När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Springer för Mitt liv

2015-04-19 22.08.45Löpning har varit den form jag försökt hålla konditionen någorlunda i schack med. Säsongsvis visserligen, men ändå. Nu i vinter lyckades jag dock trotsa naturen (min natur) och hålla igång även under de mörkaste månaderna. Jag tyckte nog även att jag kom igång rätt bra också. Långt och ofta till och med.

Men så tog det stopp. Det var liksom det som var enklast att ta bort från listan när allt annat hopade sig. TIden räckte inte till, för att inte tala om orken, och det var ju det enda som enbart drabbade mig (!!!).

Ett tag grämde jag mig över att jag aldrig kom ut. Fick lite dåligt samvete när jag såg någon annan. Men sen försvann det också. Jag kände ingenting för att springa. Alls.

Länge inbillade jag mig att det var en månad sen jag sprang. Det visade sig att det var nästan två månader utan löprunda! (var tog tiden vägen?!)

Men nu så! Har lusten kommit tillbaka och löpskorna på igen. Och OJ vad jag har saknat det! Det går inte så fort och blir inte så långt, och är rätt tungt också om jag ska vara ärlig, men jag mår så bra av det!

Så det får nog stå kvar på listan. Inte för att jag borde, för att jag har så mycket att ta igen eller för att beach 2015 väntar (den kommer jag njuta av oavsett rutor eller ringar på magen!). Nej, för att jag vill och för att jag mår bra av det.

Annonser


Lämna en kommentar

Våga vägra vintertid!

Plötsligt hör jag någon säga;

”Jag skulle vilja gå ut och springa ikväll”

Jag tittar ut genom fönstret. Jodå. Bäcksvart så när som på gatlyktorna, snötäckt slaskmark och precis lika oinbjudande som ordet slask.

Samma person som uttryckt längtan ut i kylan går och byter om till träningskläder innan de små somnat så att ursäkten ”vill inte väcka barnen” inte går att anamma. Två små nattas och den andra hälften tar över läggdags av de stora och personen i fråga beger sig ut.

Nu så här 5 km senare med den friska förortsluften i lungorna är jag sjukt nöjd att denna någon var jag. För andra gången den här veckan!

Pratade med en vän i helgen om löpning, och om hur påverkad man blir av det här mörkret. Det känns liksom som att dagen är slut klockan fyra  och sen går man bara upptaget och väntar in läggdags för alla och orkar inte göra någonting utöver det nödvändigaste. Sorgligt på något sätt. Därför ska jag nu börja låtsas som att det är ljust även när klockan är åtta. För då går det ju faktiskt att gå ut och ta sig en tur. (läs; nu har nog paniken över att jag, om jag följer mina ”vanliga” säsongsbetonade löppass så kommer jag inte komma i form förrän kanske till nästa höst!? börjat visa sig…)

Så, detta inlägg är till mig själv. Att plocka fram i december, januari när lussebullar och julgodis börjat ge mer av mig själv inför beach 2015 och jag behöver minnas hur bra det här låter… 20141106_200210


5 kommentarer

På’t igen ba’

Här har jag gått och jämrat mig hela veckan över ländryggen som tog extra stryk av alla mil jag promenerade förra helgen. För att inte tala om låren. Eller skavsåren under stortånaglarna (kommer jag någonsin kunna trycka ner fötterna i ett par skor igen?! Jag kommer säkert tappa naglarna…). Kommer jag någonsin kunna springa igen?! Bäst jag vilar en dag till…

Så ser jag grannen utanför fönstret. Gubben i gula huset bredvid, 75 bast kanske, ser ut som 85 – springandes!

Det satte stopp på jämrandet kan jag säga! Bara att trycka ner fötterna i löparskorna igen och köra hårt. Och för att skryta lite så gick det långt över förväntan. Tänker att jag ska ta det lite lugnt men får till 5 km med snittet 5.39 min/km. Grymt nöjd. Behövde bara en liten spark (av grannen) i baken.

Om jag slutar jämra mig över ländryggen blir en annan fråga…


Lämna en kommentar

Vill man bli fin får man lida pin…

20140414_175327Igår tänkte jag att ”Idag är dagen då det ska ske”. Går inte skylla på snuva och hosta längre (det ger sig ju aldrig riktigt ändå!). Nu ska det skakas rompa. Tänkte även att, jag tar det lite lugnt, och tyckte jag gjorde det också när jag till och med tillät mig att gå vissa sträckor. Men, det var tydligen tillräckligt för denna mjuka kropp, för i morse vaknade jag med SJUKT ONT I KROPPEN!


Lämna en kommentar

Mitt liv ett maraton?

