När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


1 kommentar

Ny luft under vingarna

vintergungaDet sägs att det är på barnen man märker att tiden går. Och snart fyller hon 9år, hon som fyllde 8 sist.

Nästan ett år sen sist.

En årskrönika kanske skulle vara på sin plats. Men det ska jag bespara er.

Nu är i alla fall en lång, utmanande, uppbyggande, lärorik och insiktsfull period över, och slottet är överlämnat till ny ansvarig. Sista dagen igår och efter det faktum att jag totaldäckade i soffan så fort barnen somnat och inte vaknade förrän maken (som även han somnat) väckte vid 01.30, så var det nog rätt mycket luft som gick ur mig i samband med att det ansvaret släppte. Mycket märklig känsla att från en dag till den andra inte behöva ”kontrollera” mailkorgar, processer, kontakter, relationer, pengar in och ut osv, men fantastiskt skönt!

Nu är jag klar med det. Väldigt nöjd, tacksam, stolt och glad och sjukt förväntansfull inför vad som komma skall framöver.

Ingen rast ingen ro dock, för idag hoppade jag på nytt projekt som sträcker sig en månad framöver. I mitt rätta element dock så det känns lekande lätt och bara roligt!

Lite häftigt att tänka på alla välsignelser längs vägen och att det här avslutet direkt fick en ny början i något nytt.

Sen är jag den första att erkänna att en semester inte vore så dumt.

151117050542

Annonser


9 kommentarer

Våga vägra väggen!

image

Det här inlägget är till mig själv. För att jag inte ska glömma bort. Inte skaka av mig med ”det går över” eller ”jag är nog bara trött”. Och förhoppningsvis kan det tända en liten lampa för någon annan också.

Det finns en anledning till att det inte hänt så mycket här på sistone (stor kram till er tappra återvändare som tittar in ändå!), men nu tar jag igen det med ett alldeles för långt inlägg istället.

Låt mig berätta hur jag mådde innan påsk:

Våren gjorde entré med stora steg. Färger började dyka upp i utkanterna, dagarna blev längre och ljusare och den analkande sommaren öppnade upp för lättare vardag med vida möjligheter. Ändå var det som att stå i hösten och gå mot nattsvart vinter med endast några enstaka timmar av färger och frihet i ljuset. Mörkret påverkade fysiskt. Vardagen påverkade psykiskt. Det kändes trångt. Allt var som vanligt, rutinerna höll, barnen överraskade med enkla lämningar och jag hade bråttom. Hela tiden. Jag sprang. Inte så mycket med fötterna, men i tanke, själ och hjärta. Samtidigt kom jag ingenstans tyckte jag. Jag hann ju ingenting. Allt klarades av, men jag mindes inget av vad jag gjort. Sömnen fanns där, men djupsömnen hade tagits bort av ett koffeinliknande brus och ett hamsterhjul med batteri. Jag började snubbla i hjulet. Arbetsuppgifter som varit roliga och utmanande, jag gillar ju utmaningar, egentligen, tornade upp sig som ett berg jag aldrig skulle kunna bestiga. Min familj, som jag älskar över allt annat, blev ett pussel som skulle läggas. Jag var otålig och irriterad utan något som helst tålamod. Jag ville allt, men var inte närvarande någonstans. Jag var utsliten men inte trött. Jag gjorde, men kände inget.

Till slut började marken gunga lite oftare. Jag tappade balansen för en sekund. Fast jag hade ätit och druckit. Huvudvärken försvann aldrig riktigt, yrsel och pirr i händerna blev allt vanligare, jag glömde bort vad jag skulle skriva ner under tiden jag tog fatt i pennan och tre minuter senare hade jag fortfarande inte kommit på det. Många bollar i luften blev tunga kliv i bollhav. Mail med en enkel fråga kändes som ett stort anklagande och ett samtal med ifrågasättande framkallade tårar. Eller ja, vilket samtal som helst kunde egentligen framkalla tårar och ibland släppte inte den där kvävda gråtklumpen över bröstet. Söndagsångesten var ett faktum och jag orkade inte bry mig. All glädje var borta. Men jag gjorde.

