När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


7 kommentarer

Babywise på vårt sätt

BabywiseHär är den. Boken som jag hittills bara har nämnt lite i förbifarten men som jag nu känner är min plikt att tipsa om för alla jag kan.

Babywise – ge ditt barn gåvan att sova hela natten skriven av Gary Ezzo och Robert Bucknam. ( www.babywise.se )

Måste erkänna att titeln kan kännas lite provocerande och skeptikern i mig fanns nog där i början. Särskilt om man har två barn som man inte lyckades ”ge gåvan” att sova hela natten så enkelt som det låter… Men, utan att veta om det här kommer hålla i sig, så måste jag säga att den hittills bara har gett positiva effekter.

De senaste veckorna har våra små börjat få en sammanhängande nattsömn på i snitt sex timmar (ibland längre) per natt (för att sen äta och somna om). Tack vare boken. Och för att ta den här natten som exempel:

Leon åt sista gången för kvällen kl. 22.30 och sov sedan till 06.00 och Livia åt 23.30 och sov sedan till 7.30 i morse. Tack vare boken. Ok, tack vare att vi försökt följa det som står i boken.

Så vad är ”hemligheten”? Det sköna är att det inte är någon ny ”barbarisk” metod som går emot allt man tidigare har hört. Nej, samtidigt som man får flera aha-upplevelser när man läser, så känns det nästan rakt igenom som sunt förnuft. Man bara stuvar om lite i vissa tänk. Den förespråkar utvilade föräldrar (handen upp alla som inte är med på den)  och att det inte är meningen att föräldrar ska behöva vara helt slutkörda efter natten, hur ska man då kunna vara en bra förälder under dagen? Flexibla rutiner ihop med att du känner ditt barn bäst. Men ändock, rutiner. Det finns många bra handfasta tips (som jag när jag läste de tänkte att ”det där måste jag läsa igen så jag kommer ihåg det!” vilket aldrig blivit tid till…) men de stora punkterna som vi tagit fasta på är:

1. Mata ungefär var tredje timme. (föräldrastyrd matning)

2. Håll rutinen mata – vakentid – sova.

3. Lär bebisen att somna i egen säng.

För att börja med punkt nummer ett, mata var tredje timme, så handlar det egentligen om föräldrastyrd matning. Dvs. gå inte helt efter bebisens gnäll och mata så fort den gnäller (det är inte alltid den gnäller pga hunger!), och titta inte enbart på klockan. Det viktiga är att bebisen/bebisarna äter fulla mål de gånger de äter, och låt det sen gå mellan 2,5 – 3,5 timme till nästa mål (räknat från start på målet till start på nästa mål). Så en kombination med andra ord. Lyssna självklart på bebisens hungersignaler, men har det inte gått ungefär tre timmar sen sist, kolla så att alla andra behov är tillfredsställda (blöja, rap, bajs på väg, trött osv.). Att småäta lite varje timme skapar bara en dålig vana och småhungriga bebisar även på natten.

Det vi tyckt varit svårt var just i början, att lära känna alla olika signaler. Men håller man i tanken att ”det behöver inte vara hunger så fort de gnäller” så lär man sig faktiskt rätt fort att höra och se skillnaderna. Och då har vi två bebisar som haft rätt mycket magknip, både av för tidigt födda tarmar och järn på det (vilket rent av skulle gjort det värre om vi matat varenda gång de gråtit).

En annan sak som kan vara rätt svår är just att veta om de får i sig tillräckligt varje gång. Och egentligen kan man nog inte göra mer än truga, försöka väcka om de somnar, ta och upp och rapa och sen mata igen (det är rätt ofta som bubblor har satt sig i vägen för våra och så vill de äta mer efter). Det blev även svårt när det visade sig att Leon inte blev nöjd av bara mig framåt eftermiddagen kvällen. Egentligen håller vi fortfarande på och lär oss hur mycket mer han behöver.

Nu när de har börjat sova så pass långt nattpass så kan vi låta det gå fyra timmar om de vill sova vidare någon gång, men oftast så vaknar de faktiskt själva efter ungefär tre timmar, och om inte så väcker vi efter drygt tre under dagarna (eller tidigare beroende på när det passar ihop med övriga aktiviteter under dagen). Framåt kvällen vill de däremot äta lite oftare, som att de bunkrar inför natten, och då får de självklart det.

