När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Som man bäddar…?

”När var det du tänkt att vi skulle få upp barnen nu igen?” väcker David mig, själv sömndrucken.

”Öh… kvart över sju…vadårå? ” har svårt att få upp ögonen.

”Klockan är fem i åtta…!”

”Va?!?! Men varför har inte Livia och Leon vaknat?!”

Det går lära gamla hundar att flyga skulle man kunna säga. För vi avslutade veckan med att försova oss.

Tack och lov hade vi redan kvällen innan bestämt att Timnah skulle få åka till skolan med sin grannkompis, vilket gjorde att vi först kunde fokusera på henne. Och David hade kvällen innan fått höra att han har några komptimmar att ta ut vid behov. Vilket inte lät vänta på sig! Han ringde och kollade om det gick bra redan idag, vilket det gjorde, och så kunde han skjutsa Noel och de små få sova vidare.

Med detta sagt kan jag ju meddela att en sak i alla fall är säker. Jag kommer aldrig få någon sund inställning till kaffe!

Annonser


Lämna en kommentar

Hur det gick?

Jo tackar som frågar. Leon åt sitt sista riktiga kvällsmål kl.21.10 och fick en extra slurk 23.00 och sov sedan till 05.45. Och Livia åt kl.22.50 och sov sedan till kl.08.00.

Dvs. 6 h 45 minuter för Leon och 9 (!) timmar för Livia.

*pustar ut över att justeringen funkade och att jag inte skrev ljug igår*

När undertecknad släckte lampan? Nästa fråga tack!


Lämna en kommentar

Tankar kring mat och sovklockan

B87B7570Som jag nämnde i förra inlägget så var jag tvungen att mata runt fyratiden i morse, något som jag blivit bortskämd med att numera inte behöva göra så ofta. Faktum är att när jag tänker efter så har båda två allt oftare börjat lägga ungefär åtta timmar mellan sista kvällsmålet och första morgonmålet, vilket oftast resulterar i ett första morgonmål runt sextiden.

I Babywise så står det att man ska försöka hålla på den flexibla rutinen att mata med 2,5 -3,5 timmars mellanrum (från start på ett mål till start på nästa) tills dess att bebisen (bebisarna i det här fallet) börjar sova hela natten, och faktum är att vi har hållit ganska ”strikt” på just tre timmar ganska länge. Trots att jag då skrev att det var skönt att slippa gå efter klockan så mycket, så har vi sedan neotiden faktiskt hållit det rätt så mycket runt tre timmar. Det har ändå varit rätt avslappnat och inte på minuten, absolut inte, utan dagens olika tider har fått styra (när ska de äta innan vi går, när måste de äta för att inte bli hungriga mitt i hämtning osv). Men utöver det så har vi väckt de när det gått 3-3,5 timmar sedan målet innan, så att säga.

Det som varit lite klurigt att lista ut (och fortfarande är) är när sista målet borde intas innan man kallar det natt. Men vi har tänkt lite utifrån oss själva till att börja med och eftersom vi är kvällsmänniskor som har väldigt svårt att gå och lägga oss i tid (försöker åtgärda detta varje kväll med få resultat…) och ”lika gärna” kan hänga med en bebis eller två (bara vi får sova så långt in på morgonen som möjligt!) så fick det mål som hamnade någon gång runt 22-23 tiden bli det sista. Dvs. om de käkar någon gång runt den tiden så låter vi dem därefter sova så länge de vill utan att väcka för nästa mål. Och det är alltså här tiden successivt har utökats och numera landat runt åtta timmar. Allt medan de nu har börjat sova längre, så har vi ibland låtit den sista tiden ske lite tidigare (vi har ju inga rutiner på vad klockan är när de olika målen ska intas, så det kan ju bli helt olika!). Och senaste kvällarna har det kunnat bli runt nio snarare än elva.

Nu när de börjat sova så pass bra så har jag även börjat släppa på dagarnas rutiner lite mer och låter de få några längre sovpass (om de inte själva vaknar upp och vill äta, vilket de oftast gör när det gått ungefär tre timmar) om de vill. Däremot får de aldrig sova längre än att det går max fyra timmar mellan målen. Hittills har det gått bra och även om jag själv tycker att det går en evighet mellan målen ibland bara därför och tänker att ”nu kommer de säkert vakna upp flera gånger i natt bara därför” så verkar de ha fått i sig tillräckligt under dagen i alla fall (vilket ju är det viktigaste) och sovit bra.