Till slut vågade jag erkänna det för mig själv: ”Jag mår nog inte så bra”

Med så många i omgivningen och i etern som pratar om den berömda väggen och utbrändhet började jag inse att om jag inte gör något snart kanske det är där jag hamnar. Fast eftersom jag tänker så kanske det inte är någon fara?…Jag är nog bara trött. Den enda plats jag ”slappnade av” på var i bilen. Då hade jag ju en vedertagen ursäkt från att inte vara tillgänglig och svara på mail eller hålla mig uppdaterad eller… Det var mycket. Men vem har inte mycket?! Väggen började kännas som en utväg, då skulle jag ju få vila…Fast det vore ju inte så smidigt om det sprack, om jag sprack, när jag körde bil…Och jag vill ju vara med barnen och David. Jag vill orka. Jag vill mer.

Jag grubblade mig grå på en ”lösning”. Tanken på att säga upp mig kändes som en lättnad. Jag klarar ju ändå inte av ansvaret, hinner ju inte med. Men det skulle ju bara lägga till på jobbhögen…

”Jag mår nog inte så bra”

Jag började säga det till några i omgivningen också. Förklarade lite urskuldrande hur jag kände. Fick bekräftat att det inte ska vara så här. Man ska inte behöva känna så där! Lyssna på kroppen!

När någon frågade ”hur är läget?” struntade jag i det käcka ”jotack, det rusar på!” och hörde mig säga ”det är nog lite för mycket just nu, jag hinner inte med…”. Ibland fick jag berätta mer.

Ju mer jag fick prata om det, jag som klarar allt, är van att ha mycket att göra, ”ingenting är omöjligt”, logistik och struktur, I fix! – desto mer förstod jag ju, så här ska det inte vara. Och jag vill inte gå in i väggen! Jag vill vara glad igen.

När vi pratade om det här året innan nyår, två heltidstjänster, fyra barn på förskola/skola, frilanslivet på det, den stundande vardagen, så sa vi att ”vi får väl se hur det går”, kanske David får gå ner i tid eller något om det inte funkar. Aldrig trodde jag väl då att det var jag som inte skulle funka.

Det läskiga var att det gick så fort. Från att känna mig ny och taggad till ny och otillräcklig, till kropp och själ. Jag tror inte att det bara har med början på det här året att göra. Jag har nog byggt upp för det här rätt länge. Inte minst med alla höga krav jag sätter på mig själv. Visst att det är bra att göra sitt bästa i alla situationer, men när mitt bästa blir helt orimliga krav så blir det osunt och mitt allra värsta. Ny tjänst, fler och nya ansvarsområden, fyra barn och två heltider – det var bara det som höll på att bli den avgörande droppen.

Men så kom påsken. Som tur var! Fem dagar i skogen med sjutton (ok, nio) ungar som gjorde det stört omöjligt att tänka jobb. Jag kunde prata om situationen utan att börja gråta. Jag såg den blå himlen och att dagarna faktiskt var ljusare. Mycket ljusare.

Jag bestämde mig. Det ska inte gå så långt så att det blir för sent. Under tiden (och fortfarande!) har jag försökt komma på vad jag mår bra av, vad det är som gör att jag inte mår bra, blir extra stressad av. Och framför allt, jag försöker lägga mina egna orimligt höga krav åt sidan. Tala om för mig själv att jag duger som jag är. Jag är tillräcklig. Jag är inte personligt ansvarig för att få tiden att räcka till allt. Tiden räcker inte till allt, och det är inte mitt fel. Det är upp till mig att använda tiden på bästa sätt.

Så det försöker jag göra nu. Njuta av tiden. Tiden jag har på jobbet och framför allt, tiden jag har hemma. Jag har egentligen inte mindre uppgifter eller mindre att göra, men bara att ha erkänt situationen för mig själv, att jag inte mådde bra, men vill må bra, har hjälpt mig! Så fort det blir för mycket, när det hopar sig till den grad att jag plötsligt står handfallen inför vad jag ska göra, då ringer varningsklockan igen och jag måste backa mentalt. Och så berättar jag för David om minsta lilla ”motgång” när jag kommit hem. Och jag vet att jag måste börja tänka och agera lite annorlunda. Prioritera mig själv lite mer. Det är svårt…

Men jag mår bra! Jag är glad igen! Trivs och har roligt. Jag tror mig ha väjt för väggen precis i rättan tid. Och jag är så tacksam, för jag tror att det var väldigt nära. Så känner du något liknande är min uppmaning: erkänn det, inte minst för dig själv! Berätta för andra, bär inte på det själv. Du kommer inte visa dig svag, du kommer bara bli starkare! Tro inte att det går över, du är mer än bara trött, men du kan bli pigg igen. Du behöver inte jaga längre, du har med all säkerhet det allra viktigaste mitt framför dig så spring inte förbi.