SONY DSCDet är inte ofta jag minns vad jag drömmer. Men inatt hände det igen. Jag stod som deltagare i ett maraton. Eller stod och stod, plötsligt var jag bara med och sprang. Över konstiga ängar, blöta stigar och snåriga vägar. I mina höstskor (kom på mig själv vid något tillfälle att det kanske inte var så smart eftersom jag skulle springa så långt. Övervägde vinterskorna, men behöll höstskorna på). Det var fler som sprang, lite huller om buller. Tror ingen riktigt visste åt vilket håll banan egentligen gick. Så kom jag fram till en liten stuga. Dags att amma tvillingarna.

”Hur går det?” David är på plats och håller ställningarna mellan de små.

”Jodå, det går bra!”

Funderar på om det kanske skulle gå lättare i träningskläder…Äh, det är ändå ingen brådska. Ska ju springa så långt ändå. (make sence!..)

Kommer in i stadskänsla. Får huka och hoppa över. Det blir lite jobbigare. Alla andra verkar ha sprungit om nu i alla fall. Springer över ängar. Tillbaka i stugan hos de små.SONY DSC

”Det börjar bli jobbigt nu…Om jag skulle hålla samma tempo som första milen skulle jag klara det på fyra timmar.” Undrar hur långt jag sprungit… Har verkligen inte den blekaste! Hur långt har jag kvar?! Jag har inte ens någon klocka på mig! Kanske borde satt igång löparappen för att ha lite koll…Känner en lättnad över att det faktiskt inte är så viktigt hur bra det går. Vet ju inte ens hur långt jag har kvar…

Min opassande klädsel och nu totala ointresse av att göra en bra tid förstärks och helt emot min personlighet funderar jag på att bryta. ”Jag kan ju springa någon annan gång”.

Det är lustigt hur en dröm kan vara så verklig och så långt ifrån verkligheten på samma gång. Efter att ha sprungit (överlevt) två maraton, så vet jag hur sjukt fokuserad på tid och överlevnad jag är under de plågsamma timmarna det pågår. Jag stannar inte ens när jag dricker vatten. Då kanske inte kroppen orkar sätta igång och springa igen… Så känslan av att springa ett maraton utan den pressen – sjukt skönt. Och att bryta (den som känner mig vet att det ska mycket till för att jag ska bryta om jag gett mig in på något, oavsett vad det handlar om), no biggy!

Kanske går att applicera det på en hel del i livet just nu, jag vet inte. Men det är lite kul att gissa tolkningar! Och eftersom vi nu springer mot jul avslutar vi med lite julgodis som vi tillverkade hos några kompisar i lördags!Julgodis


Lämna en kommentar

Dagens (helt meningslösa) fundering

Hur kommer det sig att alla löpare jag springer förbi (motsatt riktning, oroa sig inte! ) doftar nyduschat, nytvättat eller parfym?

Själv tar jag alltid med mig ett moln av svett, bröstmjölk, kräks och korv stroganoff. Med variation på matdoften då i och för sig. Oavsett hur nytvättade träningskläder jag har på mig. Och parfym tar man väl inte på sig innan man går ut och springer? Eller är det det som är hemligheten?!


2 kommentarer

På tur med två

20131113_191450Så kom den, dagen då vi (jag!) invigde vår löparvagn på riktigt. Har ju visserligen sprungit med den vid allt för sen ankomst till skolan(…), men det räknas liksom inte. Och detta för att David kom hem, senare än vanligt eftersom det är en sån vecka, och frågade om jag inte ville springa.

”Nu? Men…” och så hade jag massa bortförklaringar, sent, de stora behöver bada, de små är som svårast att ta hand om själv på kvällen, osv.

”Men du kanske kan ta med de små? Så badar och lägger jag barnen under tiden.”

Hmm…kroppen dividerade med huvudet och kom till slut fram till att det var ju faktiskt en väldigt bra idé. Det blev ju liksom ingen löptur i helgen…Nope, om man inte räknar träningen ”Bära barn som vanligt och lyfta fika upp till munnen”. Ja ni hajar, det var på tiden.

Sagt och gjort, ner med bebisarna i björnarna (som inte alls fattade grejen att klä på sig utanpå pyjamasen vid den tiden!), i med hängmattorna i vagnen och på med löparhjulet. Och tänk att det som kan kännas som jobbigaste idén med allt krångel runt omkring väl ute i mörkret känns som den bästa. Mörker, frost, frisk luft, bebisar som somnade och hala cykelvägar. Tur jag hade vagnen att hålla i! 20131113_191015Men oj vad jobbigt för armarna! Tror även låren fick sig en hårdare dust av att skjuta på, för den här gången känns det i hela kroppen redan nu, dagen efter. Men det är väl det som gör det värt, att det känns att det händer något! Och på Davids fråga när jag kom hem:

”Nå, var det sista gången du sprang med de i vagnen eller?”

svarade jag ett ”absolut inte!”. Sjukt smidigt när man väl är ute måste jag säga! Och med tanke på att jag skryter om det här, så blev jag såklart sjukt nöjd också! 😛

Det var väl inte så jobbigt det där...

Det var väl inte så jobbigt det där…