I natt däremot blev det som sagt lite kortare igen. Men när jag räknar efter så gick det ändå sex timmar från sista målet till dess att de vaknade, så det gäller ju för föräldrarna att gå och lägga sig så fort de somnat för natten för att utnyttja tiden verkar det som… Natten börjar visserligen inte alltid direkt i samband med sista målet, ibland vill de vara vakna någon timme efter det. Sådana föräldrar sådana barn kanske?!…

Så, vad har jag då gjort åt detta idag. Har jag en gång blivit bortskämd med att sova till sex halv sju tiden, ja då ska vi minsann se till att det håller i sig! Så, idag har jag återigen gått tillbaka till 3 – 3,5 timmars intervaller (Livia fick fyra timmar mellan två mål i och för sig), och så såg vi till att de båda fick i sig mat runt halv elva elva tiden som ett sista mål. Så får vi väl se om det hjälper, eller om det krävs ytterligare någon dags justering för att komma tillbaka till åtta timmars nätter.

För jag tror faktiskt benhårt att det går att få till, och att det hänger på vilka rutiner jag/vi ger dem. Har upptäckt tidigare att om vi någon gång ”kommit ifrån” rutinerna (man kanske är ute och handlar, hälsar på hos folk eller nåt), och det inte riktigt känts som att de blivit ordentligt mätta efter målen (särskilt fram mot eftermiddagen kvällen), så har det blivit ett tidigare morgonmål. Men justerar man det dagen efter så kommer de snabbt in i det igen. Och faktum är att jag har god tro för att de så småningom kan ”göra natt” redan vid 20-tiden för att sedan sova till 7, men var sak har sin tid.

Så om någon av er som läser det här har nappat på Babywise kan jag bara uppmuntra att behålla kontrollen. Det är värt att slippa mata runt tre fyra tiden på morgonen och få mer sammanhängande sömn! Fast det vet ni säkert redan. 🙂B87B7571


7 kommentarer

Babywise på vårt sätt

BabywiseHär är den. Boken som jag hittills bara har nämnt lite i förbifarten men som jag nu känner är min plikt att tipsa om för alla jag kan.

Babywise – ge ditt barn gåvan att sova hela natten skriven av Gary Ezzo och Robert Bucknam. ( www.babywise.se )

Måste erkänna att titeln kan kännas lite provocerande och skeptikern i mig fanns nog där i början. Särskilt om man har två barn som man inte lyckades ”ge gåvan” att sova hela natten så enkelt som det låter… Men, utan att veta om det här kommer hålla i sig, så måste jag säga att den hittills bara har gett positiva effekter.

De senaste veckorna har våra små börjat få en sammanhängande nattsömn på i snitt sex timmar (ibland längre) per natt (för att sen äta och somna om). Tack vare boken. Och för att ta den här natten som exempel:

Leon åt sista gången för kvällen kl. 22.30 och sov sedan till 06.00 och Livia åt 23.30 och sov sedan till 7.30 i morse. Tack vare boken. Ok, tack vare att vi försökt följa det som står i boken.

Så vad är ”hemligheten”? Det sköna är att det inte är någon ny ”barbarisk” metod som går emot allt man tidigare har hört. Nej, samtidigt som man får flera aha-upplevelser när man läser, så känns det nästan rakt igenom som sunt förnuft. Man bara stuvar om lite i vissa tänk. Den förespråkar utvilade föräldrar (handen upp alla som inte är med på den)  och att det inte är meningen att föräldrar ska behöva vara helt slutkörda efter natten, hur ska man då kunna vara en bra förälder under dagen? Flexibla rutiner ihop med att du känner ditt barn bäst. Men ändock, rutiner. Det finns många bra handfasta tips (som jag när jag läste de tänkte att ”det där måste jag läsa igen så jag kommer ihåg det!” vilket aldrig blivit tid till…) men de stora punkterna som vi tagit fasta på är:

1. Mata ungefär var tredje timme. (föräldrastyrd matning)

2. Håll rutinen mata – vakentid – sova.

3. Lär bebisen att somna i egen säng.

För att börja med punkt nummer ett, mata var tredje timme, så handlar det egentligen om föräldrastyrd matning. Dvs. gå inte helt efter bebisens gnäll och mata så fort den gnäller (det är inte alltid den gnäller pga hunger!), och titta inte enbart på klockan. Det viktiga är att bebisen/bebisarna äter fulla mål de gånger de äter, och låt det sen gå mellan 2,5 – 3,5 timme till nästa mål (räknat från start på målet till start på nästa mål). Så en kombination med andra ord. Lyssna självklart på bebisens hungersignaler, men har det inte gått ungefär tre timmar sen sist, kolla så att alla andra behov är tillfredsställda (blöja, rap, bajs på väg, trött osv.). Att småäta lite varje timme skapar bara en dålig vana och småhungriga bebisar även på natten.

Det vi tyckt varit svårt var just i början, att lära känna alla olika signaler. Men håller man i tanken att ”det behöver inte vara hunger så fort de gnäller” så lär man sig faktiskt rätt fort att höra och se skillnaderna. Och då har vi två bebisar som haft rätt mycket magknip, både av för tidigt födda tarmar och järn på det (vilket rent av skulle gjort det värre om vi matat varenda gång de gråtit).

