När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.


Lämna en kommentar

Möhippa gav Dolly Parton

B87B1218I lördags var det möhippa! Phjuu… en grej mindre att försäga sig om! Det var så roligt att gå bredvid och se Linnéa njuta av att inte ha en aning om vad som ska hända (även om hon gjorde allt för att luska ut det) och bara kunde ”flyta med” och bli uppvaktad (utsatt?!), under en hel dag. Och jättekul att få träffa Linnéas alla kompisar som gav en ännu vidare bild av vem Linnéa är och få byta ut barnhäng till tjejhäng. En hel dag! Lite champagnefrukost, lite Bollywood, lite Lacerdome, middag och massa fniss och prat.

På hemmaplan gjorde maken premiär i att ta fyra barn själv en hel dag och kväll. Gahhh! Nej då, det gick över (min) förväntan jättebra. Försökte göra mitt bästa i att inte ge allt för mycket förmaningar och ”tips” innan och förutom mat och sovtids-rutiner så tror jag att lyckades rätt bra. Lyckades även släppa hemmaplan i huvudet rätt bra under dagen också måste jag säga. Fast det var nog tur att jag tagit på mig foto/film-rollen under dagen. Brukar kunna ”koppla bort” det mesta bakom kameran. Och nu är det bevisat. Det går att överleva utan morsan en hel dag (och kväll!). Livia tog till och med flaskan på kvällen sen (efter ett tag).

Undertecknad däremot fick lämna festligheterna typ 15 bh-storlekar större och skynda hem för att få lätta på trycket. Var visst jag som behövde Livia mer än hon mig den här gången!


Lämna en kommentar

En kanske skulle skola om sig till make up-artist?…

B87B9065”Jag vann! En av tre! Puss!”

Ett sms nu på kvällen bekräftade besväret. Maken kammade hem en seger på jobbets kickoff-maskerad med Bond-tema. Som han har fått flänga efter juveler och billig foundation. Undertecknad är nog Sveriges mest osminkade, för att inte tala om minst utrustad med smink, så där kunde jag inte hjälpa till. Däremot att skapa karaktären! Hade det inte varit för två stora barn som vill ha hjälp med att skära frukt samtidigt som jag pluttar på diamanter och en bebis som gör sin hunger påmind trots vår tidspress (varför vara ute i god tid liksom…) så skulle jag säga att det var riktigt roligt!B87B9072

Dessvärre blev den hungriga bebisen inte tillfredsställd förrän maken kommit iväg (utan fick hänga på armen), så bilderna gör inte skurken (eller makeupen) rättvisa (om nu makens snälla uppsyn någonsin skulle kunna göra en skurkaktig rättvisa?!). Men i en mörk festlokal kunde man i alla fall se vem det var, och imponera dessutom!

Kvällens Bond-skurk

Kvällens Bond-skurk


Lämna en kommentar

Som man bäddar…?

”När var det du tänkt att vi skulle få upp barnen nu igen?” väcker David mig, själv sömndrucken.

”Öh… kvart över sju…vadårå? ” har svårt att få upp ögonen.

”Klockan är fem i åtta…!”

”Va?!?! Men varför har inte Livia och Leon vaknat?!”

Det går lära gamla hundar att flyga skulle man kunna säga. För vi avslutade veckan med att försova oss.

Tack och lov hade vi redan kvällen innan bestämt att Timnah skulle få åka till skolan med sin grannkompis, vilket gjorde att vi först kunde fokusera på henne. Och David hade kvällen innan fått höra att han har några komptimmar att ta ut vid behov. Vilket inte lät vänta på sig! Han ringde och kollade om det gick bra redan idag, vilket det gjorde, och så kunde han skjutsa Noel och de små få sova vidare.

Med detta sagt kan jag ju meddela att en sak i alla fall är säker. Jag kommer aldrig få någon sund inställning till kaffe!


1 kommentar

Hectic birthday

Idag har det varit en såndäringa födelsedag igen. Jajemen, man skulle kunna kalla hösten ett enda stort kalas eftersom i stort sett alla i våra familjer fyller år på hösten. Varför vi även slog ihop tre födelsedagar i lördags och firade David, min mamma och min mormor samtidigt. Men, finns det något att fira mitt i veckan (idag David) så är det klart att det måste göras igen! B87B7878Den goda hustrun tänkte att, är det en dag på året maken ska slippa tänka på och laga mat, så kanske det kan passa idag, och bestämde sig för att ta kontrollen (läs: tappa kontrollen) över matintaget denna dag. Eftersom han för några veckor sedan hade nämnt smörgåstårta och hur längesen det var…(lite drömskt), tänkte jag att ”Jamen det gör jag!” De små brukar ju sova rätt mycket på förmiddagarna, så det blir inga problem att ”slänga ihop” så slipper vi stå och laga mat på kvällen.

