När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

I huvudet på hon som aldrig bloggar…

Jodå, hon lever hon den där som försöker kalla detta forum för en blogg. Hon har massa tankar på inlägg också. Sen kommer livet emellan. Känns lite tjatigt att skylla på tiden som inte räcker till hela tiden, kanske är det snarare inspiration och motivation som behövs?… Nåväl.

Det här med tiden är faktiskt ett stort aber. Det är mycket som snurrar i huvudet men som fastnar lite halvt på vägen ut för att bli handling, och så blir det bara hand-. Kan ju dela lite av tankeverksamheten som får undertecknad att flacka runt som en höna på dagarna:

– det här med att hålla efter och inte drunkna i stök. Har blivit allt mindre pedantisk med åren (som vardagen fyllts på med fler och fler barn…) och är rätt bra på att slappna av i att inte ha det städat. Däremot har jag insett att ju stökigare det är desto mindre får jag gjort, på alla plan. Så nu har jag fått för mig att ”hålla efter” är mitt nya motto (hrm…). Och hitta åtgärder för att minimera röra och inte behöva städa jämt (drömma går ju…). Vilket osökt för mig in på nästa punkt:

Jagad...

Jagad…

– tvillingar överallt. Än så länge är de ”fast” i sina gåstolar, men oj, inte går det att känna sig trygg för det. Armarna räcker längre för varje dag som går, och att lämna obevakat är riskabelt då dessa ”snart inte bebisar längre”- nyfikenienstrut:arna lätt kan tippa över schabraket för nya spännande grejer som egentligen ligger utom räckhåll. Går ständigt och försöker kratta manegen från faror och förstörelse och inbillar mig att jag kan förbereda hemmet för den tid då de tar sig fram – obehindrat.

DJ Livia

DJ Livia

– hemlagad barnmat. Nu kan inte ens tiden bli en ursäkt. Ju mer de äter desto fler burkar går åt (no shit Shaft!) och skulle vi enbart köpa mat när de sen äter en burk var 2 ggr/dag, ja då skulle vi hamna på 1200 kr/månaden. På enbart maten (ej gröt, desserter osv inräknat). Vilket ju inte går att ha som ett alternativ. Så nu är det bara att få ändan ur och börja laga specialmat.

I väntan på hemlagat?...

I väntan på hemlagat?…

– hösten. Gör allt jag kan för att njuta av nuet men faktum är att hösten kommer och då är det Davids tur att ta över stafettpinnen här hemma. Och jag ska hitta mig inkomstkällor. Tänkte att det kan vara ett smart drag att damma av hemsidan innan dess…

– bokföringen och deklarationen. Suck! Inte så mycket att ta tag i egentligen eftersom jag jobbade mer på A-skatt än F-skatt förra året, men ändå. Det ska göras och det ska göras rätt. Här kan man väl säga att det inte alls blivit verkstad än…

Tillåt mig...

Tillåt mig…

– träning. No comment.

– bröllopsplanering. Nej nej, jag är nöjd med min make, men min bror ska gifta sig 17 maj. Wieee! Och de har bett mig och David att vara värdpar (jag vet! hur tänkte de där liksom?! 😉 ) Tyvärr kan jag inte berätta så mycket mer än så, för det händer att de kikar in här. Hemlisar!…

Några axplock. Om ni då tänker er att dessa saker ska äga rum under den timmen jag får (om jag har tur), när de små sover på förmiddagen (under eftermiddagen ska det oftast hämtas barn) kanske den flackande hönan blir lite tydligare i sammanhanget.

Att somna mitt i fotlek. Blir nog samma för undertecknad snart...

Att somna mitt i fotlek. Blir nog samma för undertecknad snart…

Annonser


Lämna en kommentar

Att få ny luft under vingarna (eller bli vingklippt?!)

B87B1028Idag ska den här mamman lämna sina solstrålar och bege sig ut på välgörenhetsgala minsann. Utan barn. Sa jag utan alla barn? Det har inte hänt sen…ja, det har jag inte tid att räkna ut, men minst 8,5 månad i alla fall. Vissa är ju väldigt duktiga på att ge sig själv och sin partner egentid, men när en liten bebisfröken inte vill ta flaskan och mamman är för lat för att pumpa för att öva med bröstmjölk, ja då blir det lätt samma lika. Barn alla kvällar i veckan.

