommer att gå i uppfyllelse.

När hjärtat säger det är meningen, kör på, det kommer gå – men hjärnan säger ”gå och lägg dig”.

Då är det bara att fortsätta tro. Och rustas i tillit och förtröstan.

Papua Nya Guinea nästa.