När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Bara tre år senare…

SONY DSCIdag har jag helt mal placé och utan att ha tid, flyttat från Australien igen. Ja, eller äntligen avslutat fotoboken från Australien! Men, krävs det att man rensar datorn inför Kenya och man inte vågar lita på att programmet gillar förflyttningar av bildkällorna, då är det bara att sätta igång! SONY DSCSå många konstiga, härliga, just ja!-minneskänslor. Känns så sjukt längesen samtidigt som jag minns och kan känna som om det var igår. Riktigt märkligt att tänka på att Livia och Leon överhuvudtaget inte var påtänkta. Att vi bara hade våra två stora guldkorn. Våra solstrålar genom alla vardagar.

Var bara tvungen att säga det.

Gonatt!SONY DSC

Annonser


Lämna en kommentar

Blixtar och dunder

Stockholm (kanske övriga landet också? ) fick erfara ett oväder gigante idag. Regnet stod som piskor i backen och åskmolnen rullade fram som om de skulle ta igen alla fina dagar på en timme. Här hos oss slog blixten ner så pass nära att internetmodemet och digitalboxen har bränts sönder. En datorladdare förstörd och husets värmepanna fick en kyss så duschen efter springturen fick uthärdas i 14- gradigt vatten.

Samtidigt i en annan del av staden på en nyöppnad hamburgerrestaurang (låter det va?!), sitter familjen Annorlunda, efter införskaffande av blocketbilbarnstol, tryggt ovetandes och väntar ut det värsta regnet för att kunna gå tillbaka till bilen. Drömmer sig bort till det australiensiska stormregnet vid Stokton beach då surfbrädor slets ut på vägarna. Till regnforsen utanför lägenheten som nästan gjorde det omöjligt att prata inomhus och alla gånger ”flykten från stormen” ägt rum. För att inte tala om Brisbane floodings 2011 som jag fick förmånen att bevaka. Där kunde det regna minsann!

Nu är det i alla fall över (gick väl på en kvart?), en ny box och internet mojäng är på intågande och imorgon hoppas vi att värmepannan kan ses över ordentligt.

Det händer grejer på semestern. Minsann.


Lämna en kommentar

Att resa i tiden

SONY DSCEn sån lycka när jag efter två år med tron att den för alltid är ”försvunnen” lyckas hitta tillbaka till min gamla blogg från Australien! Eftersom jag skrev den i iWeb genom ett MobileMe konto så låstes hemsidan helt när Mac gjorde sig av med MobileMe. Men nu, när hösten kryper närmare och längtan till havet blir större igen, så kunde jag inte låta bli att söka runt lite för att se om det verkligen inte gick att göra något åt. Och det gjorde det! Genom att ladda upp hela hemsidan (exporterad i sin helhet från iWeb) på Dropbox, så kunde jag därifrån kopiera länken till index-sidan och se hela hemsidan så som jag lämnade den för två år sedan. Fantastisk flash back, så nu har jag snurrat runt bland marknader, stränder, vår kackerlacksfyllda lägenhet, hajdyk och en vardag med studier och alldeles för mycket jobb, alldeles för länge.

Det kanske är roligast för oss att den nu finns att skåda igen, men är du intresserad av vad vi stod i för äventyr där borta down under så är du varmt välkomna att kliva in i den världen också! (Går du till arkivet är översikten lite bättre)

https://dl.dropboxusercontent.com/u/84606406/Ett%20Nytt%20Kapitel/Webbplats/BLOGG/BLOGG.html

 

Tillägg: Tyvärr kan jag inte se kommentarer och annat på Aussi-bloggen, men är det något ni undrar över så kommentera/fråga gärna här!


Lämna en kommentar

House hunting – i Sverige

Med risk för att låta tjatig; igår var vi på visning igen. Två hus den här gången. Ett som för första gången gav ”hemma-känslan”, det andra ett stenkast från goda vänner. Vi är med i båda budgivningarna…

Det ”roliga” med gårdagen var dock att jag parallellt tittade på lägenheter i Australien. För den som inte följde den resan kan jag tala om att vi de första två månadernas onsdagar och lördagar spenderade genom att åka kommunalt genom hela Sydney i jakten på ett hem.

