När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Springer för Mitt liv

2015-04-19 22.08.45Löpning har varit den form jag försökt hålla konditionen någorlunda i schack med. Säsongsvis visserligen, men ändå. Nu i vinter lyckades jag dock trotsa naturen (min natur) och hålla igång även under de mörkaste månaderna. Jag tyckte nog även att jag kom igång rätt bra också. Långt och ofta till och med.

Men så tog det stopp. Det var liksom det som var enklast att ta bort från listan när allt annat hopade sig. TIden räckte inte till, för att inte tala om orken, och det var ju det enda som enbart drabbade mig (!!!).

Ett tag grämde jag mig över att jag aldrig kom ut. Fick lite dåligt samvete när jag såg någon annan. Men sen försvann det också. Jag kände ingenting för att springa. Alls.

Länge inbillade jag mig att det var en månad sen jag sprang. Det visade sig att det var nästan två månader utan löprunda! (var tog tiden vägen?!)

Men nu så! Har lusten kommit tillbaka och löpskorna på igen. Och OJ vad jag har saknat det! Det går inte så fort och blir inte så långt, och är rätt tungt också om jag ska vara ärlig, men jag mår så bra av det!

Så det får nog stå kvar på listan. Inte för att jag borde, för att jag har så mycket att ta igen eller för att beach 2015 väntar (den kommer jag njuta av oavsett rutor eller ringar på magen!). Nej, för att jag vill och för att jag mår bra av det.


Lämna en kommentar

Våga vägra vintertid!

Plötsligt hör jag någon säga;

”Jag skulle vilja gå ut och springa ikväll”

Jag tittar ut genom fönstret. Jodå. Bäcksvart så när som på gatlyktorna, snötäckt slaskmark och precis lika oinbjudande som ordet slask.

Samma person som uttryckt längtan ut i kylan går och byter om till träningskläder innan de små somnat så att ursäkten ”vill inte väcka barnen” inte går att anamma. Två små nattas och den andra hälften tar över läggdags av de stora och personen i fråga beger sig ut.

Nu så här 5 km senare med den friska förortsluften i lungorna är jag sjukt nöjd att denna någon var jag. För andra gången den här veckan!

Pratade med en vän i helgen om löpning, och om hur påverkad man blir av det här mörkret. Det känns liksom som att dagen är slut klockan fyra  och sen går man bara upptaget och väntar in läggdags för alla och orkar inte göra någonting utöver det nödvändigaste. Sorgligt på något sätt. Därför ska jag nu börja låtsas som att det är ljust även när klockan är åtta. För då går det ju faktiskt att gå ut och ta sig en tur. (läs; nu har nog paniken över att jag, om jag följer mina ”vanliga” säsongsbetonade löppass så kommer jag inte komma i form förrän kanske till nästa höst!? börjat visa sig…)

Så, detta inlägg är till mig själv. Att plocka fram i december, januari när lussebullar och julgodis börjat ge mer av mig själv inför beach 2015 och jag behöver minnas hur bra det här låter… 20141106_200210


5 kommentarer

På’t igen ba’

Här har jag gått och jämrat mig hela veckan över ländryggen som tog extra stryk av alla mil jag promenerade förra helgen. För att inte tala om låren. Eller skavsåren under stortånaglarna (kommer jag någonsin kunna trycka ner fötterna i ett par skor igen?! Jag kommer säkert tappa naglarna…). Kommer jag någonsin kunna springa igen?! Bäst jag vilar en dag till…

Så ser jag grannen utanför fönstret. Gubben i gula huset bredvid, 75 bast kanske, ser ut som 85 – springandes!

Det satte stopp på jämrandet kan jag säga! Bara att trycka ner fötterna i löparskorna igen och köra hårt. Och för att skryta lite så gick det långt över förväntan. Tänker att jag ska ta det lite lugnt men får till 5 km med snittet 5.39 min/km. Grymt nöjd. Behövde bara en liten spark (av grannen) i baken.

Om jag slutar jämra mig över ländryggen blir en annan fråga…


Lämna en kommentar

Vill man bli fin får man lida pin…

20140414_175327Igår tänkte jag att ”Idag är dagen då det ska ske”. Går inte skylla på snuva och hosta längre (det ger sig ju aldrig riktigt ändå!). Nu ska det skakas rompa. Tänkte även att, jag tar det lite lugnt, och tyckte jag gjorde det också när jag till och med tillät mig att gå vissa sträckor. Men, det var tydligen tillräckligt för denna mjuka kropp, för i morse vaknade jag med SJUKT ONT I KROPPEN!


Lämna en kommentar

Mitt liv ett maraton?

SONY DSCDet är inte ofta jag minns vad jag drömmer. Men inatt hände det igen. Jag stod som deltagare i ett maraton. Eller stod och stod, plötsligt var jag bara med och sprang. Över konstiga ängar, blöta stigar och snåriga vägar. I mina höstskor (kom på mig själv vid något tillfälle att det kanske inte var så smart eftersom jag skulle springa så långt. Övervägde vinterskorna, men behöll höstskorna på). Det var fler som sprang, lite huller om buller. Tror ingen riktigt visste åt vilket håll banan egentligen gick. Så kom jag fram till en liten stuga. Dags att amma tvillingarna.