Nu dröjer det väl inte allt för länge innan amningen ersatts helt med mat (nästan dagtid redan faktiskt), och då blir ju allt lite enklare, men än så länge vill Livia amma, inte minst på kvällen. Men hur kan du då åka iväg ikväll?! undrar du kanske. Ja, men någon gång måste väl bli den första! (och så äter hon ju faktiskt gröt innan läggdags) Och det kan ju vara så att flaskan blir lite mer intressant om mamman inte finns i närheten. Det försöker jag intala mig nu i alla fall, och kommer med lättat hjärta lämna över alla fyra till maken när han har slutat. Exakt på minuten till och med. För att jag måste packa ner alla fyra i bilen (och på halvtimmen mellan hämtning och avfärd försöka få i de små ett rejält mellanmål så de står sig) för att möta honom i stan när han slutar så han kan ta över bilen och barnen där för att jag ska hinna – det lämnar vi åt ”det är väl som det ska vara”- listan. *djupandas*

Så idag har jag försökt kratta manegen så gott jag kan. Dvs hålla matrutinerna och få i de små så mycket mat som möjligt (vem vet hur det blir med den saken ikväll för lillfröken…) och än så länge går det bra! (frågan är väl om hon överlever kvällen!…)

Så nu kan jag snart börja ladda inför Lett Love Rule som galan heter (#LettLoveRule). En gala som Kagge producerar till förmån för utsatta barnfamiljer i Lettland. Så förutom att andas underhållning en kväll så dyker jag minsann ner i arbetslivet igen, fast på avstånd. Kan det bli bättre! Bor du i Stockholm så borde du komma dit! Från 17.00 kan du komma dit och lämna kläder och leksaker och 18.30 sätter det igång. Kan du inte vara på plats så sänds den såklart live på nätet också. HÄR.

Men nu hinner jag inte skriva mer. En kanske ska hinna få på sig lite mascara också, så här dagen till ära.

Om du bara visste...

Om du bara visste…


Lämna en kommentar

Ett myrsteg i taget…

B87B0345Alltså allvarligt talat, det här med att trappa upp maten, ska det verkligen vara nödvändigt?! Kan de inte bara ”Mm, det här var gott, jag kan äta en hel portion på en gång om du vill så slipper du hålla på och gissa hur mycket mer amma eller ersättning jag behöver också. Och så har du något för att jag kladdar så mycket.”

Tycker det är så svårt att veta när man ska sticka in de här smakportionerna. Före eller efter det ”riktiga” målet. Livsmedelsverket skriver ”när det inte är för hungriga eller för mätta”. Jotack, det är ju lätt och veta. Det blir ett enda småätande till slut om man ska ta det som en egen grej. För att inte tala om kladdande! Bara tanken att vara iväg en dag och hålla på och dutta…

Och nu är de snart sju månader (1,5 månad korrigerad), men ska jag då börja på 4 månadersmaten ändå? Eller 5-6 månaders, kanske rentav 6? (Nej, jag har inte börjat puréea ihop själv så mycket. Har hänt! Men inte för varje lite smaktillfälle).

Nu låter det som att vi inte satt igång än, men det har vi faktiskt. Har fått riktigt fina frukost, lunch och eftermiddags rutiner faktiskt. Varje dag vid minst två tillfällen vill jag lova. Gröt börjar till och med nästan bli en egen portion tidig förmiddag. Men för mycket ger ju fastare mage, så där får jag snarare backa. Den mesta maten är av stort intresse, man kan känna på den både med armar, öron och hår vill jag lova, och är det bara grönsakspuréer går det ner rätt mycket faktiskt. 5-6 månaders med kött var dock inte lika populär. (står alltså kvar på 4 månaders) Och det är väl där och då det känns trögt. När kladdet är detsamma men det som kommit i magen lika med noll. Jag vet, jag vet, låt de vara små (jag håller med!), allt har sin tid, när de är 15 kommer det inte vara några problem.

Men det ligger inte riktigt i min person att skynda långsamt, fort ska det gå, snabbt ska man lära, (rösten till mig själv, inte till mina barn, jag lovar!), så det här arbetet kring (läs; tina, värma, laga? mata, truga, kladda, torka, diska x 2) känns lite väl utdraget när det inte går framåt ibland.

Med det sagt, måste jag ändå säga att de är väldigt på, båda två nu faktiskt. Och tack och lov har den här omgångens förkylning inte tagit bort några mål (än så länge). Väldigt enkla med stort intresse för allt man ger (till en början i alla fall).

Det är nog latmasken i mamman som blir otålig och har svårt att skynda långsamt ibland…B87B0344


Lämna en kommentar

Vi tar det… sen.

Just nu är vi mitt upp i att skapa en osund vana när det kommer till Leons måltider. Endast morgonmålet är ett undantag. (Trodde aldrig jag skulle blogga om hur mina barn äter, men… när man med blotta ögat kan se hur babyhullet försvinner och läppen torrspricker, då är det svårt att låta bli).

Nu tror jag inte längre han har ont i halsen och vägrar därför, utan nu har han fått för sig…nåt, och vägrar helt enkelt flaskan bara för att. OM INTE man sätter på …. jomenvisst, Babblarna. Jag förstår inte, men det verkar vara det enda som kan få Leon att helt slappna av (jajemen, jag har provat andra grejer!) och lägga bort trotset för en stund och äta. Nu senast rekordet sedan han blev sjuk 100 ml i samma mål.