En annan sak som kan vara rätt svår är just att veta om de får i sig tillräckligt varje gång. Och egentligen kan man nog inte göra mer än truga, försöka väcka om de somnar, ta och upp och rapa och sen mata igen (det är rätt ofta som bubblor har satt sig i vägen för våra och så vill de äta mer efter). Det blev även svårt när det visade sig att Leon inte blev nöjd av bara mig framåt eftermiddagen kvällen. Egentligen håller vi fortfarande på och lär oss hur mycket mer han behöver.

Nu när de har börjat sova så pass långt nattpass så kan vi låta det gå fyra timmar om de vill sova vidare någon gång, men oftast så vaknar de faktiskt själva efter ungefär tre timmar, och om inte så väcker vi efter drygt tre under dagarna (eller tidigare beroende på när det passar ihop med övriga aktiviteter under dagen). Framåt kvällen vill de däremot äta lite oftare, som att de bunkrar inför natten, och då får de självklart det.

Angående punkt nummer två (det här blir ett långt inlägg känner jag…) att hålla rutinen mata – vakentid – sova så är det precis det det handlar om. Låt inte bebisen somna vid brösten, eller sova så fort den har ätit, utan försök ha en vakenperiod (tills den blir trött). Då hinner kroppen ta hand om maten bättre och sömnen senare blir bättre och inte lika störd av knorriga magar.

Det här var rätt svårt i början måste jag erkänna. För det första för att de helst ville sova hela tiden (såklart, det är ju normalt!), men också för att om en är trött och den andra får magknip är det inte direkt så att vi prioriterat att hålla den trötta vaken istället för magknipet. Men nu blir det rätt naturligt att de vaknar till när vi tar upp och rapar de och så kan de sitta i babysittern och prata ett tag om den andra äter, eller quality time på andra sätt. Ibland handlar det om en timme, ibland tio minuter. Det beror ju på tid på dygnet och hur trötta de är. Men bara det att de inte somnar direkt vid bröstet eller flaskan har vi känt att det gjort det mycket lättare att läsa av deras signaler. De visar rätt tydligt när de är trötta sen, och då är det mycket lättare att lägga ner de för att sova. Plus att de sover bättre om de fått vara vakna en stund. B87B7390Sista punkten, somna i egen säng, alla föräldrars stora aber?! Enligt boken har det väldigt mycket med en bra nattsömn att göra, att lära barnet att vara tryggt i sin egen säng. Och nej, det betyder inte att du älskar ditt barn mindre för att det inte sover på eller bredvid dig. Ger du dem all den kärlek de behöver i övrigt så kan de bli trygga utan kroppskontakt när de sover. Man måste bara lära dem det. Det mesta handlar om vanesaker. Boken skriver också att de flesta barn har en liten gnäll/skrikperiod innan de kommer till ro och somnar, och det är inte farligt. Den minskar med tiden. Och är barnet tillfredsställt med ett fullt mål mat, lite vakentid, ny blöja (inga rapar) och visar trötthet, så lär man sig känna igen det gnället/skriket.

Med en egen erfarenhet av en (nu sexårig) tjej som alltid skulle vaggas (i famn, i insats, i vagn), alltid fick mat så fort hon gnällde (”Hon är nog hungrig…” hört den förr?!), matas till sömns, somna i famnen och alltid vakna till om man lade ner henne… och en (nu fyraårig) kille som det i stort sett alltid tog minst en timme av ”sällskap” innan han somnade, så kan jag nu med två olika tremånaders säga; det går! Är alla behov tillfredsställda som skrivet ovan, så blir det tydligt vad som är tröttgnäll. Eller på vår Livia kan vi väl skriva ilska. Med en bebis som kommer till ro med napp och en inte, så har det varit väldigt fascinerande och se att båda nu väldigt lätt (och allra helst!) somnar i sängen när de är trötta. Det har liksom aldrig funnits möjlighet att vagga två bebisar samtidigt (om vi inte varit hemma samtidigt), så att det så snabbt har funkat att få till det här har känts som en stor lättnad. Nu kan vi ibland stå och försöka vagga och mysa och inte fatta varför de börjar gnälla och inte lugnar ner sig och så lägger vi ner dem i sängen och de ler, myser in sig i snuttar och somnar. Ibland under tystnad, ibland med lite gnäll, ibland med ilska för att man ”stört” men alltid snabbare än i famnen. Faktum är att jag bara står och gapar varenda gång det sker lika fascinerad varje gång ”Funkar det här verkligen?! Med våra barn?!”.

Den här biten har vi insett hänger ihop väldigt mycket med punkt två, och det är mycket lättare om de faktiskt varit vakna en stund (oavsett hur liten). Framför allt nu när de blivit lite större.