Angående punkt nummer två (det här blir ett långt inlägg känner jag…) att hålla rutinen mata – vakentid – sova så är det precis det det handlar om. Låt inte bebisen somna vid brösten, eller sova så fort den har ätit, utan försök ha en vakenperiod (tills den blir trött). Då hinner kroppen ta hand om maten bättre och sömnen senare blir bättre och inte lika störd av knorriga magar.

Det här var rätt svårt i början måste jag erkänna. För det första för att de helst ville sova hela tiden (såklart, det är ju normalt!), men också för att om en är trött och den andra får magknip är det inte direkt så att vi prioriterat att hålla den trötta vaken istället för magknipet. Men nu blir det rätt naturligt att de vaknar till när vi tar upp och rapar de och så kan de sitta i babysittern och prata ett tag om den andra äter, eller quality time på andra sätt. Ibland handlar det om en timme, ibland tio minuter. Det beror ju på tid på dygnet och hur trötta de är. Men bara det att de inte somnar direkt vid bröstet eller flaskan har vi känt att det gjort det mycket lättare att läsa av deras signaler. De visar rätt tydligt när de är trötta sen, och då är det mycket lättare att lägga ner de för att sova. Plus att de sover bättre om de fått vara vakna en stund. B87B7390Sista punkten, somna i egen säng, alla föräldrars stora aber?! Enligt boken har det väldigt mycket med en bra nattsömn att göra, att lära barnet att vara tryggt i sin egen säng. Och nej, det betyder inte att du älskar ditt barn mindre för att det inte sover på eller bredvid dig. Ger du dem all den kärlek de behöver i övrigt så kan de bli trygga utan kroppskontakt när de sover. Man måste bara lära dem det. Det mesta handlar om vanesaker. Boken skriver också att de flesta barn har en liten gnäll/skrikperiod innan de kommer till ro och somnar, och det är inte farligt. Den minskar med tiden. Och är barnet tillfredsställt med ett fullt mål mat, lite vakentid, ny blöja (inga rapar) och visar trötthet, så lär man sig känna igen det gnället/skriket.

Med en egen erfarenhet av en (nu sexårig) tjej som alltid skulle vaggas (i famn, i insats, i vagn), alltid fick mat så fort hon gnällde (”Hon är nog hungrig…” hört den förr?!), matas till sömns, somna i famnen och alltid vakna till om man lade ner henne… och en (nu fyraårig) kille som det i stort sett alltid tog minst en timme av ”sällskap” innan han somnade, så kan jag nu med två olika tremånaders säga; det går! Är alla behov tillfredsställda som skrivet ovan, så blir det tydligt vad som är tröttgnäll. Eller på vår Livia kan vi väl skriva ilska. Med en bebis som kommer till ro med napp och en inte, så har det varit väldigt fascinerande och se att båda nu väldigt lätt (och allra helst!) somnar i sängen när de är trötta. Det har liksom aldrig funnits möjlighet att vagga två bebisar samtidigt (om vi inte varit hemma samtidigt), så att det så snabbt har funkat att få till det här har känts som en stor lättnad. Nu kan vi ibland stå och försöka vagga och mysa och inte fatta varför de börjar gnälla och inte lugnar ner sig och så lägger vi ner dem i sängen och de ler, myser in sig i snuttar och somnar. Ibland under tystnad, ibland med lite gnäll, ibland med ilska för att man ”stört” men alltid snabbare än i famnen. Faktum är att jag bara står och gapar varenda gång det sker lika fascinerad varje gång ”Funkar det här verkligen?! Med våra barn?!”.

Den här biten har vi insett hänger ihop väldigt mycket med punkt två, och det är mycket lättare om de faktiskt varit vakna en stund (oavsett hur liten). Framför allt nu när de blivit lite större.

Så, för att göra en lång historia kort, det här är en bok väl värd att läsa och ge en chans. Det sköna är även att boken tar upp det självklara att ”alla barn är olika”, därav vikten av att du som förälder känner ditt barn bäst och får hitta dina flexibla rutiner. Utifrån den vägledning boken ger. Det finns även kapitel som behandlar barn som har kolik, reflux och andra jobbigare krämpor. I början var det väldigt mycket samma innan man kom vidare till handfasta ”verktyg” (till sak, liksom), men den tog sig. Så här har ni årets julklapp till alla gravida eller nyblivna föräldrar.