”Hur går det?” David är på plats och håller ställningarna mellan de små.

”Jodå, det går bra!”

Funderar på om det kanske skulle gå lättare i träningskläder…Äh, det är ändå ingen brådska. Ska ju springa så långt ändå. (make sence!..)

Kommer in i stadskänsla. Får huka och hoppa över. Det blir lite jobbigare. Alla andra verkar ha sprungit om nu i alla fall. Springer över ängar. Tillbaka i stugan hos de små.SONY DSC

”Det börjar bli jobbigt nu…Om jag skulle hålla samma tempo som första milen skulle jag klara det på fyra timmar.” Undrar hur långt jag sprungit… Har verkligen inte den blekaste! Hur långt har jag kvar?! Jag har inte ens någon klocka på mig! Kanske borde satt igång löparappen för att ha lite koll…Känner en lättnad över att det faktiskt inte är så viktigt hur bra det går. Vet ju inte ens hur långt jag har kvar…

Min opassande klädsel och nu totala ointresse av att göra en bra tid förstärks och helt emot min personlighet funderar jag på att bryta. ”Jag kan ju springa någon annan gång”.

Det är lustigt hur en dröm kan vara så verklig och så långt ifrån verkligheten på samma gång. Efter att ha sprungit (överlevt) två maraton, så vet jag hur sjukt fokuserad på tid och överlevnad jag är under de plågsamma timmarna det pågår. Jag stannar inte ens när jag dricker vatten. Då kanske inte kroppen orkar sätta igång och springa igen… Så känslan av att springa ett maraton utan den pressen – sjukt skönt. Och att bryta (den som känner mig vet att det ska mycket till för att jag ska bryta om jag gett mig in på något, oavsett vad det handlar om), no biggy!

Kanske går att applicera det på en hel del i livet just nu, jag vet inte. Men det är lite kul att gissa tolkningar! Och eftersom vi nu springer mot jul avslutar vi med lite julgodis som vi tillverkade hos några kompisar i lördags!Julgodis


Lämna en kommentar

Dagens (helt meningslösa) fundering

Hur kommer det sig att alla löpare jag springer förbi (motsatt riktning, oroa sig inte! ) doftar nyduschat, nytvättat eller parfym?

Själv tar jag alltid med mig ett moln av svett, bröstmjölk, kräks och korv stroganoff. Med variation på matdoften då i och för sig. Oavsett hur nytvättade träningskläder jag har på mig. Och parfym tar man väl inte på sig innan man går ut och springer? Eller är det det som är hemligheten?!


2 kommentarer

På tur med två

20131113_191450Så kom den, dagen då vi (jag!) invigde vår löparvagn på riktigt. Har ju visserligen sprungit med den vid allt för sen ankomst till skolan(…), men det räknas liksom inte. Och detta för att David kom hem, senare än vanligt eftersom det är en sån vecka, och frågade om jag inte ville springa.

”Nu? Men…” och så hade jag massa bortförklaringar, sent, de stora behöver bada, de små är som svårast att ta hand om själv på kvällen, osv.

”Men du kanske kan ta med de små? Så badar och lägger jag barnen under tiden.”

Hmm…kroppen dividerade med huvudet och kom till slut fram till att det var ju faktiskt en väldigt bra idé. Det blev ju liksom ingen löptur i helgen…Nope, om man inte räknar träningen ”Bära barn som vanligt och lyfta fika upp till munnen”. Ja ni hajar, det var på tiden.

Sagt och gjort, ner med bebisarna i björnarna (som inte alls fattade grejen att klä på sig utanpå pyjamasen vid den tiden!), i med hängmattorna i vagnen och på med löparhjulet. Och tänk att det som kan kännas som jobbigaste idén med allt krångel runt omkring väl ute i mörkret känns som den bästa. Mörker, frost, frisk luft, bebisar som somnade och hala cykelvägar. Tur jag hade vagnen att hålla i! 20131113_191015Men oj vad jobbigt för armarna! Tror även låren fick sig en hårdare dust av att skjuta på, för den här gången känns det i hela kroppen redan nu, dagen efter. Men det är väl det som gör det värt, att det känns att det händer något! Och på Davids fråga när jag kom hem:

”Nå, var det sista gången du sprang med de i vagnen eller?”

svarade jag ett ”absolut inte!”. Sjukt smidigt när man väl är ute måste jag säga! Och med tanke på att jag skryter om det här, så blev jag såklart sjukt nöjd också! 😛

Det var väl inte så jobbigt det där...

Det var väl inte så jobbigt det där…


Lämna en kommentar

Man fick till och med saft!