Våga vägra väggen!


Lämna en kommentar

Rivstart

Huvudet på 100 ställen samtidigt dygnet runt skulle man kunna säga.

Dagtid (för den som undrar vad ett slott och skola kan få en vikarierande ansvarig att hugga tänderna i de första två dagarna):

– personalmöte
– informationsuppdateringar på hemsida- planering av städbehov för våren + utskick till städfirma
– installation av tre nya mailadresser i outlook
– telefonsupport med mailleverantören ang. två av dessa mailadresser som inte vill fungera eller ge åtkomst
– genomgång av full inbox med gamla, potentiella och framför allt bokade kunder
– kånkande av extramadrasser för nästa veckas 60 nattgäster
– inläsning av årsplan för 2015
– kontakt med prel.bokade kunder för uppdateringar och bekräftelser
– problemlösning på hemsida (bland plug ins och formulär jag aldrig sett…)
– kompromisslösningar i väntan på nästa arbetsdag…
– bokningar av nya kunder
– samtal med annonsförsäljare
– listor, listor och listor (”att göra”, prio 1, 2 (ja, vad är viktigast egentligen?!), långsiktigt, läsa på, osv)
– uppdateringar av sociala medier
– blir nog lite övertid imorgon också…

Ja…ett litet axplock.

Nattetid (för den som undrar vad en tillika fyrbarnsmamma kan stå inför för vardagsutmaningar):

– har jag ställt klockan?
– Timnah friluftsdag
– Vilken tid ställde jag klockan nu igen?
– måste köpa galonisar till Leon innan onsdag
– när kommer jag vara tvungen att kliva upp när David börjar jobba?
– hur många timmar blir det egentligen för barnen på förskolan? (hur många gånger kan man räkna egentligen?!)
– om jag räknar en gång till kanske timmarna blir färre?…
– undrar vad x tyckte om utkastet på infofilmen från Kenya…?
– har jag ställt klockan?
– nu måste jag sova!
– Nej! Glömde plocka fram strumpor…kanske väcker de små om jag letar…får kolla tvättstugan..
– har vi frukt hemma?
– undrar om jag måste skrapa rutan imorgon…
– får nog redigera lite Kenya i morgonkväll också
– måste kliva upp så fort klockan ringer så jag inte väcker de små för tidigt
– har Noel överdragsbyxor på förskolan eller hemma?…
– hoppas halsen håller för en löprunda imorgon
– MÅSTE SOVA!

Egentligen är det nog inte allt jag vet om att jag ska göra som jag känner att jag inte hinner med eller är rädd att glömma bort som skapar den där pirrkänslan som gör det svårt att varva ner. Det är snarare allt jag vet att jag inte vet om att det ligger på mitt ansvar så att jag måste komma ihåg det som gör det lite smått nervöst så här i början.

Det är tur att jag har fem galningar jag kan komma hem och krama sönder och som kan hjälpa till att ta bort fokus från allt annat i alla fall för några korta timmar!B87B2023


Lämna en kommentar

Veckans bubblare

Ok. Så här i sista timmen, innan måndagen slår in med sina ”måndagskänslor”, tänkte jag dela mina bästa från veckan som var. Det är alldeles för ofta som de tråkiga och jobbiga sakerna hamnar i fokus, förmodligen för att dessa är lättast att hänga upp sig på och svårast att ”vila” i, så därför hoppar vi över dem helt.

Här är några av mina ”drapåsmilbandenavtacksamhet-stunder”:

När Timnahs lärare under utvecklingssamtalet har full fokus på Timnah och jag riktigt känner vilken bra lärare han är.

När jag mitt i ”Vad ska jag verkligen bli när jag blir stor” – svacka, får beröm från helt oväntat håll och bekräftelse på att det jag gör just nu kanske inte är så dumt ändå.

Att kunna äta lunch med världens bästa man och tvillingar.

Att dagligen få se hur musik sätter sprätt i benen på alla i det här hushållet.

Att se det fullständiga fokus och den totala lyckan som slår in i samma stund som en innebandyklubba sätts i händerna på Noel.

Förmånen att få filma så många härliga och engagerade människor. På så många olika platser.

