Det här med att världen går under om en viss ettåring inte får vara i min stående (japp, sitter jag ner = BIG fail! ) famn mellan 17 och 19, INTE så smidigt när maken är på vift. Måste vara att ettåringen (inga namn nämnda. ..) tar igen förlorad kramtid i förväg. Eller?! Är det så att min famn håller världen intakt helt enkelt?
En börjar undra…
16/09/2014 kl. 18:26
Mammors famnar håller alltid världen intakt! Inget slår en mammas kärlek!
16/09/2014 kl. 21:18
Så är det! 🙂 ❤
Ping: På hemmaplan | När jag blir stor...