När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Möhippa gav Dolly Parton

B87B1218I lördags var det möhippa! Phjuu… en grej mindre att försäga sig om! Det var så roligt att gå bredvid och se Linnéa njuta av att inte ha en aning om vad som ska hända (även om hon gjorde allt för att luska ut det) och bara kunde ”flyta med” och bli uppvaktad (utsatt?!), under en hel dag. Och jättekul att få träffa Linnéas alla kompisar som gav en ännu vidare bild av vem Linnéa är och få byta ut barnhäng till tjejhäng. En hel dag! Lite champagnefrukost, lite Bollywood, lite Lacerdome, middag och massa fniss och prat.

På hemmaplan gjorde maken premiär i att ta fyra barn själv en hel dag och kväll. Gahhh! Nej då, det gick över (min) förväntan jättebra. Försökte göra mitt bästa i att inte ge allt för mycket förmaningar och ”tips” innan och förutom mat och sovtids-rutiner så tror jag att lyckades rätt bra. Lyckades även släppa hemmaplan i huvudet rätt bra under dagen också måste jag säga. Fast det var nog tur att jag tagit på mig foto/film-rollen under dagen. Brukar kunna ”koppla bort” det mesta bakom kameran. Och nu är det bevisat. Det går att överleva utan morsan en hel dag (och kväll!). Livia tog till och med flaskan på kvällen sen (efter ett tag).

Undertecknad däremot fick lämna festligheterna typ 15 bh-storlekar större och skynda hem för att få lätta på trycket. Var visst jag som behövde Livia mer än hon mig den här gången!

Annonser


Lämna en kommentar

Att få ny luft under vingarna (eller bli vingklippt?!)

B87B1028Idag ska den här mamman lämna sina solstrålar och bege sig ut på välgörenhetsgala minsann. Utan barn. Sa jag utan alla barn? Det har inte hänt sen…ja, det har jag inte tid att räkna ut, men minst 8,5 månad i alla fall. Vissa är ju väldigt duktiga på att ge sig själv och sin partner egentid, men när en liten bebisfröken inte vill ta flaskan och mamman är för lat för att pumpa för att öva med bröstmjölk, ja då blir det lätt samma lika. Barn alla kvällar i veckan.

Nu dröjer det väl inte allt för länge innan amningen ersatts helt med mat (nästan dagtid redan faktiskt), och då blir ju allt lite enklare, men än så länge vill Livia amma, inte minst på kvällen. Men hur kan du då åka iväg ikväll?! undrar du kanske. Ja, men någon gång måste väl bli den första! (och så äter hon ju faktiskt gröt innan läggdags) Och det kan ju vara så att flaskan blir lite mer intressant om mamman inte finns i närheten. Det försöker jag intala mig nu i alla fall, och kommer med lättat hjärta lämna över alla fyra till maken när han har slutat. Exakt på minuten till och med. För att jag måste packa ner alla fyra i bilen (och på halvtimmen mellan hämtning och avfärd försöka få i de små ett rejält mellanmål så de står sig) för att möta honom i stan när han slutar så han kan ta över bilen och barnen där för att jag ska hinna – det lämnar vi åt ”det är väl som det ska vara”- listan. *djupandas*

Så idag har jag försökt kratta manegen så gott jag kan. Dvs hålla matrutinerna och få i de små så mycket mat som möjligt (vem vet hur det blir med den saken ikväll för lillfröken…) och än så länge går det bra! (frågan är väl om hon överlever kvällen!…)

Så nu kan jag snart börja ladda inför Lett Love Rule som galan heter (#LettLoveRule). En gala som Kagge producerar till förmån för utsatta barnfamiljer i Lettland. Så förutom att andas underhållning en kväll så dyker jag minsann ner i arbetslivet igen, fast på avstånd. Kan det bli bättre! Bor du i Stockholm så borde du komma dit! Från 17.00 kan du komma dit och lämna kläder och leksaker och 18.30 sätter det igång. Kan du inte vara på plats så sänds den såklart live på nätet också. HÄR.

Men nu hinner jag inte skriva mer. En kanske ska hinna få på sig lite mascara också, så här dagen till ära.

Om du bara visste...

Om du bara visste…


Lämna en kommentar

Allt jag tar i blir till hår

Eller hårigt i alla fall. Jag har nog aldrig någonsin tappat så mycket hår, trots två graviditeter och långa amningsperioder efter det, som nu. Att amma tvillingar sätter verkligen sina spår. Runt nappar, små fingrar, tår, i soffan, i sängen, på haklappar, i blöjor i bhn. Ja, ni fattar.