Att få göra läxa med Timnah och sitta och lyssna på när hon läser. Läser!!!

Att varje dag få se, uppleva, absorbera all den glädje, kärlek och utveckling som finns i våra två ettåringar.

Att helt spontant få följa med vänner hem på middag och stanna så länge så att vi får bära in fyra sovande barn i sängarna.

När två små dagen efter tar sovmorgon till kvart över åtta.

Att få mysa och snusa på fyra nybadade troll.

Trots att jag har tyckt att den här veckan känts hopplös många stunder, och att ”ingenting” har hänt, så skulle jag nog kunna rabbla upp minst lika många tacksamhetspunkter till. Rätt häftigt ändå, att det i slutändan när veckan (allt) kommer omkring, är de små stunderna som räknas!


2 kommentarer

Att våga gå sin egen väg

TimnahIbland dyker det upp såna där dagar när en liten seger i vardagen känns som en stor seger för framtiden och vissa samtal känns lite extra viktiga. En sådan dag var det idag.

Ni minns den där dansen som äger rum på onsdagar? Och tjejen som strålade som solen själv när hon stod där på scen och fick lära sig olika moves?

Hon skulle plötsligt inte gå idag. Förra veckan hoppade nämligen en av klasskompisarna av, och idag ville inte heller bästa kompisen gå.

”Då vill inte jag heller gå om inte de ska med…”
”Men du älskar ju dansen! Du kan väl gå ändå!”
”Nej inte om inte de följer med…”

Sen följde ett långt (men lugnt) samtal om vikten att följa sin egen vilja. Att inte låta någon annan bestämma när man ska sluta med något man själv tycker om. Att man självklart får sluta med saker, om man själv inte trivs eller inte gillar det längre.

”Är det inget roligt att dansa längre?”
”Jo…”

Att man inte behöver göra som kompisarna hela tiden, utan att man kan känna efter själv vad man tycker är roligt och köra på det. Att alla är olika och tycker om olika saker, och det är ok. Hur mycket hon skulle ångra sig om hon slutade nu fast hon tycker det är så roligt.

Vi riktigt såg kampen som utspelade sig inom henne. Tårarna som trängde upp och hur hon slets mellan…ja, jag vet inte riktigt. Sig själv och kompistrycket? Rädslan att vara själv?

Inte förrän bästa kompisen gick hem (gjorde det inte direkt lättare att hon var med och inte ändrade sig) så tog glädjen i dansen över och genom tårarna bestämde hon sig för att åka. Och redan i bilen på vägen dit kvittrade vår älskade sjuåring igen.

”Känns det bra?”
”Ja! Nu går jag på tre idrotter, om man räknar idrotten på gympan och …” och så kvittrade hon på.

Att sen se den där solen komma tillbaka där på scenen. Då kändes det som att en liten seger var vunnen. För en liten tid framöver i alla fall.


4 kommentarer

Saker som fastnat

Kenya-41Förra veckan gick jag och lade mig, visserligen frusen och skitig av det afrikanska dammet men ändå mätt, trött och belåten, i en säng med tak över huvud. Som alla nätter egentligen, bara ”lite” längre bort från familjen. Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på alla de jag träffat dagarna innan och i samma stund låg och sov med bara ett lager lera mellan sig och den stjärnklara svarta himlen. Bara några kilometer därifrån. Frös de? Kröp det i sängen av ohyra? Kunde barnen sova? Var de hungriga? Rädda? Tillfreds med hur dagen varit?

Ikväll när jag satt bredvid Livia för att få henne att komma till ro slog det mig igen. De går fortfarande och lägger sig i de små lerhyddorna, förmodligen fyllda med rök efter tekokning och värmehållning, på bäddar av träd omslutna i lera med filtar som förmodligen aldrig tvättats riktigt rena. ”Lite” längre bort från mig bara. Hur lätt är det för barnen att somna där? Vad gör de när de inte ammar och maten inte riktigt har mättat de små? Sover de hela natten? Fryser de?

När man själv får titta djupt in i små oskyldiga barns ögon, snusa i nybadat hår och med kropp och själ helt omsluta, beskydda, uppmuntra och älska och se kärleken stråla tillbaka i trygghet. Då är det svårt att inte få små taggar av sorg i hjärtat när man ser samma oskyldiga ögon under så helt andra omständigheter.

