När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

1 år! Redan!

B87B4633Ju mer jag tänker på det desto mer ofattbart är det. Att det redan har gått ett år. Att ”bebisarna” som visade sig vara Livia och Leon nu har blivit ettåringar! B87B5214Egentligen är det nog fortfarande mer ofattbart att jag över huvud taget födde fram tvillingar (läs min förlossningsberättelse HÄR). Två! På en och samma gång! Efter att båda (!) fått plats i min kropp… Att de hör till oss, som stöpta för vår lilla (ursäkta, stora?!) familj har dock alltid varit självklart. B87B4624B87B4623B87B4622 B87B4627Det har verkligen varit ett spännande år att få lära känna våra små underverk, att se alla fyra underverk lära känna varandra. Att hitta en ny form för vår fyra som så snabbt blev en sexa. Att hitta nya sätt för att få relationerna att fungera. Även min och Davids. B87B4666B87B4647B87B4675B87B4680Roligt också att se hur så otroligt olika varandra de är på så många sätt. Men jag tror nog att olikheterna vägs upp av de olika likheterna med storasyskonen. Riktigt häftigt. Det finns både en liten Timnah och en liten Noel i både Livia och Leon. B87B4708B87B4703Ibland kan jag tänka att det hade varit bättre om vi som föräldrar vid deras sköraste ålder hade kunnat vara lika trygga med de som bebisar som vi är nu. Då kanske man hade kunnat njuta ännu mer och tiden inte gått så fort? Fast samtidigt är det ju det som varit den stora tjusningen, att ta det lugnt och försiktigt. Lyssna in, iaktta, göra om göra rätt och slutligen hitta hit. Till tryggheten. Tryggheten i att vara tvillingföräldrar. För jag lovar er, nu är ingenting omöjligt!

Livia o Leon

Livia o Leon

Oavsett hur jobbigt saker och ting kan vara, särskilt innan vi hittar rätt i allt det praktiska, så är det enda som det känns som att man kan spricka av denna dubbla kärlek. Ibland vet man inte riktigt var man ska ta vägen faktiskt.

Leon o Livia

Leon o Livia

Så bring on the next year!


Lämna en kommentar

Att vaccinera två bebisar samtidigt

image
”1, 2, 3”

Den lilla kroppen som nyfiket försöker ta sig loss ur mitt grepp stelnar plötsligt till i chock innan ett hjärtskärande skrik tar fart från de stuckna låren för att genomborra hela kroppen och över till min. Älskade lilla barn, nu slipper du kikhosta, difteri, stelkramp, polio, hepatit B och pneumokocker. Det är för ditt eget bästa…

Allt började i alla fall bra. Vi fick komma in till barnläkaren som gjorde sin tvåmånaderskontroll (de utgår ju från bf när det kommer till utvecklingsfaserna på för tidigt födda). En underbar liten farbror (tänk er en rundare variant av Bosse Bildoktorn) som verkligen såg Livia och Leon. Inte två bebisar i mängden. Det gjorde nog att de visade sig från sitt allra gladaste jag och gick med på att både klämmas, lyftas och böjas på medan mamman stod med ett fånigt leende vid sidan om och bara mös. Vikten chockade dock (mamman) lite. Eller egentligen inte, vi har misstänkt att Leon skjutit ifrån ordentligt, vilket vi fick klara besked om. En stor liten tjej på 60 cm och 4950 gram, och en ännu större liten kille på hela 62,5 cm och 6195 (!) gram.

Med andra ord kånkar jag drygt 11 kg bebisar + vikten av två bilbarnstolar över skolgården varje morgon! Inte konstigt att mjölksyran gör tillbakavägen grymt svår att genomföra utan en paus på mitten…

Men i alla fall. Efter läkarkontrollen fick vi vänta rätt länge på den andra sköterskan som skulle vara med och göra illa mina barn. Efter 20 minuter tröttnade Livia på att ligga och vänta i insatsen och började gnälla. Hon fick dock vänta lite till, för eftersom Leon tar napp (och inte Livia) var min tanke att han fick gå först och kanske skulle kunna tröstas lite lättare och fortsätta vara lugn efteråt. Något som funkade enligt plan. Efter lite mys hejdades tårarna och han kunde lugnt läggas ner i insatsen igen.