Trots det långa inlägget så känner jag att jag skulle kunna skriva (och diskutera) långt mycket mer, så fråga gärna om saker så kan jag försöka svara så gott jag kan. Utifrån oss om inte annat!

Nu låter det som att jag får betalt för att göra så här mycket reklam (vilket inte är fallet), men jag är bara sjukt fascinerad över hur så pass ”enkla” små rutiner kan förenkla vardagen så mycket. För att inte tala om nätterna! De jag trodde skulle vara upphackade minst ett år till framöver. B87B7465


Lämna en kommentar

Post-pregnant-craving

B87B6630Känner ni?! Känner ni doften? Hur aromen sakta men bestämt söker sig till doftcentrat, lindar dig i sin vinda och skriker på dig så att du knappt kan lämna bryggaren under tiden det rinner ner? Hur det (allt för) sakta men säkert fyller bryggaren och får fötterna att stampa allt mer otåligt. Och smaken. När det svarta guldet äntligen lindar sig runt tungan och sköljer ner genom strupen och vidare till vener och blodkärl (okej okej, jag vet att det inte funkar så, men typ!) och fyller kroppen med välbehag och dagen med nytt hopp.
Tänk om alla koppar kaffe kunde smaka som dagens första!

Måste (med risk för att låta knäpp!) erkänna att jag redan efter sista klunken ur dagens första kopp längtar efter morgondagens första… Efter att ha hört lite olika teorier om huruvida ammandes små barn reagerar på kaffe eller inte (min första gjorde det, min andra inte) så försöker jag nu känna in de två små nykomlingarna och ständigt själv få teorierna att gå mot ”Nej men inte kan det vara kaffet de reagerar på nu?!”.
Kaffet måste vara min största självdiskussion just nu. ”Det kanske är kaffet ändå?” ”Äsch, jag kan nog ta en kopp efter maten också, igår reagerade de ju inte”, ”Idag var det väldigt mycket knorr…kan det vara för att jag drack kaffe så sent?”, ”Idag har de ju knappt knorrat alls och jag som druckit kaffe tre gånger, det kan inte vara det!”.

Just nu (sen igår) är jag i fasen att kaffe på eftermiddagen kanske inte är någon hit ändå och försöker få mig att även tänka bort morgonens kopp. Men efter att igår avstått allt koffein efter klockan elva på förmiddagen och natten ändå blev väldigt ”stirrig, darrig, virrig” hos de små, så kanske det kvittar ändå?! Kanske skulle avstått substitutet Chai i och för sig?…(någon som vet?!)

Nåja, vad är en bal på slottet. Det är ju ändå dagens första som är den bästa, och än så länge har jag inte kommit fram till att den måste bort!


6 kommentarer

Min förlossningsberättelse

Tisdag 23 juli

Klockan är halv sex på morgonen och plötsligt är jag klarvaken. Något har hänt! I kroppen alltså. Går på toa. Jahaaa…är det det här som kallas slempropp månne?…

Går tillbaka till sovrummet. Måste googla. Kan ta dagar och upp till veckor innan förlossningen sätter igång även om proppen har gått. Ok, det behöver alltså inte betyda något. Bra, det är ju bara v.35 än, de behöver ju växa på sig lite till. Makens alarm sätter igång. Dags för hans första arbetsdag efter semestern.

”Du, bara så du vet så har slemproppen gått.”
”Va?! Är det sant?!”
”Ja, men det behöver inte betyda att det har satt igång för det.”
”Det är väl klart att nåt har satt igång!”
”Jaja, men det dröjer säkert veckor bara därför.”