Så när jag går och lägger mig ikväll, nyduschad i mjuka lakan, och tänker på de stora familjerna i de små lerhusen under samma svarta himmel, då ska jag även minnas kärleken och tryggheten som faktiskt lyste i barnens ögon där borta också när de tittade på sina mammor. För störst av allt är kärleken.


2 kommentarer

En vecka utöver det vanliga

Kenya-38Med tanke på allt som fyllt veckan som varit är det tur att det finns bilder och film som bevisar att det verkligen har hänt. Det var på riktigt när jag satt bakpå en motorcykel och hängde ut över sidan för att filma motorcyklar på så nära håll som möjligt. Det var på riktigt när vi satt där i lerhyddan, kisade med ögonen för all rök av eldstaden i mitten och lyssnade på livsöden svåra att ta in. Det var på riktigt när vi skumpade på vägarna i tidig morgon och nattsvart mörker. Det var på riktigt när vi stod mellan två sovrum och lyssnade på två tonåringar med varsin bebis på armen som fnittrande berättade om hur det var att dela man. Ingen hade någonsin frågat förut…Kenya-39Det kanske har varit bra att ha kameran som ett filter framför ansiktet i alla lägen… De få gånger jag lyckats lägga bort min yrkesroll och ta in vad som faktiskt sagts framför kameran, eller alla barn som har stått framför kameran, har tårarna varit så nära så nära…Kenya-37Kenya-28 Kenya-36Vi har fått höra om gravida kvinnor som dött på väg till sjukhuset för att de inte kunnat föda pga könsstympningen. Vi har fått höra att ritualen gått ner i åldrarna och kan ske redan vid sju-åtta års ålder. Att det kan ta flera veckor innan man kan gå ordentligt efter övergreppen. Sett smärtan i ögonen på de som vågat berätta. Vi har träffat unga tjejer ”gifta” med äldre män, som har en om inte två ”fruar” till. Kvinnor (och män) har berättat att kvinnorna sköter allt i hemmet medan männen inte gör någonting förutom fattar besluten över familjen. Vi har fått se och uppleva konsekvenserna av vattenbrist. Vi har träffat många som avbrutit sin utbildning eller inte påbörjat någon alls pga bortgifte. Vi har träffat barn som går flera timmar varje dag för att komma till skolan och vuxna som ägnar hela dagar åt att hitta mat och vatten över huvud taget. Kenya-32Samtidigt har vi mött så mycket glädje och kärlek. Barn som skrattat högt. Åt oss eller med oss har inte spelat någon roll. Kenya-35Vi har fått se att det trots så mycket misär finns tro, hopp och kärlek. Kärlek till sin kultur, till medmänniskor och mellan unga mödrar och små bebisar. Det finns hopp om en bättre och ljusare framtid och en stark tro på Gud (i vissa fall) och på alla människors lika värde. Kenya-34Kenya-27Vi har mött eldsjälar som gör allt för att skynda på en förändring både i praktik och teori och det är med glädje och tacksamhet jag nu går vidare i min vardag med fyra friska barn och en fantastisk man vid min sida. Med vatten i kranen och mat i kylen. Kenya-33Kenya-29Så har jag, som förväntat, jobbat ”lite” för mycket också. Långa dagar och korta nätter skulle man väl kunna säga. Men det har det varit värt! Och med ett fantastiskt gäng som bjudit på skratt och givande samtal i allt allvar har den här resan berikat på så många sätt. Kenya-40Det har varit svårt att vara överallt med kameran hela tiden (såklart…), men förhoppningsvis har vi lyckats tillräckligt. Det har varit en utmaning att ladda batterier i tid i bilen, tömma minneskort till dator och hårddisk i full fart på skumpande afrikanska vägar och att anamma Afrikafaktorn när ingenting blir som planerat. Men med tanke på alla omständigheter så har det gått väldigt bra ändå!Kenya-26Kenya-25Nu håller jag mest på att bli gråhårig över ett minneskort som inte vill kännas vid en massa material från dag 1… men på ett eller annat sätt ska det återfås! Och så håller vi tummarna för att någon eller några där ute i branschen tycker att dessa kvinnor och män och deras levnadshistorier och drömmar om framtiden är lika intressanta som vi tycker, och vill veta mer i form av film och artiklar. Kenya-31För nu ska det dykas ner i materialet ordentligt, det som faktiskt bevisar att världen är större än vardagen här i Sverige och att veckan som varit faktiskt har hänt!Kenya-20