När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

GOD JUL förresten!

Kom på att jag kanske inte hinner skriva så mycket mer innan det faktiskt är julafton (lever i illusionen att det är minst en vecka kvar!) och vi därefter tar vårt pick och pack (och barn) och drar ett skutt västerut för att fira ännu lite mer.

Så, om så skulle bli fallet (och inlägg dröjer) vill jag bara önska vem du än är som tittar in här, en riktigt härlig, kravlös och glad jul. Flow with the chaos! Och eftersom vi detta år suckade djupt över tanken på att få till en stillbild (med betoning på still…) med fyra vildar, så fick det bli ett rörligt julkort i år. Släpp kontrollen, skratta mycket och älska mer.

GOD JUL med kärlek från oss!

Annonser


Lämna en kommentar

Ropa inte hej förrän du har gått och lagt dig…

Uttalades igår mellan två vuxna precis innan läggdags:

”Alltså man måste ju ändå säga att även om de kan ta lite tid på sig att somna ibland så sover de faktiskt väldigt bra hela nätterna” (syftade på senaste veckornas ca 19.30 – 06.30- nätter utan avbrott)

Hände ca 30 minuter senare:

Livia vaknar, jätteledsen (kramp?), får till slut komma och ligga mellan oss, ska allra helst ligga mig (sjukhus flash back). När hon äntligen somnar (bredvid mig), vaknar Leon, i arla morgontimme, jätteledsen trots välling. Nöjd med sällskap bredvid spjälsängen. Jättelänge. Så när han äntligen somnat om så ringer klockan och det är meningen att man ska orka gå upp!

Lyckade nattrutiner avnjutes härmed endast vid frukostbordet.


1 kommentar

Att pusta ut!

Det fanns en liten tanke att jag skulle skriva om gårdagen redan igår. Men den här kroppen ville annorlunda. När vi efter 8 timmar på sjukhuset äntligen sa hej då till läkarna vid halv fem på eftermiddagen och begav oss hemåt, var det som att marken gungade. När de två små sen hade somnat, då däckade vi!

Men det gick bra! Livia var så duktig. Fick stå ut med att vara fastande från midnatt fram till halv elva, så att sätta infart för blodprover var ingen hit. Men sen när det var dags att få narkos var hon så trött och gick med på att ligga på britsen och kramas till sömns. Även om det sen var jobbigt att vänta utan henne, är det tur att man inte får vara med måste jag säga. Det hade varit riktigt jobbigt att titta på den där stilla lilla kroppen i sjukhusklänning. 20141031_132358Efter två timmar fick vi äntligen gå till uppvaket och vänta in att hon skulle vakna. 45 minuter väntade vi, sen ställde hon sig upp på två röda och var pigga, glada Livia som ville dra bort infarterna direkt och hoppa ner. Helt otroligt!20141031_141034Uppe på avdelningen fortsatte sen väntan på läkarna och fram tills att Livia fått i sig tillräckligt att äta så var det ett litet argt bi vi hade att göra med. Men beskedet var positivt. De kunde inte hitta några konstigheter på magnetröntgen eller i det extra ryggmärgsprovet som de tog när hon sov.

Men. De är ändå förbryllade. De har inte varit med om att någon gått från att vara helt frisk (förkylning räknas inte) till att få upp till 30 kramper om dagen på bara en vecka. Tydligen är det vanligare med epilepsi att få en längre kramp och sen går det flera dagar innan nästa kramp kommer. Men Livia har ju då som sagt haft 20-30 kramper om dagen. Mycket konstigt och neurologerna vet inte alls vad det kan bero på.

Så utredningarna kommer fortsätta. De tog flera blodprov som nu ska testas mot ett gäng nya virus för att se om det kanske har med något sådant att göra trots allt. Och framöver kommer vi få lämna fler prover. Under tiden får hon medicin morgon och kväll som vi höjer allt eftersom till dess att kramperna är helt borta. Och faktum är att den redan verkar. Idag har hon bara haft fem kramper och varit mycket mer sitt pigga, glada, mysa med Leon titt som tätt-jag. En stor lättnad för två dränerade föräldrar som trots noll fysisk aktivitet på hela veckan är trötta som efter ett maraton. Även om vi känt oss rätt lugna under den här långa veckan så gissar jag att det tar lite på krafterna med alla om- och kringständigheter. Både med Livia, men även de andra treFör att inte tala om osäkerheten.