Så, för att göra en lång historia kort, det här är en bok väl värd att läsa och ge en chans. Det sköna är även att boken tar upp det självklara att ”alla barn är olika”, därav vikten av att du som förälder känner ditt barn bäst och får hitta dina flexibla rutiner. Utifrån den vägledning boken ger. Det finns även kapitel som behandlar barn som har kolik, reflux och andra jobbigare krämpor. I början var det väldigt mycket samma innan man kom vidare till handfasta ”verktyg” (till sak, liksom), men den tog sig. Så här har ni årets julklapp till alla gravida eller nyblivna föräldrar.

Trots det långa inlägget så känner jag att jag skulle kunna skriva (och diskutera) långt mycket mer, så fråga gärna om saker så kan jag försöka svara så gott jag kan. Utifrån oss om inte annat!

Nu låter det som att jag får betalt för att göra så här mycket reklam (vilket inte är fallet), men jag är bara sjukt fascinerad över hur så pass ”enkla” små rutiner kan förenkla vardagen så mycket. För att inte tala om nätterna! De jag trodde skulle vara upphackade minst ett år till framöver. B87B7465


Lämna en kommentar

Som förr i tiden

image

Vi har besök! Goa vänner från tiden down under (men som liksom vi numera bor i Sverige). Såna vänner som bor alldeles för långt bort och som vi träffar alldeles för sällan men som vi ändå direkt faller in i ”vardag” med, missförstå mig rätt.

image

image

Såna vänner som man,  trots månader sedan sist, direkt lyckas bolla sju lördagsgodisstissiga barn mellan djupa samtal. Eller ok, tvillingarna fick inte godis…

image

Däremot har jag helt missat att ta fram kameran (konstigt… undrar om det har med sju barn och djupa samtal att göra? …). Tur att jag skriver upp amningstiderna i mobilen, då blir jag i alla fall påmind att ta kort ibland.

image

Apropå tvillingarna så började de med att igår visa sig från sitt allra knorrigaste och ”klängigaste” jag. Men allt blev förlåtet när de sen lät det gå 7 resp. 9 (!!) timmar mellan sista kvällsmålet och första morgonmålet! Kan det bli en vana månne?! Eller är det utmattningen av att ha stim och stoj omkring sig non stop?… I så fall får de nog inte åka hem!

image


Lämna en kommentar

Kalaset i bilder

Mina bebisar har sovit sex timmar i sträck inatt! (ja men det är ju mina. Också…) Båda två. Trots att jag druckit kaffe på eftermiddagen (!). Faktum är att jag har en hemlis, eller hemlis och hemlis, plan snarare som jobbar för just detta. Små bebisar som sover nätterna igenom. Tyvärr är det inte jag själv som kommit på hur man ska gå tillväga, men tack och lov har jag kommit över en bok som hjälper till åt rätt håll och som har gett mig en mycket mer avslappnad inställning till det här med barnens mat och sovklocka. Men den ska jag berätta om en annan gång, nu tänkte jag dela lite bilder från firandet. B87B7187Först klädde vi oss lite fina. Mamman hann till och med ta en dusch. Vi ställde fram de tjusiga bakverken och inväntade övriga festdeltagare för dagen. B87B7188B87B7193Qim, min tio år yngre bror (om man nu ska yttra sånt i min ringa ålder?!….) som ju var en av de vi firade, hade med sig sin lilla spädis; katten Torsten. Och ni kan ju gissa vem som är mest saknad efter det besöket?!B87B7198B87B7194Livia bondade med moster Linn och körde härmlekar för fullt och när bebisarna (inklusive katten) myst med alla, så var det dags att fiiiikaaa. B87B7204Vi tog en sån där spontan ”nu sitter alla vid bordet och tittar in i kameran samtidigt och ser ut som att ni har det så där avslappnat roligt på en gång”-bild, och nog ser det väl naturligt ut ändå?! B87B7232När tårta, muffins och kakor var avverkade hade Timnah fixat underhållningen och det var dags för knorr på grisen. Det ska man ju göra på kalas, och jag tror inte någon slapp undan. En rosa gris med fem ben för tjejerna och en grön med tre ben för killarna.B87B7227B87B7225Till hennes stora lycka så vann hon tjejligan och David tog hem pokalen bland killarna. Två pokaler även dessa gjorda av Timnah.B87B7220Undertecknad hade (såklart) tänt en massa ljus. Man måste ju passa på så här innan de små har börjat gå, tänkte jag och trodde att det skulle vara lugnt.  Jag missade dock att Torsten ligger lite före i utvecklingen trots sina två månader och det var nära att det hade gått illa när han undersökte ljusen lite för nära. Men han skrämde nog alla oss andra mer än sig själv och bränd päls luktar mer än det gör ont…B87B7215Och när katten var borta dansade…eller hur var det nu egentligen?!