Tror ni inte att de små då bestämde sig för att slå rekord i vakentid idag och Leon (framför allt) visa sig från sin allra mest svårtolkade sida?! Vaken, vaken, vaken, gnällig, upp, magen? Hungrig? Trött? Nehej… och en Livia som plötsligt glömt bort hur man äter och antingen tar för stora klunkar eller får med sig för mycket luft så att man riktigt hör hur ont det gör att svälja. Vilket hon såklart tycker också, börjar skrika och sluta äta. Vilket i sin tur leder till att hon fortfarande är hungrig igen efter en halvtimme, sväljer för hårt, börjar skrika, avbryter…Suck.

Man kan väl säga att oavsett hur enkel och barnvänlig (dömt att misslyckas när jag valde skagenröra i ena lagret…) jag försökte göra smörgåstårtan (formbröd, leverpastej, skagen – egengjord i och för sig! – grädde och creme fraiche runtomkring) så blev tiden att fullfölja väldigt knapp och svetten lackade fram tills för en liten stund sen…B87B7870Men med tanke på omständigheterna (tack och lov att ingen såg mig in action!) måste jag erkänna att jag blev riktigt nöjd. Och kocken, ursäkta – födelsedagsbarnet, blev nog lite imponerad faktiskt.B87B7867Tur det blir mörkt snabbt nu för tiden också, så var det inte så tydligt att städningen hamnade på hyllan…

Men nu är höstens födelsedagar klara. Tror jag…så nu byter vi fokus.

ADVENT!


2 kommentarer

På tur med två

20131113_191450Så kom den, dagen då vi (jag!) invigde vår löparvagn på riktigt. Har ju visserligen sprungit med den vid allt för sen ankomst till skolan(…), men det räknas liksom inte. Och detta för att David kom hem, senare än vanligt eftersom det är en sån vecka, och frågade om jag inte ville springa.

”Nu? Men…” och så hade jag massa bortförklaringar, sent, de stora behöver bada, de små är som svårast att ta hand om själv på kvällen, osv.

”Men du kanske kan ta med de små? Så badar och lägger jag barnen under tiden.”

Hmm…kroppen dividerade med huvudet och kom till slut fram till att det var ju faktiskt en väldigt bra idé. Det blev ju liksom ingen löptur i helgen…Nope, om man inte räknar träningen ”Bära barn som vanligt och lyfta fika upp till munnen”. Ja ni hajar, det var på tiden.

Sagt och gjort, ner med bebisarna i björnarna (som inte alls fattade grejen att klä på sig utanpå pyjamasen vid den tiden!), i med hängmattorna i vagnen och på med löparhjulet. Och tänk att det som kan kännas som jobbigaste idén med allt krångel runt omkring väl ute i mörkret känns som den bästa. Mörker, frost, frisk luft, bebisar som somnade och hala cykelvägar. Tur jag hade vagnen att hålla i! 20131113_191015Men oj vad jobbigt för armarna! Tror även låren fick sig en hårdare dust av att skjuta på, för den här gången känns det i hela kroppen redan nu, dagen efter. Men det är väl det som gör det värt, att det känns att det händer något! Och på Davids fråga när jag kom hem:

”Nå, var det sista gången du sprang med de i vagnen eller?”

svarade jag ett ”absolut inte!”. Sjukt smidigt när man väl är ute måste jag säga! Och med tanke på att jag skryter om det här, så blev jag såklart sjukt nöjd också! 😛

Det var väl inte så jobbigt det där...

Det var väl inte så jobbigt det där…


1 kommentar

Jag vann!

För en månad sedan ingick jag och maken en pakt. Eller nej kanske inte direkt, men en utmaning i alla fall. Nog med småätande och kvällsmacksbuffé, vem av oss skulle gå ner mest på en månad. Och som rubriken lyder, jag vann!

Även om det lät lite kaxigt i början, så kan jag avslöja att det var typ enda gången jag kände mig kaxig och säker på vinst. Tre veckor utan någon som helst förändring på vågen. Eller jo nu ljög jag, ett halvt kilo ner i bland för att morgonen efter vara tillbaka upp igen. Men, tro det eller ej, imorse visade vågen minus 2,7 kg. Fortfarande 3,5 kg kvar innan ”före graviditetsvikten” är nådd, men ändå! Fortsätter man äta alla mål om dagen plus mellanmål (är ju som sagt fortfarande hungrig jämt! Skyller på amningen…) så går det tydligen inte så fort.

Så vad har jag gjort? Ja typ inget. Mer än att alltid försöka byta ut mackor mot något annat (frukt, keso, ägg, morötter, osötade skorpor (ja ja…) ). Fast jag har fuskat ibland måste jag erkänna. Helgerna har fått innehålla mjukt bröd till frulle. Man måste ju unna sig! Sen har vi faktiskt blivit bättre, jag och maken, på att inte äta så mycket på kvällen och spara sockret till helgen och kalas. Så jag har med andra ord inte skippat allt socker? Svar: Nej. Har jag skippat fredagsmyset? Svar: Nej.