Maken åker iväg. Jag somnar om. Drömmer en sjukt konstig dröm. Går upp och gör frukost. Messar mamma som precis fått semester och har tagit på sig ”storbarnsjouren” om något skulle hända.
”…behöver inte betyda något. Men jag kanske borde packa väskan?”
”Har du inte gjort det än?! Det borde du nog göra i så fall, vad spännande!”
”Men det behöver inte betyda något…”

Är nog lite extra trött den här dagen…barnen och jag tar en väldigt lugn ”after party” dag. Försöker intala mig själv att det nog kommer hinna bli augusti innan bebisarna kommer, samtidigt som min kvinnliga intuition försöker säga något annat…
Det här tar nog inte ens en vecka…
Slemproppen fortsätter släppa taget. Drar ut på packa väskan-grejen. Spelar spel med barnen istället.
Maken kommer hem. ”Har det hänt något?!”
”Nej, nej! Inte mer än en konstig känsla…”
Borde kanske gå och lägga mig tidigt…Kommer inte i säng tidigt. Packar väskan lite tafatt. Vad i hela friden behöver jag ha med?! De kanske skickar hem oss igen så vi inte behöver ha med så mycket. Eller?…
Går och lägger mig och har jättesvårt att sova. Somnar strax efter midnatt med känslan Det betyder säkert inget… men något är på gång.

Onsdag 24 juli

Klockan är två på natten och jag flyger upp ur sängen som om magen var väck. Vattnet! Det här känner jag igen! Det måste vara vattnet! Rusar ut på toa utan att hinna meddela maken men med en segerkänsla Ha! Jag klarade sängen! Kommer inte ifrån toaletten, det fortsätter ju bara! Bindor, har jag några bindor någonstans?!
Äntligen avtar det och jag kan gå in och meddela maken att han nog inte kommer kunna jobba så mycket mer den här månaden.

”Jaha, vad gör vi nu då? Ska vi ringa mamma eller förlossningen? Kanske borde ringa förlossningen och kolla om vi alls ska åka in först?”
Plötsligt är alla ”ring så fort det har satt igång”-förmaningar borta.
”Det är väl klart att vi kommer behöva åka in” säger maken lite klokt.
”Men de kanske skickar hem oss igen om värkarna inte har satt igång?”
Maken tittar på mig med en blick som skulle kunna säga ”Har du helt glömt bort hur fort det gick med de andra två?!”

”…Ja det är bäst att ni kommer in” säger hon i andra änden. Ringer och väcker mamma. Men barnen då. Vi har ju inte förvarnat barnen alls! Vad ska de säga när vi bara är borta?!

Klockan tre sätter värkarna igång. Just ja, det var så här det kändes ja…inte så skönt nej. De kanske inte skickar hem oss igen trots allt…
”Kan man inte hoppa över den här biten bara?!”

Tar med två bilbarnstolar för spädisar till bilen. Det här är ju galet, är det på riktigt nu?!

Kommer till Danderyds förlossning vid 03.50. Värkarna kommer med ca 5-10 minuters mellanrum och stegrar för varje gång.
”Hej och välkomna”, rätt lugnt nu faktiskt, information, blodgruppspapper, CTG på magen ”…och så ska jag sätta en infart i handen på dig.”
Infart? Ah, nål i handen…jaja, den smärtan borde jag väl kunna ta med tanke på vad som väntar…
”Jaha, varför då?!”
”Du ska få antibiotika.”
”Varför då? Är det för mig eller för bebisarna?”
”Det är för bebisarna som kan vara väldigt infektionskänsliga. Du kommer få det var sjätte timme” Som om det kommer ske! Det här kommer gå fort…
Hon frågar hur jag tänkt med smärtlindring osv. Vadå tänkt? Jag hade tänkt tänka på det i augusti!
”Nej, men lustgas tar jag gärna, och jag har inget emot epidural heller. Men det har aldrig hunnits med tidigare gånger…”
”Absolut, säg bara till när du känner att du vill ha smärtlindring så fixar vi det.

Så frågar hon en massa andra grejer om hur jag vill ha saker och ting, och göra med saker och ting och …men bestäm du människa, det är du som är proffs inte jag! (Måste försvara mig lite. För att vara en av landets friskaste människor och minst bevandrad på sjukhus, har aldrig stukat foten och gav mitt första blodprov vid min första graviditet vid 28 års ålder, så lämnar jag över all kontroll till ”de som kan” när jag kliver innanför sjukhusets väggar). Allt gör ont, så bestäm du bara och säg till mig vad jag ska göra så gör jag det!