Långa hårstrån är det också för jag har inte varit och klippt mig sen…sist. (Den som hängt med här länge kanske (!) kan erinra sig ett inlägg om att jag var till frisören. Japp. Det var sist…)

Därför känns det nu nästan lite pirrigt att jag imorgon har fått ändan ur och bokat in i en klipptid. Nästan som att gå till tandläkaren (fast vad vet jag, egentligen, dit har jag inte heller gått sen…sist.) fast positivt. Förhoppningsvis blir det lite fräschare än nuvarande konstanta toffs som snart kommer bryta av håret om den inte får släppa kontrollen (släpper loss hår gör den minsann i alla fall!).

Bara de inte frågar när jag klippte mig sist…de lär ju i alla fall inte behöva tunna ut håret!


1 kommentar

Nämen vi tar väl och hoppar över två tre månader då

Ibland undrar jag om inte det datum de små föddes (ca 1,5 månad för tidigt) egentligen var den fullgångna tiden. Lite svårt att tänka sig att de ”egentligen” är 4 månader och inte drygt fem.

Som Livia i dag till exempel. Som ratade amning för gröt!

Morgonen började som vanligt. Morgonmål (för Livia) vid kl.7, lämnade Noel som vanligt vid halv nio och därefter åkte vi (jag och de små alltså) raka vägen till KS för att kolla upp Livias ben i ett sista ”friskförklaringsbesök”. Eftersom vi skulle vara där kl.9.40 kunde vi nog hinna med kontrollen innan hon skulle behöva äta igen tänkte jag. Och det gjorde vi. En liten solstråle var hon. Nyfiken på allt och alla runt omkring. (Leon åt precis innan vi åkte hemifrån så han satt lugnt och trött i bilbarnstolen hela tiden. Tack och lov!…).

När allt var klart och godkänt – nu ska vi inte behöva åka till ortopeden något mer, om vi inte upptäcker något senare vill säga – hade det gått nästan 3,5 timme sen hon åt, så jag försökte amma. Det ville inte hon. Åkte hem och försökte återigen ca 40 minuter senare. Hon vägrade igen.

Det blev dags för Leon att äta igen, så jag satte honom bredvid i babysittern och gav ersättning samtidigt som jag försökte amma Livia. Vilket såklart inte funkade. Testade med bara Livia igen som vägrade och bara blev argare och argare. Ner med henne i sittern och upp med Leon för att ge honom ordentligt. Då såg jag hur hon satt och nästan suktade efter flaskan. Testade lite på måfå och hon sträcker sig efter mer. Ersättningen fick hon inte i sig, men hon ville smaka på flaskan i alla fall. Suck. Gav Leon ordentligt och försökte sen amma Livia en sista gång.

Brukar inte truga så mycket, för det funkar inte att truga någon av de längre, men eftersom det var fem timmar sen hon åt och hon ändå verkade vilja ha något.  (och för att jag såg en lång natt med mycket ”komma ikapp”-amning framför mig…)

Så jag gjorde en smakportion med gröt. Som hon ivrigt åt med munnen gapande som en liten fågelunge!

Kan ju tillägga att hon bara fått smaka gröt vid två tillfällen tidigare. Katrinplommon någon gång mer. Kunde inte släppa tanken på amning och försökte efteråt också, men icke. Hon bytte helt sonika ut ett mål mot gröt och väntade till nästa mattillfälle innan hon ammade igen.

Och vi som tänkte skynda långsamt med gröt och mat och annat. Men. Det verkar som att Livia tycker annat. Så det är väl bara att sätta igång med smakportioner och låta henne smaka lite varje dag då. Eller nåt. B87B8842


2 kommentarer

Att ha 45 minuter på sig…

”NEJ Noel! Nu är det min tur!”
”Men JAG hade den!!””Nej, sluta nu! Det är min tur!”
”Men dra inte, det var jag som hade den!!”
”NEJ NU ÄR DET MIN TUR”
”DRA INTE!!”
”SLÄPP!”
”NEJ DU FÅR SLÄPPA!”
”OK DÅ SLÄPPER BÅDA PÅ TRE! ETT TVÅ TRE!!”

Timnah och Noel, som tre minuter tidigare satt och åt frukost går igenom och försöker lösa tredje världskriget över ett snöre och själv sitter jag fast i dubbelamning i rummet bredvid. Alla försök att bryta in och påkalla uppmärksamheten skrämmer bara de små, så det är bara att lämna det till de stora.