Då var det promenad, tåg, färja och buss som gällde enkel väg (jajemen, 2,5 timme var standardtiden för en resa). Visningstid på 15 minuter. Spädbarn och tvååring i barnvagn. Ja, ni kan ju föreställa er.

Igår var det lite lättare (kändes det som efter att flash backen slagit in i alla fall!). David fick hämta barnen  (nu 3,5 och 5,5 år gamla utan vagn) på Värmdö, ta bussen till Slussen, tunnelbanan till Centralen och pendeln till rätt stadsdel där jag väntade med bilen. Peace of cake! Sen klämde vi in två visningar på en timme. Värsta lyxen med en halvtimme på varje ställe!

Vi får väl se om gårdagens visningar för oss närmare ett framtida hem. Oavsett så tog gårdagens flash back mig ur ”åhhh vad jobbigt att flänga runt så här och vilken tid allting tar och barnen får aldrig lägga sig tid”-känslan och påminde mig om den fantastiska lättnaden när det till slut blir napp. Worth fighting for, skulle man kunna säga.

För den som skulle vilja färdas tillbaka till Australien och dela min flash back följer nedan ett utdrag ur bloggen från tiden det begav sig på andra sidan jorden:

Mellan två visningar 2009. Låt oss kalla den ”Blöjbyte i det gröna”

September 2009: ”En helt vanlig lördag… ”

Kl.06.15 klockan ringer.

Kl.06.30 vi orkar masa oss upp.

Kl.06.55 Timnah vaknar och blir arg på minsta lilla (eftersom hon hellre hade velat sova längre…)

Kl.07.05 Noel väcks och får frukost.

Kl.07.20 Vi lämnar huset.

Kl.07.44 Avfärd från Carramar station.

Kl.07.50 Frukost på tåget.

Kl.08.48 Ankomst Wynyard station.

Kl.09.00 buss L90 mot Warringah Mall. Ankomst 9.30.

Kl.09.33 byte till buss 156 mot Brookvale.

Kl.09.37 går vi åt fel håll och får gå onödigt långt för att komma fram till:

Kl.10.00-10.15 VISNING 1 – Brookvale – en etta med en mäklare som typ säger åt oss att sluta söka ettor, för det är väldigt sällan ansökan går igenom när man söker så litet med två barn…(kul att fortsätta då!) Den var ändå inget att ha, för liten och konstigt planerad. Vi var klara snabbt.

Kl.10.15 Snabbamning på busshållplatsen.

Kl.10.20 David försvinner oroväckande länge på toalett, men kommer tillbaka med en milk shake, till Timnahs stora glädje (och våran lättnad, nu kan hon sitta ännu längre i vagnen!).

Kl.10.31 buss L85 mot Mosman borde ha kommit…

Kl.10.41 bussen kommer, med världens (jag överdriver inte!) noggrannaste busschaufför. ”Ni vet hur ni ställer vagnen va? Ja”, svarar vi. Däremot var den vagn som redan stod i bussen felställd, och chauffören rättar henne i godan tid tills hon lyckats ställa den rätt. När vi äntligen tror att vi kan komma iväg: ”Sir, you can’t have that drink on the bus” David ställer raskt ner milk shaken i vagnen, vilket duger för chauffören.

Kl.10.45 vi kommer äntligen iväg! (inte konstigt att han var sen…)

Kl.11.05 börjar vi småspringa 928 meter ner till nästa visning som börjat för fem minuter sedan.

Kl.11.15-11.20 VISNING 2 – Mosman – en etta där mäklaren inte heller trodde på en familj som hyresgäster…den var inget att ha ändå!

Kl.11.20 småspring tillbaka upp (jodå, backe hela vägen dit, men backe upp hela vägen tillbaka…) till busshållplatserna.

Kl.11.36 buss L90 mot Dee Why skulle ha kommit…

Kl.11.46 bussen kommer (varför ska de börja vara försenade just idag!?). Noel får snabbmat.

Kl.12.05 bussen framme och vi börjar springa de 600 metrarna som är kvar till  nästa visning som började kl.12.00…Vi får inte missa, det är ju en tvåa den här gången!

Kl.12.00-12.15 VISNING 3 – Dee Why.

Kl.12.13 Vi kommer in med andan i halsen och får höra: ”This was wrongly announced, it’s a one bedder”. Suck, ja och den ettan var mindre än de två tidigare och vi skulle aldrig fått plats. Ingen application där heller.

