När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

2014 – It’s all about inställning

B87B8619En gång i tiden var jag en sådan som alltid gav nyårslöften. Träna minst tre gånger i veckan, sit ups och armhävningar varje kväll, sluta bita på naglarna, bara äta godis på helger, skriva en bok, osv. Årskiftet därefter kunde jag däremot sällan komma ihåg vad det var, så så bra gick det att hålla dem vid liv hela året…

Det enda som faktiskt funkat ett helt år (tre gånger) är att vara godisfri varannan månad under hela året. Allt eller inget. Det har alltid varit lättast ändå. Att bara ta ett chips ur chipsskålen, eller smaka en godis – inte riktigt min melodi. Tyvärr. Mycket lättare med karaktären att förbjuda helt. ”Okey då, bara en…” finns liksom inte riktigt i mitt vokabulär. Lättare med nej tack.

Men inte nu längre. Nu var det längesen jag hade något löfte. Har blivit allergisk mot förbud tror jag. Så fort någon säger ”man får inte äta” eller ”man måste” blir jag som ett litet barn och tycker, tänker, reagerar tvärtom lite av trots (även om jag i vissa fall kan hålla med). Kanske är det åldern (?!) men nu tycker jag bättre om ”lagom är bäst”. Men, även jag vet att unna mig själv för mycket (av någon konstig anledning landade jag i mat och äta?! Kanske för att många nyårslöften brukar handla om det, att få ordning på kroppen efter julen?) och jag känner mina laster skulle man kunna säga. ”Klart allt är farligt om det blir för mycket av det” liksom.B87B8623

Årsskiftet ger dock en känsla av nystart, fräscht, att allt är möjligt och det är nästan svårt att inte ”vända blad” på något sätt. Så det har jag också gjort. Men det här året ska försöka göra det med lite nya fräscha inställningar istället. Ett löfte blir så hårt och så svårt att ta upp när det bryts (jo när). Men en inställning kan du liksom påminna dig själv att ta vid om och om igen om du skulle falla ur den.

Så det här året har jag ställt in siktet på att

– ha en sundare inställning till socker och kvällsintag (försöka hålla mig till helger och kalas och försöka undvika mackor på kvällen…). Kan ju inte påstå att kroppen mår särskilt bra av att äta lite för mycket lite för ofta…

– ha en positiv inställning till träning. Jag måste försöka bli mitt starkaste jag för vad kroppen behöver för min vardag. 2013 avslutades med ryggont varje morgon och tyvärr har det följt med över till 2014, så för min och mina barns skull måste jag försöka hitta träningen i vardagen. De små blir liksom inte lättare om man säger så och det vore trevligt att orka hänga med i svängarna och inte behöva känna sig som en gammal gumma varje morgon.

– ha en kramigare och pussigare och mer närvarande inställning till mina barn. Låter som att jag inte kramar och pussar, vilket jag såklart gör. Menar nog snarare att jag ska försöka att vara mer i nuet när det sker. Det är så lätt att fastna i vardagsstressen och allt man måste göra för barnen och glömmer bort att njuta av vad man faktiskt har och gör i stunden. Inte tänka ”nästa måltid, nästa bad, nästa plocka undan, nästa läggdags” måste måste, borde borde osv. hela tiden. Alla de här stunderna som måltider, bad, läggdags eller vad det nu kan vara som ska ”klaras av” är ju också stunder att se, insupa och njuta av all kärlek som när man låter den flöda nästan slår undan fötterna för en. Att sluta stressa vore dömt att misslyckas, men bara att påminna mig om att inte tänka nästa steg hela tiden gör redan mycket för välmåendet måste jag säga. Och förhoppningsvis för mina barns också.B87B8636– ha en mer relationsbaserad inställning till min man istället för en ”pappa till mina barn”-baserad. If you know what I mean? Även här är det så lätt att fastna i vardagen och alla måsten. Att alltid ha siktet inställt på barnen (vilket såklart inte är fel!) och nästan missa att man går förbi varandra som annat än föräldrar. Så här ska mina ögon få en ny styrka och se min man, han jag blev kär i, lite oftare än den bästa pappan till mina barn. Som han ju faktiskt är också! Att minnas att ”vi” inte bara är föräldrar. Varje dag.

Så för att göra en lång historia kort. Inga löften (så jag slipper bryta några), men en massa positiva inställningar så jag inte springer förbi all kärlek mitt i livet. Och får ryggskott på köpet.

Och om man får önska sig något under det här året, så är min högsta önskan (efter fred på jorden och friska barn, såklart!) att åka utomlands! Är så sjuuukt sugen på att andas internationell luft nu så det finns inte. Spelar egentligen ingen roll var längre, bara det blir av. Så när det dimper ner pengar i brevlådan istället för räkningar vet ni vad vi gör!