Vid det tillfället trodde jag aldrig att vi skulle komma iväg i tid, men allt (ok, jag kryper till korset, det mesta…) går om man vill!

Halv åtta, 45 minuter senare än tänkt, vaknar undertecknad (man ska inte sitta och skriva långa inlägg till sent på natten…) och alla barn sover. ”Stressa eller inse och komma försent, stressa eller inse och komma för sent?!…” Det blev några svängar med mig själv innan jag kände att ”äh, vi kan nog hinna!”. Timnah måste nämligen vara på skolan 8.30 senast, annars stänger de dörren till klassrummet och så får de som kommer efter vänta utanför tills det blir rast en halvtimme senare. Och som jag trodde när jag väcker två stora barn ur myshörnan (japp, där har de sovit de senaste nätterna, hur bra som helst. Börjar undra varför vi skaffade de varsin säng…), Timnah ville såklart inte missa samlingen.

Fram med kläder, på med kläder, var så god frukost framför TVn. ”Men nu kommer inte jag kunna komma och tjata på att ni ska äta hela tiden, så nu gäller det att ni gör det ändå, ok?!”

”Ok!”

Så var det bara att rycka upp de små. Tur man typ kan byta blöjor i sömnen (och då tänker jag inte på barnen…), för hej vad det kan gå fort ibland!
”Äter ni?!”

”Ja!”

Bra, vi litar på det… Dubbelamning, tjoho. Föredrar en i taget (särskilt nu när de blivit så stora), men nöden har ingen lag. Tredje världskriget bröt ut, men när jag var klar var det över. Snabbt in i björnarna och bilbarnstolarna. ”Timnah, glöm inte och ta en frukt!” ”Ok!”

”Dåså, då går vi och klär på oss ytterkläderna!”

”Nej mamma, vi måste borsta tänderna också!” Såklart…det får man ju inte glömma…(för det hade jag verkligen inte tänkt hoppa över med flit den här gången…).

Hann knappt kolla på klockan under tiden, men när vi satt i bilen hade vi den vanliga kvarten till godo och behövde inte ens stressa över skolgården. Hur gick det till?!  Måste varit för att jag själv körde på den naturligt nyvakna looken idag…(som om jag inte gjorde det varje morgon…).

Nåja. Nu; frukost och KAFFE!

 


7 kommentarer

Babywise på vårt sätt

BabywiseHär är den. Boken som jag hittills bara har nämnt lite i förbifarten men som jag nu känner är min plikt att tipsa om för alla jag kan.

Babywise – ge ditt barn gåvan att sova hela natten skriven av Gary Ezzo och Robert Bucknam. ( www.babywise.se )

Måste erkänna att titeln kan kännas lite provocerande och skeptikern i mig fanns nog där i början. Särskilt om man har två barn som man inte lyckades ”ge gåvan” att sova hela natten så enkelt som det låter… Men, utan att veta om det här kommer hålla i sig, så måste jag säga att den hittills bara har gett positiva effekter.

De senaste veckorna har våra små börjat få en sammanhängande nattsömn på i snitt sex timmar (ibland längre) per natt (för att sen äta och somna om). Tack vare boken. Och för att ta den här natten som exempel:

Leon åt sista gången för kvällen kl. 22.30 och sov sedan till 06.00 och Livia åt 23.30 och sov sedan till 7.30 i morse. Tack vare boken. Ok, tack vare att vi försökt följa det som står i boken.

Så vad är ”hemligheten”? Det sköna är att det inte är någon ny ”barbarisk” metod som går emot allt man tidigare har hört. Nej, samtidigt som man får flera aha-upplevelser när man läser, så känns det nästan rakt igenom som sunt förnuft. Man bara stuvar om lite i vissa tänk. Den förespråkar utvilade föräldrar (handen upp alla som inte är med på den)  och att det inte är meningen att föräldrar ska behöva vara helt slutkörda efter natten, hur ska man då kunna vara en bra förälder under dagen? Flexibla rutiner ihop med att du känner ditt barn bäst. Men ändock, rutiner. Det finns många bra handfasta tips (som jag när jag läste de tänkte att ”det där måste jag läsa igen så jag kommer ihåg det!” vilket aldrig blivit tid till…) men de stora punkterna som vi tagit fasta på är:

1. Mata ungefär var tredje timme. (föräldrastyrd matning)

2. Håll rutinen mata – vakentid – sova.

3. Lär bebisen att somna i egen säng.

För att börja med punkt nummer ett, mata var tredje timme, så handlar det egentligen om föräldrastyrd matning. Dvs. gå inte helt efter bebisens gnäll och mata så fort den gnäller (det är inte alltid den gnäller pga hunger!), och titta inte enbart på klockan. Det viktiga är att bebisen/bebisarna äter fulla mål de gånger de äter, och låt det sen gå mellan 2,5 – 3,5 timme till nästa mål (räknat från start på målet till start på nästa mål). Så en kombination med andra ord. Lyssna självklart på bebisens hungersignaler, men har det inte gått ungefär tre timmar sen sist, kolla så att alla andra behov är tillfredsställda (blöja, rap, bajs på väg, trött osv.). Att småäta lite varje timme skapar bara en dålig vana och småhungriga bebisar även på natten.

Det vi tyckt varit svårt var just i början, att lära känna alla olika signaler. Men håller man i tanken att ”det behöver inte vara hunger så fort de gnäller” så lär man sig faktiskt rätt fort att höra och se skillnaderna. Och då har vi två bebisar som haft rätt mycket magknip, både av för tidigt födda tarmar och järn på det (vilket rent av skulle gjort det värre om vi matat varenda gång de gråtit).

En annan sak som kan vara rätt svår är just att veta om de får i sig tillräckligt varje gång. Och egentligen kan man nog inte göra mer än truga, försöka väcka om de somnar, ta och upp och rapa och sen mata igen (det är rätt ofta som bubblor har satt sig i vägen för våra och så vill de äta mer efter). Det blev även svårt när det visade sig att Leon inte blev nöjd av bara mig framåt eftermiddagen kvällen. Egentligen håller vi fortfarande på och lär oss hur mycket mer han behöver.

Nu när de har börjat sova så pass långt nattpass så kan vi låta det gå fyra timmar om de vill sova vidare någon gång, men oftast så vaknar de faktiskt själva efter ungefär tre timmar, och om inte så väcker vi efter drygt tre under dagarna (eller tidigare beroende på när det passar ihop med övriga aktiviteter under dagen). Framåt kvällen vill de däremot äta lite oftare, som att de bunkrar inför natten, och då får de självklart det.

Angående punkt nummer två (det här blir ett långt inlägg känner jag…) att hålla rutinen mata – vakentid – sova så är det precis det det handlar om. Låt inte bebisen somna vid brösten, eller sova så fort den har ätit, utan försök ha en vakenperiod (tills den blir trött). Då hinner kroppen ta hand om maten bättre och sömnen senare blir bättre och inte lika störd av knorriga magar.

Det här var rätt svårt i början måste jag erkänna. För det första för att de helst ville sova hela tiden (såklart, det är ju normalt!), men också för att om en är trött och den andra får magknip är det inte direkt så att vi prioriterat att hålla den trötta vaken istället för magknipet. Men nu blir det rätt naturligt att de vaknar till när vi tar upp och rapar de och så kan de sitta i babysittern och prata ett tag om den andra äter, eller quality time på andra sätt. Ibland handlar det om en timme, ibland tio minuter. Det beror ju på tid på dygnet och hur trötta de är. Men bara det att de inte somnar direkt vid bröstet eller flaskan har vi känt att det gjort det mycket lättare att läsa av deras signaler. De visar rätt tydligt när de är trötta sen, och då är det mycket lättare att lägga ner de för att sova. Plus att de sover bättre om de fått vara vakna en stund. B87B7390Sista punkten, somna i egen säng, alla föräldrars stora aber?! Enligt boken har det väldigt mycket med en bra nattsömn att göra, att lära barnet att vara tryggt i sin egen säng. Och nej, det betyder inte att du älskar ditt barn mindre för att det inte sover på eller bredvid dig. Ger du dem all den kärlek de behöver i övrigt så kan de bli trygga utan kroppskontakt när de sover. Man måste bara lära dem det. Det mesta handlar om vanesaker. Boken skriver också att de flesta barn har en liten gnäll/skrikperiod innan de kommer till ro och somnar, och det är inte farligt. Den minskar med tiden. Och är barnet tillfredsställt med ett fullt mål mat, lite vakentid, ny blöja (inga rapar) och visar trötthet, så lär man sig känna igen det gnället/skriket.