Sen dricker jag i och för sig vatten hela tiden (med tanke på amningen) vilket fyller magen och nog påverkar storleken på måltiderna till det bättre. Och faktum är att jag känner mig inte lika ”tung” längre. Ja, ja, 2,7 kg är inte så mycket kanske med tanke på tyngden, men det är nog för att jag börjat ”byta ut” de ”tunga” sakerna till lättare grejer. Ibland. Så det är skönt!

Så nu har jag en veckas massage att inkassera framöver. Det måste firas ordentligt med fredagsmys och lördagsgodis! (…)


Lämna en kommentar

3 månader

B87B7267Man kan inte annat än förundras över hur tid kan vara så fylld av så mycket. I tre månader har vi nu fått mysa med, snusa på, älska, skratta, gråta (inte så ofta dock!), busa, leka och fåna oss med de här små söta underverken. Inte för att månader kanske är så mycket att fira (vad är väl 3 månader jämfört med en ettårsdag?), men alla de här månadsövergångarna påminner så starkt om dagen då allt hände. Då livet fick en helt annan vändning. Då vår familj blev en ännu större enhet. För det känns snarare så. Vi är inte två vuxna med överväldigande fyra barn på halsen, utan snarare ett väldigt naturligt ett. Vi sex är ett. Och det här häftiga tillskottet är konstigt nog väldigt naturligt och självklart på ett fantastiskt sätt. Inga konstigheter, bara självklarheter. B87B7289Dagen till ära så fick de sina namn bekräftade på statliga papper också. Vi visste redan innan att det skulle bli en Livia och Leon (om de fortfarande kändes som en Livia och Leon i famnen), men mellannamnen tog nästan tre månader att bestämma oss för. Vi vill ge de, precis som de stora barnen, varsitt eget namn, ett namn från min släkts sida och ett namn från Davids släkts sida. Vilket vi nu gjort. Så låt mig presentera: B87B7258Livia Edith Hanna Edsmyr

ochB87B7240Leon David Henning Edsmyr.

Våra älskade guldklimpar.


2 kommentarer

Det här med att tänka lite olika

Efter finalen av Kockarnas kamp.

Maken: ”Alltså jag undrar vad jag skulle laga för mat om vi var rika… fatta vad mycket gott man skulle kunna göra! Alla de där tjusiga restaurangerna… det är väl ingen konst att laga god mat om man kan använda vad man vill och har råd att skaffa alla de där fina råvarorna.”

Makan: ” Ja… jag skulle köpa mer nötter. Pumpafrön och andra såna där nyttiga grejer och blanda egen müsli.”

Maken: ”Müsli?”


1 kommentar

Utmaningen

Nu ni, har maken tagit sockersaneringen till en ny nivå. Ja, han är nog mer trött på sin skengravidmage än jag på min om jag ska vara ärlig!

Vem går ner mest (av oss två) i vikt procentuellt på en månad?

Eftersom jag inte är den som är den, så antog jag självklart utmaningen och 25/10 kommer resultatet.

Men nej, du ammar ju, det är farligt att banta! tänker du nu. Och ja, jag vet, det handlar verkligen inte om någon bantning. Snarare ett försök till att hitta tillbaka till ett någorlunda sunt liv. Bara godis på lördagar, en macka till frukost inte tio (ok, riktigt så illa var det inte, men hade kunnat bli!), inte glass varje dag och minska ner på övriga ”överintag” och börja röra på sig. Så vi om ett år om inte annat orkar springa efter två speedade småtroll.

Dvs. två makar utan karaktär måste skärpa till sig.

Så vad går utmaningen ut på? (man kan ju inte göra det bara för att det är sunt!) Jo, om jag vinner (vilket jag räknar starkt med! :-P) ska maken massera mig varje dag i en vecka. Nope, händer inte så ofta annars…

Och om maken vinner (som om!) ska jag laga en trerätters middag åt honom (oss).

Och där fick ni veta lite mer om mig. Kan pinsamt nog inte minnas sist det inträffade… Jag har helt och fullt (och lite bortskämt) anammat rollen som ”kockfru” skulle man kunna säga.

Så nu vet ni hur det ligger till. Finns en risk att det måste bli sockerfritt fler tillfällen än den här veckan är jag rädd…
/”finns aldrig något annat alternativ än vinst”-jaget


Lämna en kommentar

Spännande nästan jämt

image

Man kan ju tycka att vi har gjort tillräckligt många besök på sjukhus på sistone. Men de har ju de flesta varit planerade, så idag slängde maken in ett spontant sådant.

Allt som behövdes var en eftermiddag med bilen i en ”gör det själv” – hall med bilen upphissad och ett tungt verktyg som slant ner på läppen.

Ett stygn senare är läget återigen under kontroll.