Och, trots medvetenheten om att det här förmodligen slår i en kil för något som blir väldigt svårt att rubba sen, så struntar jag faktiskt fullständigt i det just nu. Varje milliliter en seger om man säger så.


1 kommentar

Nämen vi tar väl och hoppar över två tre månader då

Ibland undrar jag om inte det datum de små föddes (ca 1,5 månad för tidigt) egentligen var den fullgångna tiden. Lite svårt att tänka sig att de ”egentligen” är 4 månader och inte drygt fem.

Som Livia i dag till exempel. Som ratade amning för gröt!

Morgonen började som vanligt. Morgonmål (för Livia) vid kl.7, lämnade Noel som vanligt vid halv nio och därefter åkte vi (jag och de små alltså) raka vägen till KS för att kolla upp Livias ben i ett sista ”friskförklaringsbesök”. Eftersom vi skulle vara där kl.9.40 kunde vi nog hinna med kontrollen innan hon skulle behöva äta igen tänkte jag. Och det gjorde vi. En liten solstråle var hon. Nyfiken på allt och alla runt omkring. (Leon åt precis innan vi åkte hemifrån så han satt lugnt och trött i bilbarnstolen hela tiden. Tack och lov!…).

När allt var klart och godkänt – nu ska vi inte behöva åka till ortopeden något mer, om vi inte upptäcker något senare vill säga – hade det gått nästan 3,5 timme sen hon åt, så jag försökte amma. Det ville inte hon. Åkte hem och försökte återigen ca 40 minuter senare. Hon vägrade igen.

Det blev dags för Leon att äta igen, så jag satte honom bredvid i babysittern och gav ersättning samtidigt som jag försökte amma Livia. Vilket såklart inte funkade. Testade med bara Livia igen som vägrade och bara blev argare och argare. Ner med henne i sittern och upp med Leon för att ge honom ordentligt. Då såg jag hur hon satt och nästan suktade efter flaskan. Testade lite på måfå och hon sträcker sig efter mer. Ersättningen fick hon inte i sig, men hon ville smaka på flaskan i alla fall. Suck. Gav Leon ordentligt och försökte sen amma Livia en sista gång.

Brukar inte truga så mycket, för det funkar inte att truga någon av de längre, men eftersom det var fem timmar sen hon åt och hon ändå verkade vilja ha något.  (och för att jag såg en lång natt med mycket ”komma ikapp”-amning framför mig…)

Så jag gjorde en smakportion med gröt. Som hon ivrigt åt med munnen gapande som en liten fågelunge!

Kan ju tillägga att hon bara fått smaka gröt vid två tillfällen tidigare. Katrinplommon någon gång mer. Kunde inte släppa tanken på amning och försökte efteråt också, men icke. Hon bytte helt sonika ut ett mål mot gröt och väntade till nästa mattillfälle innan hon ammade igen.

Och vi som tänkte skynda långsamt med gröt och mat och annat. Men. Det verkar som att Livia tycker annat. Så det är väl bara att sätta igång med smakportioner och låta henne smaka lite varje dag då. Eller nåt. B87B8842


Lämna en kommentar

Baka baka mången pepparkaka

Så har även vi gjort det alla andra gjorde första adventshelgen. Bakat pepparkakor! B87B8250Timnah började med att säga att ”Den här gången ska jag inte äta nååån deg förrän du säger att jag kan göra det”.

”Jo men det är väl klart att du ska smaka deg, det är ju det bästa med att baka pepparkakor”

”Näedå, det ska jag inte!”

En minut senare ser jag hur hon plockar bort degen mellan kakorna och varannan smula åker i munnen. Tänkte väl det!B87B8255Noel hade berättelser om alla figurer som hamnade på degen. B87B8260 B87B8253”Den här gubben tror att han står på ett berg, men det är ett hjärta. Och den här granen tror också att han står på ett berg, men…”B87B8254Eftersom det även ska skapas ett pepparkakshus (nästa gång de små sover…*harkel harkel*) så hade vi skaffat lite dekorationer. Som Timnah och Noel självklart fick prova på två stora hjärtan som ska bli prydnad på deras rum.B87B8266 B87B8269Frågan är om det finns någon dekoration kvar till huset sen…B87B8271Tanken var ju som sagt att ett hus skulle få glasyr, men eftersom det trots att vi var två vuxna hemma blev lite mycket bebisar i görningen, så fick det vänta och glasyren fick fastna på några små peppisar också. B87B8270När jag till slut fick händerna fria så var jag också tvungen att testa lite. Skulle bara göra en. Men så blev det en tallrik. B87B8272Och ”några” till…Sjukt roligt! Vi brukar inte glasera de ”vanliga” pepparkakorna så jag blev som ett barn på julafton och ville knappt släppa ifrån mig glasyren till barnen…B87B8277Sen vaknade Livia och Leon igen och baket fick vara slut för den här gången.