När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.

Att pusta ut!

1 kommentar

Det fanns en liten tanke att jag skulle skriva om gårdagen redan igår. Men den här kroppen ville annorlunda. När vi efter 8 timmar på sjukhuset äntligen sa hej då till läkarna vid halv fem på eftermiddagen och begav oss hemåt, var det som att marken gungade. När de två små sen hade somnat, då däckade vi!

Men det gick bra! Livia var så duktig. Fick stå ut med att vara fastande från midnatt fram till halv elva, så att sätta infart för blodprover var ingen hit. Men sen när det var dags att få narkos var hon så trött och gick med på att ligga på britsen och kramas till sömns. Även om det sen var jobbigt att vänta utan henne, är det tur att man inte får vara med måste jag säga. Det hade varit riktigt jobbigt att titta på den där stilla lilla kroppen i sjukhusklänning. 20141031_132358Efter två timmar fick vi äntligen gå till uppvaket och vänta in att hon skulle vakna. 45 minuter väntade vi, sen ställde hon sig upp på två röda och var pigga, glada Livia som ville dra bort infarterna direkt och hoppa ner. Helt otroligt!20141031_141034Uppe på avdelningen fortsatte sen väntan på läkarna och fram tills att Livia fått i sig tillräckligt att äta så var det ett litet argt bi vi hade att göra med. Men beskedet var positivt. De kunde inte hitta några konstigheter på magnetröntgen eller i det extra ryggmärgsprovet som de tog när hon sov.

Men. De är ändå förbryllade. De har inte varit med om att någon gått från att vara helt frisk (förkylning räknas inte) till att få upp till 30 kramper om dagen på bara en vecka. Tydligen är det vanligare med epilepsi att få en längre kramp och sen går det flera dagar innan nästa kramp kommer. Men Livia har ju då som sagt haft 20-30 kramper om dagen. Mycket konstigt och neurologerna vet inte alls vad det kan bero på.

Så utredningarna kommer fortsätta. De tog flera blodprov som nu ska testas mot ett gäng nya virus för att se om det kanske har med något sådant att göra trots allt. Och framöver kommer vi få lämna fler prover. Under tiden får hon medicin morgon och kväll som vi höjer allt eftersom till dess att kramperna är helt borta. Och faktum är att den redan verkar. Idag har hon bara haft fem kramper och varit mycket mer sitt pigga, glada, mysa med Leon titt som tätt-jag. En stor lättnad för två dränerade föräldrar som trots noll fysisk aktivitet på hela veckan är trötta som efter ett maraton. Även om vi känt oss rätt lugna under den här långa veckan så gissar jag att det tar lite på krafterna med alla om- och kringständigheter. Både med Livia, men även de andra treFör att inte tala om osäkerheten.

Men nu är ännu fler farliga anledningar borttagna och vi tror ärligt talat på att det här kommer att gå över och inte vara livslångt. Hon är en sjukt stark liten ettåring, bara så ni vet!20141031_151017

Annonser

En tanke på “Att pusta ut!

  1. Läser med tårar i ögonen, skönt att hon är så stark lilla gumman……nu på väg hem med Era stora barn som jag kan tack för lånet av…..kram från morfar!

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s