Det var alles.

God natt och Gott nytt år!B87B8701


Lämna en kommentar

Nattliga bekännelser

På natten, då kroppen och huvudet är inställt på att sova men inte får, då kan det hända att undertecknad inte hör när ”matklockan” ringer och barnen får vänta med mat tills de själva vaknar av hunger och säger till…

Det kan även hända att amningen sker i liggande läge och både jag och barnet somnar ifrån och undertecknad inte har en aning om vad klockan var vid start än mindre när nästa mål borde intas.

Någon gång har jag även vaknat, lagt tillbaka bebis 1 i sängen och blivit förvånad ”Men var det inte bebis 2 jag hade ammat?”. Tydligen hade maken bytt ut bebisarna när den första var färdig och den andra gnytt…

En planerad dubbelamning mitt i natten kan bli en i taget pga… Ja, trötthet!

Det kan även hända att jag struntar i att byta blöja av rädsla för att tappa barn på vägen till skötbordet (- ja, på natten är 1,5 meter ett långt avstånd!) trots att jag vet att det brukar behövas vid nästan varje mattillfälle.

Efter två timmar ”på benen” (pga knorrig bebismage och bebis som inte vill komma till ro) kan jag fortfarande tro att jag har koll på tiden, men vakna på morgonkvisten och få höra om samtal vi haft och saker som hänt som helt gått förbi undertecknad…

Ett litet sting av dåligt samvete (stackars barn, vad är jag för en mamma egentligen som tappar kontrollen så pga sömnbrist?!) gör entré på morgonen. Men när matklockan ringer på morgonkvisten, och jag vaknar en timme senare (!) (kan väl tillägga att jag är tvungen att ställa klockan dygnet runt för att ha koll) och barnen trots detta sover sitt allra lugnaste, kan jag trösta mig med att de förmodligen redan fått ett morgonmål lite tidigare och den här förseningen (och nattens få timmar i oordning) inte verkar ha gjort någon skada!


6 kommentarer

Min förlossningsberättelse

Tisdag 23 juli

Klockan är halv sex på morgonen och plötsligt är jag klarvaken. Något har hänt! I kroppen alltså. Går på toa. Jahaaa…är det det här som kallas slempropp månne?…

Går tillbaka till sovrummet. Måste googla. Kan ta dagar och upp till veckor innan förlossningen sätter igång även om proppen har gått. Ok, det behöver alltså inte betyda något. Bra, det är ju bara v.35 än, de behöver ju växa på sig lite till. Makens alarm sätter igång. Dags för hans första arbetsdag efter semestern.

”Du, bara så du vet så har slemproppen gått.”
”Va?! Är det sant?!”
”Ja, men det behöver inte betyda att det har satt igång för det.”
”Det är väl klart att nåt har satt igång!”
”Jaja, men det dröjer säkert veckor bara därför.”

Maken åker iväg. Jag somnar om. Drömmer en sjukt konstig dröm. Går upp och gör frukost. Messar mamma som precis fått semester och har tagit på sig ”storbarnsjouren” om något skulle hända.
”…behöver inte betyda något. Men jag kanske borde packa väskan?”
”Har du inte gjort det än?! Det borde du nog göra i så fall, vad spännande!”
”Men det behöver inte betyda något…”

Är nog lite extra trött den här dagen…barnen och jag tar en väldigt lugn ”after party” dag. Försöker intala mig själv att det nog kommer hinna bli augusti innan bebisarna kommer, samtidigt som min kvinnliga intuition försöker säga något annat…
Det här tar nog inte ens en vecka…
Slemproppen fortsätter släppa taget. Drar ut på packa väskan-grejen. Spelar spel med barnen istället.
Maken kommer hem. ”Har det hänt något?!”
”Nej, nej! Inte mer än en konstig känsla…”
Borde kanske gå och lägga mig tidigt…Kommer inte i säng tidigt. Packar väskan lite tafatt. Vad i hela friden behöver jag ha med?! De kanske skickar hem oss igen så vi inte behöver ha med så mycket. Eller?…
Går och lägger mig och har jättesvårt att sova. Somnar strax efter midnatt med känslan Det betyder säkert inget… men något är på gång.

Onsdag 24 juli

Klockan är två på natten och jag flyger upp ur sängen som om magen var väck. Vattnet! Det här känner jag igen! Det måste vara vattnet! Rusar ut på toa utan att hinna meddela maken men med en segerkänsla Ha! Jag klarade sängen! Kommer inte ifrån toaletten, det fortsätter ju bara! Bindor, har jag några bindor någonstans?!
Äntligen avtar det och jag kan gå in och meddela maken att han nog inte kommer kunna jobba så mycket mer den här månaden.