Med en egen erfarenhet av en (nu sexårig) tjej som alltid skulle vaggas (i famn, i insats, i vagn), alltid fick mat så fort hon gnällde (”Hon är nog hungrig…” hört den förr?!), matas till sömns, somna i famnen och alltid vakna till om man lade ner henne… och en (nu fyraårig) kille som det i stort sett alltid tog minst en timme av ”sällskap” innan han somnade, så kan jag nu med två olika tremånaders säga; det går! Är alla behov tillfredsställda som skrivet ovan, så blir det tydligt vad som är tröttgnäll. Eller på vår Livia kan vi väl skriva ilska. Med en bebis som kommer till ro med napp och en inte, så har det varit väldigt fascinerande och se att båda nu väldigt lätt (och allra helst!) somnar i sängen när de är trötta. Det har liksom aldrig funnits möjlighet att vagga två bebisar samtidigt (om vi inte varit hemma samtidigt), så att det så snabbt har funkat att få till det här har känts som en stor lättnad. Nu kan vi ibland stå och försöka vagga och mysa och inte fatta varför de börjar gnälla och inte lugnar ner sig och så lägger vi ner dem i sängen och de ler, myser in sig i snuttar och somnar. Ibland under tystnad, ibland med lite gnäll, ibland med ilska för att man ”stört” men alltid snabbare än i famnen. Faktum är att jag bara står och gapar varenda gång det sker lika fascinerad varje gång ”Funkar det här verkligen?! Med våra barn?!”.

Den här biten har vi insett hänger ihop väldigt mycket med punkt två, och det är mycket lättare om de faktiskt varit vakna en stund (oavsett hur liten). Framför allt nu när de blivit lite större.

Så, för att göra en lång historia kort, det här är en bok väl värd att läsa och ge en chans. Det sköna är även att boken tar upp det självklara att ”alla barn är olika”, därav vikten av att du som förälder känner ditt barn bäst och får hitta dina flexibla rutiner. Utifrån den vägledning boken ger. Det finns även kapitel som behandlar barn som har kolik, reflux och andra jobbigare krämpor. I början var det väldigt mycket samma innan man kom vidare till handfasta ”verktyg” (till sak, liksom), men den tog sig. Så här har ni årets julklapp till alla gravida eller nyblivna föräldrar.

Trots det långa inlägget så känner jag att jag skulle kunna skriva (och diskutera) långt mycket mer, så fråga gärna om saker så kan jag försöka svara så gott jag kan. Utifrån oss om inte annat!

Nu låter det som att jag får betalt för att göra så här mycket reklam (vilket inte är fallet), men jag är bara sjukt fascinerad över hur så pass ”enkla” små rutiner kan förenkla vardagen så mycket. För att inte tala om nätterna! De jag trodde skulle vara upphackade minst ett år till framöver. B87B7465


1 kommentar

Jag vann!

För en månad sedan ingick jag och maken en pakt. Eller nej kanske inte direkt, men en utmaning i alla fall. Nog med småätande och kvällsmacksbuffé, vem av oss skulle gå ner mest på en månad. Och som rubriken lyder, jag vann!

Även om det lät lite kaxigt i början, så kan jag avslöja att det var typ enda gången jag kände mig kaxig och säker på vinst. Tre veckor utan någon som helst förändring på vågen. Eller jo nu ljög jag, ett halvt kilo ner i bland för att morgonen efter vara tillbaka upp igen. Men, tro det eller ej, imorse visade vågen minus 2,7 kg. Fortfarande 3,5 kg kvar innan ”före graviditetsvikten” är nådd, men ändå! Fortsätter man äta alla mål om dagen plus mellanmål (är ju som sagt fortfarande hungrig jämt! Skyller på amningen…) så går det tydligen inte så fort.

Så vad har jag gjort? Ja typ inget. Mer än att alltid försöka byta ut mackor mot något annat (frukt, keso, ägg, morötter, osötade skorpor (ja ja…) ). Fast jag har fuskat ibland måste jag erkänna. Helgerna har fått innehålla mjukt bröd till frulle. Man måste ju unna sig! Sen har vi faktiskt blivit bättre, jag och maken, på att inte äta så mycket på kvällen och spara sockret till helgen och kalas. Så jag har med andra ord inte skippat allt socker? Svar: Nej. Har jag skippat fredagsmyset? Svar: Nej.

Sen dricker jag i och för sig vatten hela tiden (med tanke på amningen) vilket fyller magen och nog påverkar storleken på måltiderna till det bättre. Och faktum är att jag känner mig inte lika ”tung” längre. Ja, ja, 2,7 kg är inte så mycket kanske med tanke på tyngden, men det är nog för att jag börjat ”byta ut” de ”tunga” sakerna till lättare grejer. Ibland. Så det är skönt!

Så nu har jag en veckas massage att inkassera framöver. Det måste firas ordentligt med fredagsmys och lördagsgodis! (…)