När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Våga vägra vintertid!

Plötsligt hör jag någon säga;

”Jag skulle vilja gå ut och springa ikväll”

Jag tittar ut genom fönstret. Jodå. Bäcksvart så när som på gatlyktorna, snötäckt slaskmark och precis lika oinbjudande som ordet slask.

Samma person som uttryckt längtan ut i kylan går och byter om till träningskläder innan de små somnat så att ursäkten ”vill inte väcka barnen” inte går att anamma. Två små nattas och den andra hälften tar över läggdags av de stora och personen i fråga beger sig ut.

Nu så här 5 km senare med den friska förortsluften i lungorna är jag sjukt nöjd att denna någon var jag. För andra gången den här veckan!

Pratade med en vän i helgen om löpning, och om hur påverkad man blir av det här mörkret. Det känns liksom som att dagen är slut klockan fyra  och sen går man bara upptaget och väntar in läggdags för alla och orkar inte göra någonting utöver det nödvändigaste. Sorgligt på något sätt. Därför ska jag nu börja låtsas som att det är ljust även när klockan är åtta. För då går det ju faktiskt att gå ut och ta sig en tur. (läs; nu har nog paniken över att jag, om jag följer mina ”vanliga” säsongsbetonade löppass så kommer jag inte komma i form förrän kanske till nästa höst!? börjat visa sig…)

Så, detta inlägg är till mig själv. Att plocka fram i december, januari när lussebullar och julgodis börjat ge mer av mig själv inför beach 2015 och jag behöver minnas hur bra det här låter… 20141106_200210

Annonser


1 kommentar

Rapport från sidlinjen

B87B3089Idag var det dags igen. Efterlängtad fotbollsträning. I nya fotbollsskor och fotbollskläder. Och lyckan var lika stor den här gången. B87B3144Hejaklacken var på plats och Livia övade på att bli materialförvaltare. B87B3109B87B3090 B87B3119B87B3110 B87B3155B87B3093Mamman försökte öva manuella inställningar på kameran men insåg att det krävs nog några träningar för att få till riktiga actionbilder i skärpa…B87B3164Leon höll i gång en liten stund och föredrog sen lugn och ro med napp och snutte.B87B3175Noel däremot, han var först på bollen under hela matchen (träningen avslutas alltid med match). Motståndarlaget hade dock inte så stora framgångar. Då lät de Noel byta lag och allt vände. Ja, ja, alla föräldrars barn är de bästa och i den här åldern är det enda viktiga att man har roligt, men han har ju roligt! Och vi tyckte just det var extra roligt!B87B3170Vår lille store stjärna. Som nu får vänta några veckor över sommaren innan nästa träningstillfälle (uppehåll). Jag har dock en känsla av att det kommer spelas en hel del i sommar i alla fall!B87B3183


2 kommentarer

Fotbollsyra

20140610_173837Idag var det dags för Noels första fotbollsträning. Ett litet test över sommaren och början av hösten för att se om han gillar det. Som han har längtat. Bästa kompisen skulle också dit. Ju närmare vi kommer desto tydligare blir dock pirret från magen genom den lille handen jag får hålla i. Samling, upprop och uppvärmning görs av en väldigt sammanbiten liten kille. Men efter ett litet bakslag kommer han dock tillbaka med bravur och när det är dags för match så ser man knappt bollen för all glädje som utstrålas från honom. 20140610_175622”Det här var jätteroligt!!”

Blygheten över att inte känna någon (bästa kompisen vågade inte vara med den här gången) var som bortblåst och det var en riktigt liten dribblande målgörare vi fick heja på från sidan om. 20140610_175624Fick nästan bita mig i läppen för att inte genast bli för gåpåig i hejaropen. Fantastiskt roligt att se alla små femåringar springa efter bollen, ut ur sin egen plan och in över en annan grupps plan. Eller förbi konerna som markerar målet och lika långt iväg för att göra mål i det riktiga stora fotbollsmålet. De kan och vill så mycket och har så mycket att lära. Fantastiskt!

Och nu verkar det inte bättre än att jag får kalla mig fotbollsmorsa ett tag framöver (tills intresset byter fokus). Vi frågade Noel om vi inte skulle ta och hoppa över nästa gång istället. Strunta i fotbollsträningen.

”NÄE! Nästa gång kommer det bli ÄNNU roligare!!”

Förste hejarklack

Förste hejarklack

 


Lämna en kommentar

Vill man bli fin får man lida pin…

20140414_175327Igår tänkte jag att ”Idag är dagen då det ska ske”. Går inte skylla på snuva och hosta längre (det ger sig ju aldrig riktigt ändå!). Nu ska det skakas rompa. Tänkte även att, jag tar det lite lugnt, och tyckte jag gjorde det också när jag till och med tillät mig att gå vissa sträckor. Men, det var tydligen tillräckligt för denna mjuka kropp, för i morse vaknade jag med SJUKT ONT I KROPPEN!