”Jaha, vad gör vi nu då? Ska vi ringa mamma eller förlossningen? Kanske borde ringa förlossningen och kolla om vi alls ska åka in först?”
Plötsligt är alla ”ring så fort det har satt igång”-förmaningar borta.
”Det är väl klart att vi kommer behöva åka in” säger maken lite klokt.
”Men de kanske skickar hem oss igen om värkarna inte har satt igång?”
Maken tittar på mig med en blick som skulle kunna säga ”Har du helt glömt bort hur fort det gick med de andra två?!”

”…Ja det är bäst att ni kommer in” säger hon i andra änden. Ringer och väcker mamma. Men barnen då. Vi har ju inte förvarnat barnen alls! Vad ska de säga när vi bara är borta?!

Klockan tre sätter värkarna igång. Just ja, det var så här det kändes ja…inte så skönt nej. De kanske inte skickar hem oss igen trots allt…
”Kan man inte hoppa över den här biten bara?!”

Tar med två bilbarnstolar för spädisar till bilen. Det här är ju galet, är det på riktigt nu?!

Kommer till Danderyds förlossning vid 03.50. Värkarna kommer med ca 5-10 minuters mellanrum och stegrar för varje gång.
”Hej och välkomna”, rätt lugnt nu faktiskt, information, blodgruppspapper, CTG på magen ”…och så ska jag sätta en infart i handen på dig.”
Infart? Ah, nål i handen…jaja, den smärtan borde jag väl kunna ta med tanke på vad som väntar…
”Jaha, varför då?!”
”Du ska få antibiotika.”
”Varför då? Är det för mig eller för bebisarna?”
”Det är för bebisarna som kan vara väldigt infektionskänsliga. Du kommer få det var sjätte timme” Som om det kommer ske! Det här kommer gå fort…
Hon frågar hur jag tänkt med smärtlindring osv. Vadå tänkt? Jag hade tänkt tänka på det i augusti!
”Nej, men lustgas tar jag gärna, och jag har inget emot epidural heller. Men det har aldrig hunnits med tidigare gånger…”
”Absolut, säg bara till när du känner att du vill ha smärtlindring så fixar vi det.

Så frågar hon en massa andra grejer om hur jag vill ha saker och ting, och göra med saker och ting och …men bestäm du människa, det är du som är proffs inte jag! (Måste försvara mig lite. För att vara en av landets friskaste människor och minst bevandrad på sjukhus, har aldrig stukat foten och gav mitt första blodprov vid min första graviditet vid 28 års ålder, så lämnar jag över all kontroll till ”de som kan” när jag kliver innanför sjukhusets väggar). Allt gör ont, så bestäm du bara och säg till mig vad jag ska göra så gör jag det!

Barnläkaren kommer in och kollar bebisarna med ultraljud. Jodå, huvudena neråt fortfarande. Barnmorskan undersöker. ”1,5 cm öppen” Va?! Inte mer?! Den var ny…

Vi får ligga och vänta ut tiden helt enkelt. ”Och säg till om du känner att du vill ha lustgas eller annan smärtlindring.

”Jaha, vad gör vi nu då? Det brukar ju gå jättefort…”

Plötsligt kommer hon in igen. Beklagar och säger att vi får gå upp på en avdelning för eftervård och vänta in det hela. Det har blivit lite ruschigt på förlossningen. Men så fort det sätter igång ordentligt så får vi såklart komma ner igen.
”Vill du åka rullstol?”
”Nej, tack, jag kan gå” Det kanske skyndar på det hela lite!…

Kommer upp till ett väldigt kalt rum Var är lustgasen? Finns det ingen lustgas här? Nähe…väntan utan smärtlindring *flås flås flås*

”Har du fått några sammandragningar ännu?” Är människan på riktigt?!
”Eh, ja! Jag har värkar med fem minuters mellanrum.”
”Jaja, men det kan ju avta också.” Jag kan slå vad om att jag sett den här sköterskan förut… Hon måste ha varit med på Timnahs förlossning. Då gillade jag henne inte heller, hon luktade curry!
”Då kommer inte vi in något mer förrän ni ringer på oss. Så säg till om ni behöver hjälp. Hur i hela världen ska jag kunna veta när det är dags att gå ner till förlossningen igen?!