B87B7426Det är inte varje dag det luktar popcorn när man kommer till förskolan. Eller möts av Batman, Spiderman, Blixten McQueen, prinsessor, spöken och pirater. Men det gjorde vi idag! Man fick till och med saft till popcorna. Och det stod en häxa på scenen. Fast Noel blev bara lite nervös i början, inte rädd.

Man kan väl säga att storasysters planerade skogsutflykt bleknade lite i jämförelse med lillebrors Halloweenparty på förskolan och det var bara att lova ansiktsmålning när vi kom hem för att hon skulle gå med på att över huvud taget lämna huset.

Det är inte heller varje dag som mamman i det här huset lägger sig och sover en skvätt mitt på blanka förmiddagen. Men det gjorde hon i dag. Sprutorna på de små gav nog lite svårigheter att sova, för båda vaknade ungefär var tredje timme i omgångar. Något jag tacksamt måste säga att jag inte är van vid längre. Man kan väl säga att huvudet inte riktigt var med på noterna alls efter det. Förrän det efter lämning och matningar fick lägga sig ner och sluta ögonen. Dagens bästa beslut skulle jag nog kunna säga. Trots groggy ett par timmar efter. Orkade till och med flåsa 5 km i mörkret när David kom hem, bara det!
image
Men innan dess var det som sagt ansiktsmålning (att det var Bus eller godisdagen i dag ”glömde” vi tala om…). Timnah fick välja motiv själv, och därefter gick det inte att smita undan, klart hon skulle agera make up artist också. Min sminkning togs dock bort innan löprundan. Eller hur var det nu?!

Mwoahahahahaa….

 


1 kommentar

Att hitta hem (för att överdriva ”en smula”…)

Jag visste att det var något som saknades i min vardag. Och ikväll hittade jag tillbaka till den. Löpningen! Så fantastiskt skönt att tränga sig in i sportbhn och tajta träningskläder och ge sig ut i den varma höstluften. Bara kläderna gav en inbilsk känsla av att ”man kanske har en sportkropp ändå”. Då det var ett år sedan sist (nej, jag tränar inte så mycket, …ok aldrig, när jag är gravid…) infriades vissa självskrivna moment:

Blodsmak i munnen – check

Knän som ropade ”allvarligt?! Har du verkligen tänkt över det här kvinna?!” – check

En påminnelse om alla uteblivna knipövningar…- check

Löpare som ba ”Hej, jag har precis sprungit alla lopp som går i sommar så nu tar jag det lite lugnt” studsande förbi som om de hade fjädrar i skorna. – check

Men, men, någon gång i framtiden ska jag också studsa förbi någon. Och när blodsmaken lagt sig en smula kände jag faktiskt styrka i kroppen. Den finns där någonstans bakom påsen på magen… Om inte annat blev jag styrkt av känslan att vara för mig själv. Utan barn på, runt och framför en hela tiden (no offense twins, I love you!). Egentid, oh du käresta, välkommen tillbaka.

För nu inbillar jag mig att jag kommer bege mig ut igen då. Trots att vintern står för dörren och jag om två dagar kommer ligga däckad i träningsvärk och inse hur stark kroppen egentligen är…

Men man ska tänka positivt! Om ett år ska jag orka springa efter två vildbattingar till, så det är väl lika bra att börja träna för det på riktigt! Idag blev det fyra långsamma kilometrar.

Eftersom jag inte stannade för att ta kort på alla röda löv för att illustrera den fantastiska luften (någon måtta får det vara!) bjuckar jag på en bild av stället jag fortfarande alltid springer till i huvudet när det blir för tråkigt väder i Sverige.

Dee Why my beach

Dee Why my beach


Lämna en kommentar

Löpning och söndagsmys

B87B6852Egentligen lite passé, men jag tänkte jag skulle dela lite bilder från helgen ändå. Vi hade Davids yngre syster med familj här på besök. Fullt ös medvetslös med bland annat Ikea på schemat under lördagen. Rebecka skulle springa Lidingöloppet (milen) på söndagen och vi hakade på som support. B87B6845Och för att få lite löparabstinens! Nu har jag tittat på när andra sprungit lopp lite för många gånger tycker jag, nu är det dags att springa själv igen! Ok, inte nu nu, men nu nästa år! (Ett mål lagom långt bort att slippa oroa sig för i stunden…). Skulle ju sprungit samma lopp själv förra året men blev sjuk, och sen kom ”annat” i vägen (har en tendens att lägga av helt med allt vad träning heter när det växer små liv i magen på mig). Så nu blev jag riktigt sugen på att springa själv faktiskt.B87B6856 B87B6864Måste även säga att suget efter att jobba igen infann sig både på dit och hemvägen då vi passerade Frihamnen (många produktionsbolags tillhåll). Men var sak har sin tid och nu är tid att mysa.B87B6842Vilket vi även avslutade helgen med då Robin och Linnéa kom över som filmsällskap och skämde bort oss med lyxfika. B87B6882 B87B6886 B87B6890