Barnläkaren kommer in och kollar bebisarna med ultraljud. Jodå, huvudena neråt fortfarande. Barnmorskan undersöker. ”1,5 cm öppen” Va?! Inte mer?! Den var ny…

Vi får ligga och vänta ut tiden helt enkelt. ”Och säg till om du känner att du vill ha lustgas eller annan smärtlindring.

”Jaha, vad gör vi nu då? Det brukar ju gå jättefort…”

Plötsligt kommer hon in igen. Beklagar och säger att vi får gå upp på en avdelning för eftervård och vänta in det hela. Det har blivit lite ruschigt på förlossningen. Men så fort det sätter igång ordentligt så får vi såklart komma ner igen.
”Vill du åka rullstol?”
”Nej, tack, jag kan gå” Det kanske skyndar på det hela lite!…

Kommer upp till ett väldigt kalt rum Var är lustgasen? Finns det ingen lustgas här? Nähe…väntan utan smärtlindring *flås flås flås*

”Har du fått några sammandragningar ännu?” Är människan på riktigt?!
”Eh, ja! Jag har värkar med fem minuters mellanrum.”
”Jaja, men det kan ju avta också.” Jag kan slå vad om att jag sett den här sköterskan förut… Hon måste ha varit med på Timnahs förlossning. Då gillade jag henne inte heller, hon luktade curry!
”Då kommer inte vi in något mer förrän ni ringer på oss. Så säg till om ni behöver hjälp. Hur i hela världen ska jag kunna veta när det är dags att gå ner till förlossningen igen?!

Vi installerar oss på varsin säng. Maken somnar. Jag dåsar var femte minut i en och en halv timme. Till slut blir det allt för outhärdligt. Jag måste få någon smärtlindring!
Vi ringer på klockan. En läkare kommer in. Ser att jag har ”rätt ont”. Hon undersöker mig. 4,5 cm. Inte mer?!…*flås flås*
”Hon behöver nog åka ner nu!”

Kommer ner till förlossningen. Två underbara människor möter. De här har koll! Skönt…
Undersökning igen. 5 cm. Jodå, de känner huvudet på tvilling 1. Elektrod på det.
”Vill du ha lustgas?”
”Ja tack!”Får till den riktigt bra faktiskt. Åh sköna efterlängtade dimma! Ta mig härifrån…

Vi blir lämnade ensamma en stund. Maken undrar om vi inte ska säga till om epidural.
”Det spelar ingen roll, det kommer vara för sent….”
Allt stegrar i en rasande fart. Maken ställer sig bredvid, tar min hand och står fast som en klippa utan att släppa taget, trots mina krampaktiga slingrande försök att undvika smärtan. Känner mig helt utelämnad men trygg. Håller krampaktigt i lustgasen, försvinner in i dimman. Mina kvidanden får högre tonläge och efter bara en liten stund går det inte att hålla igen längre.

Plötsligt fylls rummet av en massa människor. En efter en dyker de upp genom dimman med sitt ”Hej, jag heter x och är…”. Couldn’t care less, men tack för att du är här för att hjälpa mina barn till världen.

Nu känner jag igen mig. Nu är det nära, men snälla låt mig kliva av det här tåget nu! Jag vill inte mer!!

”Kom igen, du är jätteduktig!! Våga! Håll andan och skrik inte så mycket, våga krysta!” Vadå skrik inte så mycket?! Är det någonstans jag tillåter mig själv att skrika så är det här! Men ok, jag får väl försöka…

”Mmmm…owaaaAAAAAH!!” Låt det gå över så slutar jag skrika!!

Så äntligen, efter typ två krystvärkar kl.11.07, den där hemska sista smärtan som plötsligt går över i en obeskrivlig lättnad och magisk glädje när ett barn föds, ur mig. Med ena armen upp längs huvudet som värsta superwoman. All smärta försvinner. Jag kan andas! Jag får Livia på mitt bröst. Hör lite i bakgrunden hur de diskuterar att avvakta en liten stund ”Tvilling två har inte tagit sig ner än” Inser att någon håller om magen. Ingen smärta. Livia får ta bröstet.

