Inte ens lite dugg ont

05/11/2012 av Annelie 1 kommentar

”JAG VILL GÅ UT HÄRIFRÅN!”

Till slut sprack det. Den förvånansvärt modiga tjejen som pratat förväntansfullt om femårskontrollen från tidig morgon ända in i BVC-lokalen, visade sig vara fem år och helt normal. Det var lite som att all duktighet över att inte vara nervös bara rann av när det var dags att ta av kläderna. Egentligen kände jag det lite på mig när hon i bilen började påpeka att det pirrade lite i magen. Åh vad jag kände med henne, vem vill ta spruta egentligen?! Det blev ett förtvivlat gråt och efter x antal försök att prata, förklara, lugna, trösta, uppmana, visa ”JAG VILL INTE TA EN SÅN LÅNG SPRUTA!!!!”, inte visa… så fick vi till sluta krama hårt (läs; hålla fast…) så att hon inte skulle slå sprutan krokig. Och precis när det var dags att sticka så är det som att Timnah håller andan och när det två sekunder senare är klart brister förtvivlan ut i en stor lättnad:

”DET GJORDE INTE ENS LITE DUGG ONT JU!!”

Tänk. Vad jobbigt. Att behöva gå igenom sådana nödvändiga måsten som känns dödsläskiga. ”Det kommer ju göra svidont” som Timnah sa här om kvällen. Och så var det inte så farligt. Fantastiskt. Och så fick man en tatuering. Med pingviner. Och fåglar. Och en liten ”du är världens duktigaste tjej jämt”-present när man kom hem.

Något som lillebror blev lite triggad av inför fredagens tandläkarbesök. Som ju är en återkallelse pga tidigare oöppnad mun. Det blir spännande… Man kan ju i alla fall hoppas att kvällens inställning håller i sig tills dess:

”Jag vill åka till tandläkaren NU!”