Dags för nästa bebis. Två små lår om sidan av mitt, två små händer som hålls fast. Två långa nålar som sticks in samtidigt. En liten tjej som plötsligt går in i smärtan så att hon nästan glömmer att andas. Så hjärtskärande och ihållande och många långa följande minuter av chippande efter luft under hulkande återhämtning.

Men nu är det över. Nu har de klarat av sitt livs ondaste. För den här gången…

image

Nystuckna


Lämna en kommentar

Att ligga före en månad efter

Livia o Leon 8 veckor

Livia o Leon 8 veckor

Nu ni! Har snabbmakaronerna uppgraderats till idealmakaroner. På månadskontrollen idag kunde Livia stolt visa upp hela 3770 gram och 56 cm och Leon 4370 gram och 57 cm. ”Åh vad bra!” tyckte sköterskan. ”Åh nej! En droppe järn till för Leon…” tänkte mamman. Fast egentligen är det ju fantastiskt hur de växer. Undrar ibland om de tio minuters måltiderna de får i sig verkligen räcker, men uppenbarligen finns det så det blir över!

Eftersom de föddes en dryg månad för tidigt så korrigerar man alla utvecklingskontroller med denna månad och kör på en månad ”för sent”. Så trots deras åtta veckor utanför magen, var det alltså 1 månadskontroll idag. Vilket förutom vikt och längd betydde ”följa en röd boll med blicken”.

Livia sög in bollen direkt med blicken och visade sina kunskaper snabbt, medan Leon lite nonchalant ignorerade både bollen och sköterskan och fokuserade på den färgglada mobilen ovanför istället. Men till slut fick även han bocka av denna kunskap i protokollet. Han kanske är lite som storasyster i det fallet, ”Klart jag kan, när jag vill”.

Måste återigen lite klyschigt säga, att hej vad tiden går! De är ju riktiga bebisar redan! (Ja, ja, riktiga som alltid såklart) Innan man vet ordet av får man väl springa benen av sig åt olika håll. Som bäddat för en härlig ”beach 2015” form!


Lämna en kommentar

Post-pregnant-craving

B87B6630Känner ni?! Känner ni doften? Hur aromen sakta men bestämt söker sig till doftcentrat, lindar dig i sin vinda och skriker på dig så att du knappt kan lämna bryggaren under tiden det rinner ner? Hur det (allt för) sakta men säkert fyller bryggaren och får fötterna att stampa allt mer otåligt. Och smaken. När det svarta guldet äntligen lindar sig runt tungan och sköljer ner genom strupen och vidare till vener och blodkärl (okej okej, jag vet att det inte funkar så, men typ!) och fyller kroppen med välbehag och dagen med nytt hopp.
Tänk om alla koppar kaffe kunde smaka som dagens första!

Måste (med risk för att låta knäpp!) erkänna att jag redan efter sista klunken ur dagens första kopp längtar efter morgondagens första… Efter att ha hört lite olika teorier om huruvida ammandes små barn reagerar på kaffe eller inte (min första gjorde det, min andra inte) så försöker jag nu känna in de två små nykomlingarna och ständigt själv få teorierna att gå mot ”Nej men inte kan det vara kaffet de reagerar på nu?!”.
Kaffet måste vara min största självdiskussion just nu. ”Det kanske är kaffet ändå?” ”Äsch, jag kan nog ta en kopp efter maten också, igår reagerade de ju inte”, ”Idag var det väldigt mycket knorr…kan det vara för att jag drack kaffe så sent?”, ”Idag har de ju knappt knorrat alls och jag som druckit kaffe tre gånger, det kan inte vara det!”.

Just nu (sen igår) är jag i fasen att kaffe på eftermiddagen kanske inte är någon hit ändå och försöker få mig att även tänka bort morgonens kopp. Men efter att igår avstått allt koffein efter klockan elva på förmiddagen och natten ändå blev väldigt ”stirrig, darrig, virrig” hos de små, så kanske det kvittar ändå?! Kanske skulle avstått substitutet Chai i och för sig?…(någon som vet?!)

Nåja, vad är en bal på slottet. Det är ju ändå dagens första som är den bästa, och än så länge har jag inte kommit fram till att den måste bort!