Kl.12.30 Pizzalunch från Domino’s på busshållplatsen.

Kl.12.55 Blöjbyten på busshållplatsen.

Kl.13.07 Vi kliver på buss L85 mot Neutral Bay.

Kl.13.30 Timnah somnar i vagnen.

Kl.13.35 Vi kliver av och börjar gå de resterande 1800 metrarna mot nästa tvåa.

Kl.13.55 vi börjar småspringa…

Kl.14.00-14.15 VISNING 4 – North Sydney.

Kl.14.00 vi genar över en park och går upp för värsta backen, åt helt fel håll!

Kl.14.05 vi vänder och börjar springa. Timnah vaknar.

Kl.14.10 framme vid ett ruggigt hus med många trappor runt om, tjabbigt kök, men stora rum, mörkt och instänkt, men stora rum, tvättstuga i en skitig jordkällare med jord och smuts överallt, men stora rum… Nej, det gick inte att föreställa oss där med två små barn. Så det var det. 0 av 4. Mycket fläng för ingenting. Men men, vi överlevde och hann på alla visningar. Någon sa att man inte kan åka runt på visningar med buss…

Kl.14.30 vi pustar ut i en liten park och försöker varva ner. Noel känner att min stress börjar försvinna och får en lång matstund.

Kl.15.15 David går i förväg och bär vagnen uppför överraskande många trappor och Timnah hejar på, ”bajo pappa!”.

Kl.15.30 tillbaka med färja vid Circular Quay.

Kl.16.00 glass vid Harbour Bridge.

Kl.16.30 långsamt strosande genom marknad i the Rocks.

Kl.18.20 sitter på tåget tillbaka till Carramar.

Kl.19.40 hemma och ”meshamysh” (fredagsmys, fast ja, det är lördag) trots den sena timmen.

Kl.21.00 efter nattningen säger Timnah: ”äshkar dig” för första gången.

Det blev ett bra slut på den här dagen i alla fall.


Lämna en kommentar

Down memory lane

Idag har vi hållit oss borta från snön. Och kylan. Och tänkt lite extra på värmen down under. Nu är den visserligen över både här och där, men det har ju varit Australia Day idag! Så här kommer ett stort ”Happy Australia Day!” till alla er där borta. I form av en liten minneskavalkad av firandet när det begav sig.

2010

2010

2010

2011

2011

2011

 

 

 


Lämna en kommentar

1,5 år senare

Äntligen klar med kvällens redigeringspass. Sängen skönare än någonsin. Maken pussar godnatt.

”Du luktar mögel runt öronen”
”Va?!”
”Har du redigerat med lurar?”
”Ja”
”Då är det Dee Why-möglet som sitter kvar!”
”Det var ju mysigt…”
”Det finns väl inget som går upp mot lite härlig Dee Why-mögel!”

Flash back på hög nivå!

Nyinflyttade i lyxlyan

 


Lämna en kommentar

När det är gratis att resa

Vi tinade några bullar. Gjorde lite chokladmjölk. Flyttade in allt till datorn och reste in i gamla oredigerade hemmafilmer från Australien.

Plötsligt var vi tillbaka i Carramar och det lilla slitna huset långt ut i västerförort. Kackaduor på ängarna och fladdermöss i träden. Vi färdades snabbt två månader framåt till (vad som då kändes som) den helt plötsligt lyxiga lilla tvårummaren i Dee Why. Stranden blev vår trädgård och havet gjorde allt enkelt.

Plötsligt var den icke befintliga ekonomiska situationen, de benmärgsbitande kalla vintrarna, kackerlackorna, möglet, Davids konstanta arbete och distansen till familj och vänner som bortblåst. Det enda vi såg var shorts, linne och stora vågor. Det enda vi kände var havsdoften och de varma vindarna.

Men det bästa av allt var att vi reste till tiden då Noel lärde sig gå, då Timnah slutade med blöja, då de båda lärde varandra att dansa och fyllde vår vardag med så mycket kärlek och glädje att inget annat hade kunnat göra livet mer värt att leva. Tvåårstrots, utbrott, amning vid tid och otid, bristen på barnmat och barnvakt – även det blåstes bort.

Vi har ju världens bästa ungar, i varje ålder och varje världsdel. Även när solen värmer genom minnen.