När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Vad göra eller inte göra

B87B6225Ärligt talat. Det här frilanslivet kan ju gå en på nerverna ibland alltså. Känner mig ofta (inombords) som en vilsen höna som pickar lite här, sprätter lite där och lägger ägg här och där (ursäkta eventuellt hemska bilder detta framkallar!) utan att komma ut ur buren. Viljan att göra är större än tid att utföra, frågetecken tar (enligt mig) för lång tid att rätas ut och pengar strömmar sällan in när man själv tycker vore lämpligt (om jag nu någonsin sett en ström?!) Därför är det rätt skönt när man ibland påminner sig om och faktiskt unnar sig den stora fördelen med att frilansa; att styra sin egen tid.

Det gjorde jag idag. ”Vi tar en städdag idag!” hette det mellan maken och mig emellan, men med tanke på att städandet satte igång en timme innan dags för hämtning av storbarnen så måste jag säga att dagen nyttjades mycket bättre. Allt arbetsrelaterat lades åt sidan och kaffet fick tre påtårar (ehhh?) ihop med maken. De små fick all fokus de ville ha; bokläsning, dans, mys, lek, mat osv. Samtal om framtidsfrågor, framtidsvardag, nutidsproblem, nutidstacksamhet, storhet, litenhet, frustration, hopp och förtvivlan, drömmar och verklighet – fick ta tid. Hur ofta orkar man gå in på sånt i TV-soffan när barnen sover och diskberget är bestiget?!

Kan inte påstå att någon av oss är särskilt mycket klokare eller att vi lagt framtidspusslet färdigt (fast det vore å andra sidan tråkigt att ha allt upplagt!), men för egen del har dagen styrkt. Frustration har runnit av (och kommer förhoppningsvis inte behöva gå ut över de i närmsta omkretsen…) och tacksamhet över allt som är som det är större!

Så imorron har den här hönan återigen lite mer kraft att anstränga sig igen för att sprätta sig ut ur buren också!

Annonser


Lämna en kommentar

1 år! Redan!

B87B4633Ju mer jag tänker på det desto mer ofattbart är det. Att det redan har gått ett år. Att ”bebisarna” som visade sig vara Livia och Leon nu har blivit ettåringar! B87B5214Egentligen är det nog fortfarande mer ofattbart att jag över huvud taget födde fram tvillingar (läs min förlossningsberättelse HÄR). Två! På en och samma gång! Efter att båda (!) fått plats i min kropp… Att de hör till oss, som stöpta för vår lilla (ursäkta, stora?!) familj har dock alltid varit självklart. B87B4624B87B4623B87B4622 B87B4627Det har verkligen varit ett spännande år att få lära känna våra små underverk, att se alla fyra underverk lära känna varandra. Att hitta en ny form för vår fyra som så snabbt blev en sexa. Att hitta nya sätt för att få relationerna att fungera. Även min och Davids. B87B4666B87B4647B87B4675B87B4680Roligt också att se hur så otroligt olika varandra de är på så många sätt. Men jag tror nog att olikheterna vägs upp av de olika likheterna med storasyskonen. Riktigt häftigt. Det finns både en liten Timnah och en liten Noel i både Livia och Leon. B87B4708B87B4703Ibland kan jag tänka att det hade varit bättre om vi som föräldrar vid deras sköraste ålder hade kunnat vara lika trygga med de som bebisar som vi är nu. Då kanske man hade kunnat njuta ännu mer och tiden inte gått så fort? Fast samtidigt är det ju det som varit den stora tjusningen, att ta det lugnt och försiktigt. Lyssna in, iaktta, göra om göra rätt och slutligen hitta hit. Till tryggheten. Tryggheten i att vara tvillingföräldrar. För jag lovar er, nu är ingenting omöjligt!

Livia o Leon

Livia o Leon

Oavsett hur jobbigt saker och ting kan vara, särskilt innan vi hittar rätt i allt det praktiska, så är det enda som det känns som att man kan spricka av denna dubbla kärlek. Ibland vet man inte riktigt var man ska ta vägen faktiskt.

Leon o Livia

Leon o Livia

Så bring on the next year!


Lämna en kommentar

På halvfart med full fart framåt

B87B1562Efter en riktigt glad påsk med familj, sol, godis, speedade barn och utflykt till Skansen, borde vi nu vara tillbaka i vardagen. Vi tar dock seden som den brukar vara och fortsätter med sjukstuga efter lovet. Från energisk på Skansen ligger nu Timnah däckad med feber. 40 grader igår och jämmer och stön men lite mindre feber idag. Ingen förkylning eller någon sådan varning, direkt på feber…Förkylningen tog jag däremot. Fast jag måste ju erkänna att det är rätt skönt att fortsätta ”lovet” utan lämningsmornar. Vi har inte direkt kommit tillbaka till några bra kvällsrutiner så här efter lovet och nätterna har blivit kortare ju senare barnen lagt sig. Nej, jag kan inte skylla på de små faktiskt. Det är planeringsbestyr som håller undertecknad uppe till på tok för sent.

