När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

…och bilen går INTE bra!

B87B2359Härmed säger vi upp februari. Även i denna familj har månaden bytts till vabbruari. Känns som att vi har kört varannan dag vabb hittills, men den här veckan skulle nog kunna bli konstant.

Idag var det dags för ett återbesök för Livia och hennes epilepsi. Vi tänker knappt på det längre (förutom när vi råkar glömma bort att ge medicinen…), så det är ju positivt! Inget annat nytt under solen efter idag heller, förutom att vi i juni ska på återbesök igen och då besluta om vi kanske kan få trappa ner och testa utan medicin under semestern. Det kan ju hända att det vuxit bort!

Eftersom Leon igår hade lite feber fick han idag (pigg som bara en röjar-Ralf kan vara) vara hemma (följa med…) och friska på sig en sista dag. Imorgon, inga problem att gå till jobbet! tänkte jag tills Timnah kom hem från skolan med jobbig huvudvärk och feber…

Stackarn däckade direkt hon kom hem och har feber och huvudvärk trots värktablett, så nu är det bara att lägga vabbschema igen… Inte det smidigaste när man är ensam ansvarig på typ alla punkter i sin arbetsbeskrivning. No stress…

Sen kan jag ju för den som undrar berätta att vi även är strandade här i förorten minst en månad till. Det var både motor och turbo som havererat på bilen. Jä-tte-kul. Tur i oturen visade det sig att Timnah hade en pappa i sin klass som visat sig vara en ängel med bilverkstad. Han har helt tagit sig an vår (skrutt)bil och hittat både motor och turbo för jättebra pris (säger maken)(själv säger jag jättedyrt jättebraigt pris…). Dessvärre ska ängeln på semester nu i tre veckor och bilen får vila ut ytterligare.

Så nu får ni komma och hälsa på oss helt enkelt. Eller få besök av den del av skaran som går att trycka in i den lille röde. Fast å andra sidan, vi lär väl vabba ut den här månaden också, så vem behöver åka någonstans!B87B2370

Annonser


1 kommentar

Utskrivna!

Det här att sätta sig ner och blogga när barnen sover och golvet återigen går att gå på, det har inte riktigt funkat de senaste kvällarna. Någon, den ansvarige, har en tendens att somna i soffan…

Men! Jag kan härmed meddela att Livia inte längre är på permis utan är utskriven. Tisdagen delades dock upp i tisdag och onsdag, innan vi kunde bocka av innehållet och först igår fick vi träffa sköterskan som skulle berätta lite mer. Fast egentligen var det inte så mycket mer att veta…

De anser att barn (och vuxna) med epilepsi ska kunna leva som vanligt och det känns ju bra. Nu när Livia börjat med medicin så har hon även varit helt krampfri sedan i tisdags vilket känns väldigt bra! Till och med överläkaren vi träffade i tisdags såg den stora skillnaden.

Snabb eloge till de neurologer och sköterskor vi träffat på under den här tiden! Så många barn som passerar tycker jag att det är imponerande hur mycket de minns bara vi möts i korridorerna. Till och med status på brorsan några dagar senare har kommits ihåg bara sådär. Det betyder mycket måste jag säga!

Så, även om de fortfarande inte vet vad det beror på, vilket vi kanske aldrig får veta, fortsätter vi nu med medicin och återbesök om en månad om inget händer innan dess. Kanske något blodprov för att se hur medicinen kopplar med kroppen, men annars är vi ”fria”. Eftersom de inte vet vad det beror på så har de inte heller uteslutit att det kan vara något övergående virusaktigt (vilket vi såklart hoppas på!) men det får tiden visa helt enkelt.

Nu har lättnaden över att hon blivit av med kramperna infunnit sig och hjärtat i halsgropen beror snarare på alla stolar och bord två små bestiger 100 ggr dagligen…

Så sjukhusfokus får återigen bli jobbfokus.


Lämna en kommentar

Vem behöver jobba?

Nu har vi ju varit lediga från sjukvård i helgen, så varför inte sätta igång idag igen. Det är ju måndag! Idag var det däremot Leon som fick gå till Vårdcentralen. Inget akut och förhoppningsvis går det över med antibiotika. Anledningen är att han sedan vaccinationerna vid 6 och 12 månader haft två knölar på ena låret. Senaste månaderna har de börjat växa lite och framför allt en har blivit som ett blåmärke. BVC har tyckt att vi ska avvakta till 1.5 års kollen och se om det går tillbaka men nu har den ena knölen blivit ömmare och Leon verkar besväras av den. Så idag var det hans tur. Antibiotika och ett ultraljud framöver (för att se så det inte finns något annat underliggande) borde göra susen.

Imorgon fortsätter dock turerna till Astrid Lindgrens med Livia. Av någon anledning ska hon göra ett till EEG imorgon och därefter ska vi prata planering framöver och få lära oss lite mer om vardagen med epilepsi.

Att det ska ske kl.8 när två stora barn ska till skola och förskola samtidigt är däremot inte jättesmidigt. Den här sjukhusvardagen var trots allt lite lättare när det var höstlov skulle man kunna säga.