Så vill de inte avvakta mer. De ger Livia till David. Ingen fast hand att hålla i…”Nu får vi ta hål på säcken”. Smärtan är tillbaka på nolltid när tvilling två snabbt tar sig ner mot bäckenet efter att vattnet gått för andra gången. Neeej, jag vill inte mer!! Inte igen! *flås flås*

”Jag vill inte mer!!”
”Jodå, du är jätteduktig! Våga ta i så går det fort. Skrik inte så mycket…” JOOO JAG TÄNKER SKRIKA HUR MYCKET JAG VILL!

Så lika fort som det satte igång (och med samma smärta…), kl.11.31, så kommer vår lille kille till världen med ansiktet uppåt. Jag får både Livia och Leon på mitt bröst och mina kvidande skrik går över i någon konstlad hulkande glädjetårsgråtskratt. Nu är de här!!

”Mår de bra?! Kan de andas?! De är lite blå!”
”Jadå, de mår bra och kan andas. Ingen fara att de är blå, det går över.”

Så får jag hålla båda våra små underverk en liten stund på bröstet. 2280 gram och 46 cm Livia och 2635 g och 47 cm Leon. Allt är glömt och förlåtet. Tiden kan stanna.

Leon börjar ”grunta” lite i andningen och Neo-personalen som hållit sig lite i kulisserna, kommer och säger att de måste ta med sig barnen nu. David går med. Jag får komma när jag blivit ”omplåstrad” och återhämtat mig. Vadå återhämtat mig, nu är det ju över, jag kan följa med nu!

Det konstiga i att lämna bort barnen på en gång, att inte vara tillsammans, är samtidigt konstigt självklart. De vet vad de gör.

Jag kommer snart mina underverk, mamma kommer snart!B87B5024

P.S. Fortsättning om tiden på neo följer…


Lämna en kommentar

Dagens vardagsiakttagelser

image

Vad skönt det är att vara hemma! Måste bara säga det igen. Det är som att krafterna kommer tillbaka bara av det. Inte för att det fysiskt spritter i benen och klarnar i huvudet, vi ställer ju trots allt klockan två timmar framåt genom hela natten (hela dygnet för att vara helt korrekt. Mat var tredje timme, doktorns order!… ) nej, men mentalt är det väldigt stärkande.

Och det är lite intressant att inse hur vardagen har förändrats så här en vecka efter förlossning och ”isolering” inom sjukhusets bevakade väggar.

– Vi tvättar, hänger och sorterar nu tvätt för sex (!) personer.

– katten har blivit väldigt stor…

– vardagsmåsten hamnar väldigt lätt på ”vi tar det sen” – hyllan (inte så bra kanske…)

– ibland får allt annat vänta lite pga att fyra vuxna armar fylls av två väldigt så bebisar

– Jag kan för första gången röra mig obehindrat genom det här huset. (”Men den här soffan var ju inte så djup och svår att resa sig ur”, ”Nämen, nu kan jag ju se vad vi har på hyllorna längst ner också!”, ”Oj det regnar! Jag springer snabbt ut och plockar in tvätten!”,” var det inte jättejobbiga trappor här? ”)

Även Noel har iakttagit min ökade rörelseförmåga och påpekar den varje gång jag hjälper honom på toaletten: ”Nu kan du böja dig mycket lättare mamma! ”
” Ja, det är för att jag inte har några bebisar i magen längre. ”
” Nej, och de ska aldrig vara i din mage mer! ” Tack ock lov!..

-jag kan raka benen igen!

– huvudet formulerar fortfarade fraser om att be David om hjälp när jag inser att jag ” kan själv! ”

Jag som hade förväntat mig minst tre veckors gravidmage till, måste erkänna att det är väldigt skönt att ha blivit av med den!

Sen är ju allt relativt…

” Men mamma, det ser ut som att du fortfarande har bebisar i magen!” som barnen sa när vi träffades första gången efter förlossningen.

– När man tycker att två timmars sömn på raken är lång tid, så är det väldigt skönt att vara hemma tillsammans så man kan ta en sådan tvåtimmars mitt på dagen.

Så för att sammanfatta dag ett; mata, sova, men framför allt inte sova är det som fokus ligger på just nu. Allt i en härligt mosig vardagsdvala.


2 kommentarer

I drömmarnas verklighet

David är på jobbet sen tidig timme. Första dagen efter semestern. Själv har jag en tid hos barnmorskan ovanligt tidigt. Eftersom barnen fortfarande sover så får de stanna hemma. Det brukar ju gå på tio minuter på plats, så jag blir nog inte borta mer än en halvtimme max. Borde vara hemma vid åtta igen.