Lämna en kommentar

Älskade makaroner

image

Åh om det ändå kunde vara jag som rosslade, hostade och snörvlade istället för våra två små makaroner! Nu har förkylningen verkligen tagit tag i de små och knappt famnen är ett läge skönt nog för så små täppta näsor. Alla andra ”måsten” har slutat existera och ikväll har det varit bebismys, koksaltlösning och vaggande i famn för hela slanten.

Hjärtat brister lite för varje tjut av obehag och när man ser viljan att sova som väcks av hosta eller svårigheten att andas utan slem.

Är det nånting man inte ska behöva vara när man är en dryg månad gammal så är det att vara förkyld. Men men, har man en storasyster i skolan och storebror på förskola så kommer de hemska bacillerna hela vägen in genom dörren.

image

Annars så såg Livias ben väldigt fint ut idag när vi var på återbesök hos Ortopeden. Trodde det var ett sista besök, men han ville göra ett ”för säkerhetsskull” ultraljud och undersöka knä och höft en sista gång. Sen ett återbesök igen om två månader. Och det får man ju vara glad för! Skönt att de verkligen tar det säkra före det osäkra.

Men nu verkar det som att de små äntligen kommer till ro (tack gode Gud för näsfridan och Noels kompis mamma som gav oss den!) och skulle det vara så att makaronerna lyckas somna själva så är det bäst att göra detsamma!

image

Rapdags på sjukhuset


3 kommentarer

4 veckor

B87B6206Det är lite svårt att ta in hur fort tiden går. Inte mindre svårt att förstå att trots fyra veckor utanför magen, så skulle dessa två makaroner fortfarande kunna ligga i magen i nästan två veckor till. B87B6198Då hade vi inte vetat att Livia har ett temperament som heter duga och blir hon hungrig så blir hon det PÅ EN GÅNG. Kanske hade hon i och för sig inte behövt vara så känslig i magen om hon legat kvar ett tag till, för då hade hon kunnat strunta i järntillskottet. Men som tur är verkar övriga magdroppar hjälpa bra. Vi hade inte vetat att napp inte är hennes grej. Ibland kan det vara ok, men oftast spottas den ut. Ändå är hon väldigt nöjd och allt oftare är hon vaken och visar de där djupa ögonen som man nästan drunknar i. B87B6209Leon däremot tycker att napp är jättemysigt. Hans mage är inte heller lika känslig. Fast då har han ju varit lite större hela tiden också, så tarmarna kanske hade mognat lite mer hos honom. En riktig sköning som verkar tillfreds med det mesta. Om inte mamman äter blomkål då vill säga… Även han är vaken och med mycket mer nu och låter oss sugas in i de djupa vackra ögonen så man blir helt tokig. B87B6220Det är tur de är två så man aldrig behöver oroa sig för att få för lite bebismys! Dubbel lycka!


Lämna en kommentar

De ä mycke nu…

B87B6011Alltså det här att med blogga…det går ju för tääskigt om jag ska vara ärlig. Det räcker inte med att komma på inlägg hela tiden, tänka bilder och se möjligheter till mysiga föreviganden i allt. Tydligen måste man ha minst en hand ledig för att kunna skriva på mobilen, lära sig att skriva med vänster hand (om det nu är höger som är upptagen) och har en nu mot alla odds lyckats få upp stora riktiga kameran och hunnit få skärpan på rätt ställe vid något tillfälle, så kräver det ju sin tid att lägga in bilderna i datorn… För att inte tala om att man behöver ta fram datorn för detta! Vilket inte riktigt har hittats några luckor för på sistone…

Ber alltså om ursäkt för alla korta mobilbildsinlägg (eller snarare för alla uteblivna inlägg), men vill tillägga att ambitionen är högre än så! Vi har ju ett så sjukt spännande liv just nu så  ni skulle bara veta vad ni missar!LiviaKan till exempel berätta att även om vi har två väldigt beskedliga nyfödingar så gjorde järntillskottet sitt till om man säger så. Mer magknip åt småfolket och allra helst efter nattmålen så att föräldrarna blir än mer zombies framåt morgontimmarna. Det är framför allt lilltjejen som har haft det lite besvärligt emellanåt, men när båda får sig en törn samtidigt, så blir det inte många händer till övers. Fast nu sedan igår, peppar peppar, verkar det ha lagt sig och båda har kunnat sova gott efter varje mål. Noel och LeonEfter besök hos BVC idag kan vi även konstatera att deras kurvor går spikrakt uppåt. 3,1 kg pojkbebis och 2,7 kg flickbebis har vi numera. Det börjar ju nästan bli tungt att bära!