Vi installerar oss på varsin säng. Maken somnar. Jag dåsar var femte minut i en och en halv timme. Till slut blir det allt för outhärdligt. Jag måste få någon smärtlindring!
Vi ringer på klockan. En läkare kommer in. Ser att jag har ”rätt ont”. Hon undersöker mig. 4,5 cm. Inte mer?!…*flås flås*
”Hon behöver nog åka ner nu!”

Kommer ner till förlossningen. Två underbara människor möter. De här har koll! Skönt…
Undersökning igen. 5 cm. Jodå, de känner huvudet på tvilling 1. Elektrod på det.
”Vill du ha lustgas?”
”Ja tack!”Får till den riktigt bra faktiskt. Åh sköna efterlängtade dimma! Ta mig härifrån…

Vi blir lämnade ensamma en stund. Maken undrar om vi inte ska säga till om epidural.
”Det spelar ingen roll, det kommer vara för sent….”
Allt stegrar i en rasande fart. Maken ställer sig bredvid, tar min hand och står fast som en klippa utan att släppa taget, trots mina krampaktiga slingrande försök att undvika smärtan. Känner mig helt utelämnad men trygg. Håller krampaktigt i lustgasen, försvinner in i dimman. Mina kvidanden får högre tonläge och efter bara en liten stund går det inte att hålla igen längre.

Plötsligt fylls rummet av en massa människor. En efter en dyker de upp genom dimman med sitt ”Hej, jag heter x och är…”. Couldn’t care less, men tack för att du är här för att hjälpa mina barn till världen.

Nu känner jag igen mig. Nu är det nära, men snälla låt mig kliva av det här tåget nu! Jag vill inte mer!!

”Kom igen, du är jätteduktig!! Våga! Håll andan och skrik inte så mycket, våga krysta!” Vadå skrik inte så mycket?! Är det någonstans jag tillåter mig själv att skrika så är det här! Men ok, jag får väl försöka…

”Mmmm…owaaaAAAAAH!!” Låt det gå över så slutar jag skrika!!

Så äntligen, efter typ två krystvärkar kl.11.07, den där hemska sista smärtan som plötsligt går över i en obeskrivlig lättnad och magisk glädje när ett barn föds, ur mig. Med ena armen upp längs huvudet som värsta superwoman. All smärta försvinner. Jag kan andas! Jag får Livia på mitt bröst. Hör lite i bakgrunden hur de diskuterar att avvakta en liten stund ”Tvilling två har inte tagit sig ner än” Inser att någon håller om magen. Ingen smärta. Livia får ta bröstet.

Så vill de inte avvakta mer. De ger Livia till David. Ingen fast hand att hålla i…”Nu får vi ta hål på säcken”. Smärtan är tillbaka på nolltid när tvilling två snabbt tar sig ner mot bäckenet efter att vattnet gått för andra gången. Neeej, jag vill inte mer!! Inte igen! *flås flås*

”Jag vill inte mer!!”
”Jodå, du är jätteduktig! Våga ta i så går det fort. Skrik inte så mycket…” JOOO JAG TÄNKER SKRIKA HUR MYCKET JAG VILL!

Så lika fort som det satte igång (och med samma smärta…), kl.11.31, så kommer vår lille kille till världen med ansiktet uppåt. Jag får både Livia och Leon på mitt bröst och mina kvidande skrik går över i någon konstlad hulkande glädjetårsgråtskratt. Nu är de här!!

”Mår de bra?! Kan de andas?! De är lite blå!”
”Jadå, de mår bra och kan andas. Ingen fara att de är blå, det går över.”

Så får jag hålla båda våra små underverk en liten stund på bröstet. 2280 gram och 46 cm Livia och 2635 g och 47 cm Leon. Allt är glömt och förlåtet. Tiden kan stanna.

Leon börjar ”grunta” lite i andningen och Neo-personalen som hållit sig lite i kulisserna, kommer och säger att de måste ta med sig barnen nu. David går med. Jag får komma när jag blivit ”omplåstrad” och återhämtat mig. Vadå återhämtat mig, nu är det ju över, jag kan följa med nu!

Det konstiga i att lämna bort barnen på en gång, att inte vara tillsammans, är samtidigt konstigt självklart. De vet vad de gör.

Jag kommer snart mina underverk, mamma kommer snart!B87B5024

P.S. Fortsättning om tiden på neo följer…


Lämna en kommentar

En gravidkropps bekännelser

Vecka 10-12

Jag gör huvudet supertungt på morgonen, jag ger som mjölksyra i alla muskler så hon knappt orkar kliva upp ur sängen, jag gör henne yrsig om hon reser sig för fort, hon måste anstränga sig jättemycket för att inte nicka till bakom ratten, hon får dölja typ tusen gäspar på jobbet, andfådd i trappor, och en kropp tung som bly på kvällen så att hon somnar i soffan så fort hon sätter sig ner. Hur mycket ska det krävas innan hon inser att jag behöver järn?!