Kommer till ett sjukhus. Känner inte riktigt igen mig. Måste fråga efter toaletten, klart jag måste dit först. Stressar, utan att vagga kors i taket, genom korridorer och folk. Är det en förskola här också? Fast vad gör de äldre människorna här i så fall?… Sjukhus, just det. Rummen går ihop i varandra och jag vet knappt om jag är på en handikapptoa eller i ett undersökningsrum. Gör det jag ska och tar mig tillbaka till rummet jag började i.

Hamnar återigen bredvid en toalett. ”Jo, men jag skulle nog behöva igen…” hinner jag precis tänka innan jag känner hur det bara sprutar längs benen. Vattnet?! Nu?! Jaha.

”Ursäkta, jag måste hem till mina barn, men vattnet har precis gått, skulle du kunna hjälpa mig?”

”Är du säker på det verkligen” säger barnmorskan som befinner sig i samma rum irriterat och tittar på klockan. Jag kan riktigt känna hur ogärna hon vill stanna kvar, går tydligen av sitt pass precis nu, och ingen annan syns i närheten.

”Eh…” jag tittar på allt vatten på golvet, och blir tvungen att hålla emot första barnet som är på väg ut ”…ja! Det är jag! De verkar vilja snabbt ut också. Mina barn är hemma själva och min är på jobbet, jag skulle behöva lite hjälp!”

”Ja, men du vet, det kan ju ta flera dagar efter att vattnet har gått och…” säger hon ännu mer stressat och irriterad.

Är människan på riktigt?! Är jag verkligen på förlossningen?! Känner paniken över att inte hunnit ringa mamma så hon kan åka hem till barnen, och David så han kan komma hit, samtidigt som huvudet på barnet mellan benen blir allt svårare att stoppa… Är det verkligen så här det ska gå till?!?!

DÅ äntligen ringer telefonen!

Phjuu…ligger i min egen säng. Har inte övergivit mina barn för att åka iväg på en snabbkoll (skulle aldrig falla mig in, om det är någon som undrar!). Fortfarande stor som ett hus. Bebisarna under kontroll.

Tack och lov har jag hittills aldrig drömt sanndrömmar! Eller kan det vara ett tecken?!….


1 kommentar

6-årsdagen

B87B4881Så äntligen blev det hennes tur! Hon min förstfödda, som endast tog 12 timmar på sig från första värk tills hon var ute och förgyllde söndagen och alla dagar därefter den 22 juli 2007. Att fira den första man pustat och frustat sig fram under nio månader (endast två dagar tidig var hon), gör minnen väldigt starka och mammahjärtat lite extra nostalgiskt. B87B4876 B87B4899Då är det klart hon ska få det första som stod på önskelistan: slime!

Hon behövde bara dunka i väggen i två omgångar också, innan fadern rusar upp och ner för att se vem det är som försöker komma in. Men hon hade faktiskt inte behövt vänta så länge till, för vår klocka hade ringt. Långt tidigare än hon brukar vakna. Faktiskt. Men ok, man kanske inte ska snooza när någon fyller år… B87B4905Efter paket och frukost på sängen så var det bara att gå ut och testa födelsedagspresenter! (vi fortsatte på temat ”saker som kan aktivera alla i familjen hela sommaren”! )B87B4906 B87B4912 B87B4920Så blev det dags för lunch. Den förbeställda…B87B4921Vad gör man inte för födelsedagsbarnet!… (det utökades dock med fläsk, potatis och löksås för de som kanske inte riktigt skulle kunna äta sig mätta på endast blodpudding).B87B4928Davids föräldrar, som campat med husbilen på tomten sen i lördags, fick äran att dela blodpudding med Timnah, och till fikat anslöt min mamma och mormor också.B87B4934 B87B4937 B87B4942B87B4939Maken lyckades även uppfylla födelsedagsbarnets önskan om chokladtårta. Men åh andra sidan, vem skulle inte bli glad för ett sånt mästerverk?!B87B4943 B87B4951 B87B4956Lite mys och filosofering med gammelmormor på gräsmattan innan vi fick ”tillökning” i kalasbesökarna i form av min syster Linn med sambo Jonas och min (ena) lillebror Qim.B87B4960 B87B4961 B87B4965Jodå, den här lillebrorsan var med hela tiden också!B87B4973B87B4969B87B4995När Timnah gått och delat ut nummer på allas ryggar och lagen var uppdelade (vissa tog emot sina lagmedlemmar från himlen…), så var det dags att testa ytterligare en present. B87B4974 B87B4981 B87B4985Boule!B87B4986Gissa vinnarlaget? Jajemen, Timnah och morbror Qim. Är man ett lag så är man, och oavsett vem som ”kammat hem” största delen av vinsten så kan alla ta ut segern! 😉