Tur vi har två stora barn som kan hjälpa till när det kniper. Timnah och LeonAnnars har vi, liksom större delen av övriga Sverige, nu gått in i vardagen den här veckan. Nog för att vi har haft fler sjukhus och läkarbesök att passa (både borta och hemma) än jag haft i hela mitt liv de senaste veckorna, men imorgon börjar skolan och Timnah går från förskolan till en F-9 skola och vi ska lära oss hur man lämnar och hämtar stora barn med två små i släptåg. Så imorgon är det upprop mellan 11-12, på tisdag kör de från 9-12 och därefter hela skoldagar 8.30-13.30. Jag vet, ”efter semester ångesten” bara sköljer över en!

Men allvarligt, morgnarna är faktiskt de kroppsligt segaste timmarna på dygnet och kl.8.30 är typ som kl.04, egentligen.

Tur vi hunnit ha en härlig sommar som framför allt lärt oss att sakta ner, ta det lugnt och njuta nu. Packa upp och städa hinner man förr eller senare (eller inte alls…) ändå!Kräftfest


Lämna en kommentar

Att äta eller inte äta, det är frågan…

image

Eller nja, om jag äter är det ingen fråga om. Det gör jag. Som en häst! Det är precis som att kroppen de senaste åtta månaderna, sakta men säkert i takt med att magsäcken fått allt mindre utrymme, gått ner på sparlåga och nu… Ja, nu ska den banne mig fylla ut varenda liten vrå i återstående urblåsta påse, även kallad mage.

Så suget och aptiten är det inget fel på! (förutom att jag skulle önska lite mindre av den varan…) Det kommer bli svårt att gå ner de sista kilona till före – vikten… särskilt som jag, än så länge, inte gör minsta lilla ansträngning för att försöka! 😛 (tänker att jag ger mig själv nån månad innan jag börjar svettas för den anledningen!)

Nej, frågan är snarare, äta vad? Pga små trolls ökade magknip går jag numera och analyserar allt jag stoppar i mig, och inbillar mig att typ allt ger barnen magknip. Men efter att ha fått höra av både hemsjukvården och bvc (som vi fick besök av igår) att det är väldigt vanligt för för tidigt födda barn att få magknip (oavsett vad mamman äter) för att tarmarna inte är riktigt mogna och hänger med i den enorma mängd mat de stoppar i sig, så postat jag ut lite där.

Och så har vi nu införskaffat (hutlöst dyra!) magdroppar i två varianter, och faktum är att de hjälper! Inte helt… Men mycket!

Så nu är det bara att invänta resultatet efter morgondagens start av järndroppar (också något för tidigt födda måste få tillskott av) vilket tydligen kan öka magknipsfaktorn väsentligt igen…

image

Barnens cocktailblandning...


2 kommentarer

På Neonatalen

B87B5035Innan den här förlossningen satte igång, hoppades jag på att bebisarna skulle hålla sig kvar tom v.36, för blev de så gamla så skulle man förmodligen klara sig ifrån neonatalen (alltså avdelningen för för tidigt födda med särskilda ”hjälpmedelsbehov”). Det var nog rädslan för att de inte skulle vara så starka och klara sig bra mer än hur det går till på neo som gav mig den tanken, men så tänkte jag innan.

Nu blev det ju inte så och Livia och Leon bestämde sig för att komma ut i v.34+4, vilket lade till nya erfarenheter i familjen.

Det största ”nya” var nog att inte få vara med bebisarna hela tiden, utan att de togs iväg för undersökningar utan oss. På något sätt var det väldigt självklart att vi blev separerade så snabbt, men samtidigt väldigt konstigt att inte vara med hela tiden.

När vi sen kunde lämna förlossningen och få komma och träffa bebisarna igen så var arbetet i full gång med att undersöka de båda. B87B5041Leon hade tydligen, trots att det verkade bra i förlossningssalen, fått fostervatten i lungorna och behövde andningshjälp av en sk cpap. En slang som blåser in luft för att ge honom lite motstånd i andningen och på så sätt få ur fostervattnet (typ).

