Vaknade upp och kände en sån tacksamhet i morse. Eller nej det var inte sant.
Klockan ringde 05.45 (en låååång halvtimme tidigare än vanligt för att hinna få upp och iväg alla och sen själv hinna med ett tåg till Västerås för dagens inspelning). Då var min första tanke snarare ”Gode Gud hjälp mig att få upp ögonen”.
Men sen! Väl på bussen och tunnelbanan sköljer det över mig. Tacksamheten över att morgonen gick så bra. Att mina små marginaler höll, att alla kom upp, att (nästan) allas tänder blev borstade, att alla utbrott uteblev, att vi har tak över huvudet och frukost på bordet. Att alla fyra älskar sin förskola och skola, för pussar, kramar och high fives vid avsked, att jag hade ett uppdrag att åka på, att en månads arbete gett nöjda kunder, att jag är frisk. Så tacksam för mina barn, min man, mina föräldrar och syskon, vänner och alla därtill. Osv.
Det är min önskan och strävan. Att varje dag låta glädjen och tacksamheten för allt jag har få stå över allt som saknas, mina tillkortakommanden och alla små och stora kamper som utspelas. Stunder som 05.45 blir liksom utsuddade och bortglömda på något konstigt sätt.
Med det, och ett litet klipp från tisdagens fotbollsträning då Leon fick kämpa hårt utan att nå sitt mål (och glädja undertecknad och omgivning längs vägen ), önskar jag en härligt glädjefylld helg!
När jag blir stor... 