Ändå hamnar bloggandet lite åt sidan och så kommer det nog vara fram till och med bröllopet den 17e. För att blogga dagtid har liksom inte ens funnits tid att tänka på på sistone (idag är ett undantag måste jag säga!). Man kan väl säga att i takt med att de små växer, minskar tiden för annat. Som sig bör såklart! Däremot minskar inte ”annat” att behöva göras, så det är tur dygnet har många timmar och energin är på topp alla dessa…not!

Men så ligger det till.

Glad vardag på er!B87B1591B87B1603B87B1620B87B1668B87B1655B87B1651B87B1627B87B1694B87B1696


Lämna en kommentar

Förvänta sig förändring?

Det här med att säga hur saker och ting brukar vara och gå till…det bäddar visst för att det blir tvärtom direkt. Det började med att Livia körde en längre kväll och somnade senare för natten än 18-19, sen vaknade Leon som vanligt runt 5, men den här gången somnade han minsann om och sov till sju istället! Däremot tyckte han, som behöver sova mer än lilla storasyster, att det räckte med en halvtimme på förmiddagen, vilket satte synkningen helt ur spel. Så kan det bli. Men det kan ju vara trevligt med utmaningen att få något gjort med minst en bebis vaken hela tiden också! …


Lämna en kommentar

8 månader

B87B0963Då sjumånadersdagen försvann lite i feberyra så känns den här månadspassagen ännu mer otrolig. Hur fort kan tiden gå egentligen?! Våra små troll är redan åtta månader. B87B0982Två små nyfikna helt olika individer som allra helst upptäcker världen från sina gåstolar och lär känna världens innehåll med munnen. B87B0985Sjukt frustrerande bara att inte nå allt man vill. Sjukt praktiskt tycker mamman. Fast nu vågar jag nog inte känna mig särskilt trygg när de sitter i sina ”bilar” längre. Tror deras armar växt med en halvmeter. En stor tung porslinsskål har åkt i golvet (ja, den gick sönder) och Leon lyckades idag kränga sig ur gåstolen för att nå något på golvet. I kid you not! Som tur var stod jag bredvid och hann fånga upp honom innan huvudet nådde backen. Han går även under smeknamnet ”Hets” om ni undrar. B87B0970Vår solstråle Livia är nog glad jämt (när hon är frisk) och tar in allt och alla länge och väl och får en att känna sig sedd och uppskattad med hela sin utstrålning. B87B0965Vår andra solstråle Leon är lite mer otålig (därav Hets…). Ger dig världens största smile, men går snabbt vidare att leta om det finns något annat som är lite mer intressant. Med tanke på det skulle man kunna tro att de kryper vid det här laget, men gillar man inte att ligga på mage så dröjer man med den kunskapen…B87B0986Däremot har båda hamnat i ”främlingsskräcken” (även om det är någon de känner) om någon kommer lite oväntat och hälsar på, hälsar nära eller bär utan att jag och David är i närheten, eller är de som håller. Då kan det bli stora krokodiltårar tills de tagit in situationen och fått komma till oss.

Sen har de av någon anledning fått för sig att de ska göra oss till morgonmänniskor. Särskilt Leon. Han verkar ha satt sin mat och skit-klocka på 05.00 på sistone. Och att somna om efter att ha tömt och fått nytt vid den tiden är tydligen omöjligt…Men, med sommartiden får vi vår revansch! (inbillar vi oss…) Kan ju vara därför han kräver sin sömn dagtid mer än Livia kanske… inte alltid lätt att hålla samma sovrutiner kan jag säga när de har så olika behov av det.

Däremot har de bestämt sig för en rätt tidig kvällsrutin och sova för natten vid 18, 19 är väldigt svårt att rubba. Förstår inte vem som tutat i de det. Tidig kväll och uppe med tuppen, inte kommer det från oss i alla fall! B87B0977


Lämna en kommentar

Vart tog veckan vägen?!

B87B9242Det här med att få tid att blogga när man är ensam med två små på dagarna. Ingenting jämfört med att försöka få tid att blogga ensam med fyra barn hemma. Att sen har orken att blogga när alla dessa fyra sover för natten. Den är svår! Inga allvarligheter, men här har vi envisa förkylningar som inte vill ge med sig trots pärlplattor, barnscharader, målningar, dans, tv och spel.

Så alla dessa små inlägg jag går och tänker på på dagarna, och som inte blir av på de två sammansatta minuterna jag har haft i följd, har liksom försvunnit på kvällen. Precis som nu.

Så roligare än så blir det inte den här gången. Tyvärr. Imorgon väntar en lång (och rolig också för den delen) dag. 27-års brunch, 35-års öppet hus och sen julgransplundring med Timnahs klass där vi är med och hjälper till som klassföräldrar.

Man skulle kunna säga att det är på tiden att jag går och lägger mig…

Trevlig helg!B87B9236