För första gången fick jag även höra om och se Livias ben. Hon hade legat konstigt i magen med benet rätt upp mot axeln, vilket hade lett till en översträckning (diagnosen om det varit ur led är oklar…) och knät tryckts åt fel håll. Eftersom det inte hade synts något på ultraljuden vi gjort så vet vi inte hur länge benet legat sådär, men så pass länge så att lårbenet blivit svagt böjt uppåt (istället för att vara rakt) och lårmuskeln blivit för kort vilket gjorde det fullt naturligt för henne att ha benet upprätt istället för i fosterställning. Att se det gjorde en lite nervös om man säger så…B87B5036

Livias ben röntgas

Livias ben röntgas

Det skulle sättas sonder (något som också var en helt ny värld då vi tidigare blivit välsignade med två friska fullgångna barn som börjat amma direkt och aldrig behövt något annat) och infarter i händerna. Livia lyckades de inte sätta någon sond på så hon fick matas på kopp (de första två dagarna) och att hitta blodkärlen på de där små händerna…stackarna säger jag bara, så många gånger som de blev stuckna. Man kan fortfarande se blåmärken!

Livia får ersättning på kopp av sköterskorna

Livia får ersättning på kopp av sköterskorna

Leon med sond och cpap ska få testa bröstet för första gången.

Leon med sond och cpap ska få testa bröstet för första gången.

När röntgen var avklarad och alla slangar och larm uppkopplade blev de flyttade till akutövervaket. Har man sond, måste man ha ett ”andningslarm”, vilket sattes på händerna och fötterna och skulle byta plats vid varje matning så inte dioden brände huden. Vi fick höra att Leon förmodligen måste ligga där över natten, men att vi kunde få ha Livia hos oss på rummet. Rummet som vi tack och lov fick på samma avdelning! (tydligen inte helt självklart nu för tiden). B87B5096De fick dock börja tillsammans på varsin uppvärmd vattenbädd, och efter fem timmar redan så hade fostervattnet försvunnit och Leon kunde bli av med cpapen och få komma in till vårt rum från första kvällen!

Dubbelsäng à la prematurer

Dubbelsäng à la prematurer

Väl på rummet fortsatte matningsprocedurerna med ersättning i spruta för Leon och koppning för Livia. Jag bestämde mig dock på en gång för att försöka amma innan varje mål, något som båda två var med på från första början. Sakta med säkert. B87B5114 B87B5117Lite senare på kvällen kom de in och sa att röntgenbilderna på benet som nu hade skickats till ortopeden på Karolinska inte hade blivit så bra, och de ville att vi morgonen efter (dag 2, dygn 1) skulle åka dit med Livia för att ta nya bilder och träffa en ortoped. Sagt och gjort, onsdag förmiddag lämnade vi Leon (fortfarande såå konstigt att inte alltid vara med båda barnen) och fick åka taxi med Livia och en sköterska (som höll koll på larmet) till Karolinska.

Där blev det ännu mer röntgen, väntan, och därefter undersökning och gipsskena för att böja till benet i rätt vinkel och sakta men säkert få henne från 90 graders knävinkel till ”hälen hela vägen till baksida lår”-vinkel. B87B5230Vi fick hålla koll så inte foten svullnade upp (då var det bara att lägga om bandaget igen, fast lösare) och stretcha låret nedåt så att muskeln skulle återfå sin naturliga form. Dagen efter var det återbesök och tillverkning av en ännu snävare skena. B87B5172Tillbaka i vårt rum, och den enda existerande värld denna vecka, där allt återigen handlade om att amma, mata, pumpa och försöka sova lite däremellan. När de olika personalstyrkorna kom in för att kolla andning, puls, ta blodprover, kolla läget, undersöka osv. Alltså jag ångrar att jag inte höll räkningen på alla människor som cirkulerade under veckan. Vi måste ha träffat säkerligen ett 30-tal olika sköterskor, barnmorskor och läkare, och de första dagarna var det ett fasligt spring. Fast det får man vara tacksam för! Vi visste ju inte vad som var viktigt att hålla koll på  (förutom att vi skulle fylla i schema för tiderna de åt, hur mycket ersättning de fått i sig vid varje tillfälle, om de ammat, hur länge, om de bajsat (på en skala 1-3), om de kissat (skala 1-3) eller kräkts (1-3). Kanske inte så konstigt att man till slut började ställa klockan för att hålla koll, men trots det inte hörde den alla gånger!