2 kommentarer

På tur med två

20131113_191450Så kom den, dagen då vi (jag!) invigde vår löparvagn på riktigt. Har ju visserligen sprungit med den vid allt för sen ankomst till skolan(…), men det räknas liksom inte. Och detta för att David kom hem, senare än vanligt eftersom det är en sån vecka, och frågade om jag inte ville springa.

”Nu? Men…” och så hade jag massa bortförklaringar, sent, de stora behöver bada, de små är som svårast att ta hand om själv på kvällen, osv.

”Men du kanske kan ta med de små? Så badar och lägger jag barnen under tiden.”

Hmm…kroppen dividerade med huvudet och kom till slut fram till att det var ju faktiskt en väldigt bra idé. Det blev ju liksom ingen löptur i helgen…Nope, om man inte räknar träningen ”Bära barn som vanligt och lyfta fika upp till munnen”. Ja ni hajar, det var på tiden.

Sagt och gjort, ner med bebisarna i björnarna (som inte alls fattade grejen att klä på sig utanpå pyjamasen vid den tiden!), i med hängmattorna i vagnen och på med löparhjulet. Och tänk att det som kan kännas som jobbigaste idén med allt krångel runt omkring väl ute i mörkret känns som den bästa. Mörker, frost, frisk luft, bebisar som somnade och hala cykelvägar. Tur jag hade vagnen att hålla i! 20131113_191015Men oj vad jobbigt för armarna! Tror även låren fick sig en hårdare dust av att skjuta på, för den här gången känns det i hela kroppen redan nu, dagen efter. Men det är väl det som gör det värt, att det känns att det händer något! Och på Davids fråga när jag kom hem:

”Nå, var det sista gången du sprang med de i vagnen eller?”

svarade jag ett ”absolut inte!”. Sjukt smidigt när man väl är ute måste jag säga! Och med tanke på att jag skryter om det här, så blev jag såklart sjukt nöjd också! 😛

Det var väl inte så jobbigt det där...

Det var väl inte så jobbigt det där…


1 kommentar

Att hitta hem (för att överdriva ”en smula”…)

Jag visste att det var något som saknades i min vardag. Och ikväll hittade jag tillbaka till den. Löpningen! Så fantastiskt skönt att tränga sig in i sportbhn och tajta träningskläder och ge sig ut i den varma höstluften. Bara kläderna gav en inbilsk känsla av att ”man kanske har en sportkropp ändå”. Då det var ett år sedan sist (nej, jag tränar inte så mycket, …ok aldrig, när jag är gravid…) infriades vissa självskrivna moment:

Blodsmak i munnen – check

Knän som ropade ”allvarligt?! Har du verkligen tänkt över det här kvinna?!” – check

En påminnelse om alla uteblivna knipövningar…- check

Löpare som ba ”Hej, jag har precis sprungit alla lopp som går i sommar så nu tar jag det lite lugnt” studsande förbi som om de hade fjädrar i skorna. – check

Men, men, någon gång i framtiden ska jag också studsa förbi någon. Och när blodsmaken lagt sig en smula kände jag faktiskt styrka i kroppen. Den finns där någonstans bakom påsen på magen… Om inte annat blev jag styrkt av känslan att vara för mig själv. Utan barn på, runt och framför en hela tiden (no offense twins, I love you!). Egentid, oh du käresta, välkommen tillbaka.

För nu inbillar jag mig att jag kommer bege mig ut igen då. Trots att vintern står för dörren och jag om två dagar kommer ligga däckad i träningsvärk och inse hur stark kroppen egentligen är…

Men man ska tänka positivt! Om ett år ska jag orka springa efter två vildbattingar till, så det är väl lika bra att börja träna för det på riktigt! Idag blev det fyra långsamma kilometrar.

Eftersom jag inte stannade för att ta kort på alla röda löv för att illustrera den fantastiska luften (någon måtta får det vara!) bjuckar jag på en bild av stället jag fortfarande alltid springer till i huvudet när det blir för tråkigt väder i Sverige.

Dee Why my beach

Dee Why my beach


Lämna en kommentar

Att gå på rask promenad (läs; stanna vid varje glänta och ta kort…)

image

Att köra run keeper på dagens promenad var helt onödigt skulle man kunna säga. Det var ju inte direkt som att jag pausade appen varje gång jag pausade… Men det kanske är det som är charmen med att lära känna ett nytt ställe, man måste ju stanna och njuta när man blir överväldigad av utsikten, träden, stigarna, utsikten, rastplatser, vattenbryn, utsikten… Ja ni fattar, det var väldigt fint! Om utsikten sen visar sig se bättre ut efter varje ny glänta jag passerar kan ju inte jag rå för! Så nu kommer några smakprov på min framtida hurtigrunda.

image

image

image

image

image

image

image