Men nu är ännu fler farliga anledningar borttagna och vi tror ärligt talat på att det här kommer att gå över och inte vara livslångt. Hon är en sjukt stark liten ettåring, bara så ni vet!20141031_151017


2 kommentarer

Fokus: helg

När man reagerar på att att alla sex i familjen äter mat samtidigt, varje gång det sker under en hel helg, då kanske man borde jobba på att det blir så lite oftare?…

Under vardagarna blir middagen ofta lite för sen för att Livia och Leon ska kunna vänta, och så får de något annat i förväg. Eller så ska någon iväg på dans, eller fotboll och så behöver det slängas ihop något ”halvmiddagsaktigt” lite för tidigt för att Livia och Leon ska kunna äta samtidigt. Eller så äts det hos någon kompis, eller någon kompis hos oss. Om inte mamman i familjen är iväg och jobbar. 20141004_135337 Den här helgen har gått i sportens tecken. Noel hade avslutning med fotbollen och fick i halvlek mellan BP och Hammarby Elitdamer gå in på planen och ta emot en medalj för väl utförd Knatteskola (sjukt stolt kille).20141004_140151Och idag var det både den efterlängtade innebandyn (Noel) och handbollen (Timnah). De små verkar tycka det är lika roligt att få vara med och heja på oavsett vad det handlar om. Däremot att vara tvungen att ha galonisar och stövlar (som bara ramlar av) när man bara vill springa omkring i det blöta gräset…inte lika roligt.20141005_163913Ändå har vi alla varit tillsammans igen. En hel helg. Och lyckats pricka in alla måltider ihop. Riktigt lyxigt (har jag tänkt på varje gång) med tanke på veckan i från varandra. Och trots allt som bara ligger och väntar på att tas om hand om efter Kenyatrippen så har även undertecknad lyckats vara närvarande utan jobb framför nosen hela tiden. Som David sammanfattade det hela.

”Åh vad skönt det är att vara lediga tillsammans!”


1 kommentar

På hemmaplan

Hemma-6Annars då?! Jotack, de små börjar bli så stora! Livia älskar att ge sig på Leon och krama honom tills han ramlar. Leon ska allra helst vara i famnen (som sagt…) peka runt och fråga om allt ”De?! E de?!” och så ska man tala om vem som är på alla bilder och vad alla möbler heter. Om de inte sitter på vardagsrumsbordet eller klättrar upp för grinden i hallen vill säga…

Timnah har fått sin första läxa. Matte. Och det är (än så länge) världens roligaste grej!

Noel gjorde tre mål på fotbollen. Trots skadad haka. En cykelolycka på väg till förskolan igår krävde limmad haka. Men tappraste killen av de alla sa inte ett knyst när läkaren undersökte och sen var det bara påt igen.

Hamstrarna lever (och gosas med som kattungar!). I olika burar. Som inte riktigt hunnit städas så ofta som regeln sa…

Ikväll är det dans för Timnah (för oss här hemma står dans på schemat minst 3 gånger om dagen) och på söndag handboll.

Han kommer ha det rätt intensivt David också vill jag lova…!

Tur det är mycket skratt mellan varven!Hemma-5


Lämna en kommentar

Jag bara undrar…

Hur kommer det sig att många saker som jag under ett års mammaledighet inte kunnat göra smärtfritt (och typ undvikit) – som att storhandla med tvillingar, bada tvillingar, ta långa cykelturer med vakna tvillingar, laga mat med tvillingar till exempel – går huuur bra som helst när maken gör det och jag inte är i närheten?

”Ja det var först nu när du kom som blev gnälligt, de har varit jättemysiga hela dagen!”

Jahopp. Kul.

 


Lämna en kommentar

Vad göra eller inte göra

B87B6225Ärligt talat. Det här frilanslivet kan ju gå en på nerverna ibland alltså. Känner mig ofta (inombords) som en vilsen höna som pickar lite här, sprätter lite där och lägger ägg här och där (ursäkta eventuellt hemska bilder detta framkallar!) utan att komma ut ur buren. Viljan att göra är större än tid att utföra, frågetecken tar (enligt mig) för lång tid att rätas ut och pengar strömmar sällan in när man själv tycker vore lämpligt (om jag nu någonsin sett en ström?!) Därför är det rätt skönt när man ibland påminner sig om och faktiskt unnar sig den stora fördelen med att frilansa; att styra sin egen tid.

Det gjorde jag idag. ”Vi tar en städdag idag!” hette det mellan maken och mig emellan, men med tanke på att städandet satte igång en timme innan dags för hämtning av storbarnen så måste jag säga att dagen nyttjades mycket bättre. Allt arbetsrelaterat lades åt sidan och kaffet fick tre påtårar (ehhh?) ihop med maken. De små fick all fokus de ville ha; bokläsning, dans, mys, lek, mat osv. Samtal om framtidsfrågor, framtidsvardag, nutidsproblem, nutidstacksamhet, storhet, litenhet, frustration, hopp och förtvivlan, drömmar och verklighet – fick ta tid. Hur ofta orkar man gå in på sånt i TV-soffan när barnen sover och diskberget är bestiget?!

Kan inte påstå att någon av oss är särskilt mycket klokare eller att vi lagt framtidspusslet färdigt (fast det vore å andra sidan tråkigt att ha allt upplagt!), men för egen del har dagen styrkt. Frustration har runnit av (och kommer förhoppningsvis inte behöva gå ut över de i närmsta omkretsen…) och tacksamhet över allt som är som det är större!

Så imorron har den här hönan återigen lite mer kraft att anstränga sig igen för att sprätta sig ut ur buren också!