Väldigt avslappnat...

Väldigt avslappnat…

Leon rätt till freds med sonden. Än så länge...

Leon rätt till freds med sonden. Än så länge…

Efter första besöket hos ortopeden, då det blev lite si och så med maten för Livia, så bestämde läkarna att de måste försöka få till sonden på henne också trots allt. Hon var ju minst och vägde under 2,5 kg och det var viktigt att hon fick i sig. Så, skam den som ger sig, även hon fick sond och utökade sladdarna från kroppen…B87B5140

B87B5155Våra små kämpar var dock väldigt duktiga på att amma, och eftersom jag alltid ammade innan vi gav ersättning via sond (vilket senare när jag lyckats pumpa byttes ut mot bröstmjölk), så blev det svårare och svårare att få i extra tillmatning efteråt. Leon började kräkas upp väldigt mycket, vilket gjorde att han gick ner i vikt. Jag tyckte sambandet var rätt tydligt, de fick i sig tillräckligt av mig, men läkarna proppsade på att fortsätta få i först 15 ml extra, 20 ml och sen öka till 25 ml. Och Leon kräktes…

Storebror upp i dagen - snutte är bäst!

Storebror upp i dagen – snutte är bäst!

Till slut, dag 3, så drog han ut sin sond själv och vi fick dagen på oss att testa och se om det skulle funka att bara amma. Vilket det gjorde! Och Leon slutade kräkas och gick upp i vikt!

”Det var nog vårt fel att han gick ner i vikt eftersom vi pushade så på sondmatningen. Men det är väldigt ovanligt att så här små ammar så bra så tidigt…” fick vi sen som ett litet erkännande till att Vi kanske börjar lära känna våra barn trots allt. 🙂B87B5215Självklart kom storasyskonen på besök också! Ända från dag ett. De första tre dagarna fick de hänga med mormor och bada och mysa i solen och komma på kortvisit till oss, men därefter kände vi att de nog behövde få känna sig än mer delaktiga och David började sova hemma med de istället och komma på lite längre ”häng” med bebisarna på dagarna. Jajemen, fyra nätter körde jag själv! Som tur var fanns ju fantastisk personal bara en knapptryckning iväg när den ena kräktes ner sängen samtidigt som jag matade den andra till exempel.B87B5271Allt eftersom dagarna gick så blev de starkare och starkare. Temperaturen i vattensängarna kunde sänkas allt mer och till slut höll de temperaturen själva och vattensängarna (liksom skiljeväggen) kunde plockas bort. B87B5254Leon fick fortsätta utan sond och allteftersom Livia fick svårare och svårare att få i sig extra mat så började det pratas om hemgång. B87B5218På tisdagen, sex dagar efter födseln, var det återigen dags för besök hos ortopeden, och kvällen innan fick vi ett ”kanske kanske” på att få åka hem direkt efter det. De hade fortfarande svårt att ta in att båda börjat amma så fort, men på tisdagens förmiddagsrond med läkaren så fick vi klart besked. Vi skulle få åka hem! Men, de ville behålla oss inom hemsjukvården. Det brukar man inte göra när barnen inte längre sondmatas och har larm, men det hade ju gått så fort med mognaden, de var ju fortfarande inte ens 36 fulla veckor och de ville ha koll på vikten och inte släppa oss till bvc riktigt än. Och det var vi tacksamma för!B87B5257Typ så hade vi det under vår vecka ”off planet” – på Neonatalen.


Lämna en kommentar

Oss prematura tvillingföräldrar emellan

På Apoteket:

”…så hade ena killen fått fostervatten i lungorna…”

”Jaha, då fick han cpap?”

”Ja precis, det känner ni också till? Men hans näsa ser ju helt ok ut!”

”Ja, bara fem timmar för oss…”

Bla, bla, bla

”…får man sova två timmar på raken i två omgångar på natten så känns det faktiskt ok”

”Ja, det är värre om det bara blir två timmar vid ett tillfälle.”

”Eller inte alls!”

Sömn är överskattat! …eller nåt…