Hyllad, firad och fylld med socker somnade hon på två röda efter ett lugnare avslut framför födelsedagsfilmen ”Modig” (vilken kunde väl ha passat bättre 😉 ). Och nu är året som 5-åring ett minne blott. ”Fast Gröna Lund var ju roligt när jag var fem.”

Tänk, sommarens milstolpe ”innan bebisarna kommer” två; Timnahs 6-årsdag (första var ju ”hinna flytta”) är nu också den avklarad. Bara det tycker jag är värt att hurra för (läs; pusta ut över!). Så nu kan även jag slappna av lite mer och kanske börja fokusera på de två kommande nedkomsterna lite mer. B87B4990


Lämna en kommentar

Vänner

B87B4779De senaste dagarna har vi haft förmånen att få träffa vänner från tre olika tider i livet. Alltså vi har lärt känna varandra vid tre helt olika tider och sammanhang och därefter ”hängt kvar” i varandra. Vi kanske inte alltid träffas så ofta, men ändå känns det som hemma varje gång det sker. B87B4771Man kan liksom släppa taget, hoppa spiken om man vill, och bara vara. B87B4729 B87B4736Vara sitt tjockaste jag och ändå trivas till exempel, bara en sådan sak!B87B4744 B87B4750B87B4746Att få ha sommar samtidigt och kunna njuta picknick, bad och fika i solen gör ju inte saken sämre hellre.B87B4759 B87B4780 B87B4782Det känns lite som att vi suger ur det allra sista ur de här dagarna nu, som ju tyvärr är de sista på Davids semester. Stressumgås utan att stressa om ni förstår vad jag menar. Eller nej förresten, stress är fel ord, det har bara varit härliga dagar som ”äntligen” blivit av eftersom det var så längesen sist med de flesta. Lite ”passa på” innan semestern tar slut, och innan twinsen kommer. B87B4812B87B4806Japp, lite som att balansera tre barn på en stege plockandes körsbär. När kommer någon ramla ner? (nej, alla klarade sig den här gången) Hur många körsbär träffar burken nedanför? När kommer bebisarna trilla ut, blir det på bästa sändningstid med ett smidigt utfall eller helt olägligt med en massa krångel? B87B4836 B87B4835 B87B4829Oavsett (eller nja, inte direkt kanske, men; ) som planen är nu, så går maken tillbaka till jobbet på tisdag, och nej, det ser inte den gravida fram emot. Har inte direkt blivit smidigare att ha sommarlov med två (relativt) stora barn och (med all säkerhet) stor mage. Men det kanske kan rappa på det hela i och för sig! *hoppas*

Men de får vänta en dag till! För imorgon är en stor dag. Då fyller vår förstfödda sex år. Hon är uppmanad att försöka ligga kvar i sin egen säng ända till morgonen (”Ja, jag har fattat det nu!”) och vi har blivit förmanade att gå upp tidigt och Noel att väcka oss om vi sover länge och är sömntutor (Ja, ja, vi fattar!…). B87B4816Så det är väl bäst att släcka lampan nu så vi orkar komma upp och överraska födelsedagsbarnet imorgon. Med en känsla av tacksamhet för fantastiska vänner som gör det lekande lätt att bara vara i alla lägen. B87B4817

Tillägg: Eftersom preggot blir latare och latare (ok, otympligare och otympligare) och alltmer sällan orkar resa sig efter kameran om den inte finns på armlängds avstånd, får ni endast bilder från Mariefredsvänshänget. Övrig tid har jag endast njutit i nuet (läs; inte nått kameran i tid för bra bilder…).

Over and out.