Ett samtal från barnmorskan efter blodproven uppenbarligen, för inte fick jag det tidigare inte. Men nu har hon ringt och meddelat det (det var på tiden!), så äntligen!


Lämna en kommentar

En gravidkropps bekännelser

Vecka 7 -> …ja, vi får väl se!

De flesta som uppfostrar barn vill ju ge de en trygg och sann självbild redan från början så att den aldrig vacklar när de blir äldre. Och för att kunna lära någon att älska sig själv för den man är, måste man ju älska sig själv först (annars ser de ju igenom att man inte lever som man lär!). Men det är ju inte alltid det lättaste och något man ständigt måste påminna sig själv om när man tittar sig i spegeln.

Därför tänkte jag att den här graviditeten är ett ypperligt tillfälle för henne att öva på det! Eftersom hon de förra gångerna hon var gravid fick både fina naglar, fin hy och lyster i håret, så tänkte jag att den här gången kan få vara lite mer utmanande. Men hallå, det är faktiskt insidan som räknas och det kan man aldrig öva nog på att känna! Särskilt nu när det som sagt är fyra stycken som ska bli trygga i sig själva! (fast det vet hon ju inte än! Mwoahahaha…!)

Så; den här gången får det bli svaga naglar, dålig hy och torr-fett slitet hår som låter minsta lilla gråa sticka upp ordentligt.

Happy practising!

 


Lämna en kommentar

En gravidkropps bekännelser

Vecka 5

Nu är det dags att slå på det tunga artilleriet. Hon vet hur (att!) det ligger till, och jag vet att nu är det växla ner som gäller. Så, sena kvällsarbeten och tidiga mornar hänger inte längre ihop och fem-sex timmars sömn per natt är inte tillräckligt. Jag suger ju ur energi ur henne hela dagarna nu, och hon verkar ju rätt snabbt känna att det blir svårare att få något vettigt gjort när tröttheten tar över. Men ändå går hon inte och lägger sig!

Vi slänger på lite illamående också! Och de där tre deciliterna kaffe hon bäljar i sig i bilen på väg till jobbet kan hon ju glömma! Hon kanske kan få tillbaka smaken för kaffe lite senare (kanske), men mängden måste ju oavsett minska, så nu kör vi in en stor avsmak för det också. Ja, ja, jag inser att hon nog blir en trafikfara i början (inte riktigt lika stadig på ratten), men då får hon väl ta och lägga sig i tid istället!

Enough said for now!


Lämna en kommentar

En gravidkropps bekännelser

Vecka 3

Låt mig berätta hur allting började.

Luuugn, lugn, jag var ingen gravidkropp vid den tidpunkten. Jag menar när explosionen redan skett och två blev ett. Eller två i det här fallet… Fast det vet hon inte än!

Det är Lucia, hon har få timmars sömn i kroppen efter sen kväll (natt) och tidig morgon (som vanligt…*suck*). 12 mil bakom ratten och en raskande arbetsdag för att hinna vara med vid barnens Luciafirande. Söta som få, såklart, och uppstoppade som korvar eftersom allt ska ske utomhus i -10 grader sjunger de julsånger så det står härliga till. Där står, hukar och kryper hon omkring och filmar och fotar genom både ”Stalledräng” och ”Tomteverkstaden”. Nu är det dags att hon får veta att något är på G!

Fötter som kallnar, händer fryser, blodet försvinner från huvudet. Barnen är inne på refrängen. Hon blir tvungen att stoppa undan kameran. Händer som domnar, tjut i öronen, sången blir dov. Pirret i fötter och händer försvinner inte och huvudet börjar susa. Barnen har sjungit klart. Stöttar sig på mannen minsann, snurrar det lite i huvudet månne? (men gå in i värmen då människa! Du behöver sitta ner!). Men nej då, hon försöker pressa på ytterligare. En till bild?! (Allvarligt!)

Äntligen fattar hon. Får minsann bli rakläge på rygg bland små hängare och barnkonst. Alla är väldigt behjälpliga och undrar hur det är fatt. Hon skyller på sömnbrist och kyla, but I think I’ve made my point. Trots varm saft och högt benläge blir hon liggandes i 15 minuter.

Sen följer en lång veckas väntan innan ett test kan visa positivt och förhoppningen är förverkligad (jajemen, hon försöker redan dagen efter, men hallå! Vecka 3!).

Så nu vet ni, hur det gick till när jag tog över kontrollen. Mwoahaha…