När jag blir stor…

mitt liv. helt enkelt.

Ett dygn på sjukhus

6 kommentarer

Livia-5Det är lustigt hur alla vardagsproblem som jobb, räkningar, allt som ska göras, allt som inte hinner göras och lite där till, helt glöms bort när ett av barnen plötsligt behöver sjukvård. Fortare går nog inte att byta fokus från viktigt, till viktigt på riktigt.

Sedan en vecka tillbaka har vi reagerat på hur Livia ramlat på ställen där det inte finns något att snubbla över, satt sig ner på golvet men inte tagit emot sig utan låtit det gå hela vägen till ett fall så hon slår huvudet eller legat på golvet i konstiga lägen för att sen när vi lyfter upp henne vara helt lealös en stund därefter. Eftersom hon är förkyld och har så varit länge har vi tänkt att hon kanske är extra trött, eller blir lite vingligare av det. Men i torsdags kändes det lite för ofta för att inte vara något konstigt och i fredags (igår! känns så längesen…) såg vi för första gången från början till slut vad som faktiskt hände och insåg att hon drabbas av något slags anfall eller kramp. Kroppen spänner sig helt och hon blir helt stel i 15-20 sekunder, samtidigt som hon håller andan, därefter blir kroppen helt slapp och allt släpper (och står hon då så ramlar hon). Lite konstlad andning och en rätt medtagen liten kropp men annars har hon återhämtat sig fort. Livia-3Det vi trodde skulle bli en lång eftermiddags väntan på Astrid Lindgrens blev dock ett dygn och nu är vi hemma på permis för att komma tillbaka på måndag igen. Vår tappra lilla hjältinna, vars förkylning stegrade under gårdagen och även gav hög feber, fick (efter alla vanliga tester och prover) göra en EEG-kontroll (eller hur man nu skriver) för att se om det fanns några epileptiska tecken. Livia-9Och att få 17 kablar fastklistrade på huvudet var något som inte ens Babblarna kunde råda bot på. Men när David och Leon sen var tvungna att åka och hämta de stora barnen från förskola och skola lyckades hon faktiskt somna i mitt knä och kontrollen kunde utföras under lite lugnare omständigheter. Livia-2Tillbaka ner till akuten för att vänta på provsvar och träffa kvällsläkaren. Livia-4Svaret kom tillbaka ungefär samtidigt som David och de stora barnen kom tillbaka, men det visade inga konstigheter så kontrollerna skulle fortsätta. En infart sattes för blodprov och smärtlindrande salva på händer och ryggslut för att kunna ta ett ryggmärgsprov. Vi insåg att det här skulle ta ganska lång tid och David åkte tillbaka hem och plockade upp barnvakt på vägen för Timnah, Noel och Leon innan han återigen åkte tillbaka till AL. Under tiden fick Livia gå igenom ett ryggmärgsprov, och man kan väl säga att därefter var det sova och famnen som gällde. Livia-14Vår tappra lilla hjältinna fick högre feber och anfallen, som inte var så jättekraftiga, började komma lite tätare och gav lite ”nya” darrningar efteråt. Provsvaret efter ryggmärgen kom tillbaka och såg bra ut, och då var det bara att gå vidare och få till en skiktröntgen av hjärnan. ”För att kunna utesluta alla farliga saker”. David kom tillbaka in genom undersökningsrummet i samma stund som läkaren talade om att Livia var inskriven på en avdelning vid neurologen och att en av oss skulle bli tvungen att sova kvar över natten för observation.

Till slut fick vi komma upp till röntgen och tro det eller ej, Livia lyckades (efter lite vaggning och många försök) att somna på röntgenbädden så hon kunde fotas helt stilla.Livia-8Ända till den här stunden handlade allt om här och nu. Där och då. Hur vi skulle få Livia att klara av testerna. Det var först när hon sov där i det stora hålet som framtiden svävade upp i huvudet och ”Tänk om…” försökte tränga sig på. Väntan på svaret blev rätt lång, till en början, men när vi sen fick komma upp på avdelningen, utan svar, och fick höra att svaret kanske inte kommer förrän imorgon (idag) så infann sig lugnet. David åkte tillbaka till de andra barnen och jag och Livia kom i säng på plats. Många gånger under natten. Någon gång strax före midnatt fick jag ett kort svar från en av sköterskorna att provet såg ”bra” ut. Men detaljer kommer med läkaren under morgondagen. Men det värsta kommer inte slå in.  ”Rätt” skönt att möta natten med den vetskapen.

”Ja vi kliar oss i huvudet…” sa läkaren när han kom in idag strax före lunch. Och eftersom han inte var neurolog så får vi vänta på de mer djuplodade analyserna av alla tester och få vidare plan för att undersökningar till på måndag. Under tiden fick vi komma hem med krampdagbok. Och vår febriga lilla hjältinna var riktigt glad när hon insåg att vi skulle lämna sjukhuset. Febrig utan febernedsättande och fortfarande hängig med anfall titt som tätt och kramigare än någonsin. Uppe och knallar mellan varven och glad att vara hemma. Livia-20Det är lustigt. Det största med i fredags skulle vara att de stora barnen äntligen skulle få höstlov. Det största med i fredags blev att skiktröntgen inte visade något farligt.

 

Annonser

6 tankar om “Ett dygn på sjukhus

  1. Men hjälp! Massor av kramar och krya och skönt skönt skönt att det ser bra ut. Hoppas att ni snabbt får reda på vad det beror på. Lilla vännen!

  2. Men fy vad jobbigt för er alla, hoppas verkligen att ni får svar snart och att det i tr är något allvarligt! Tänker på er, många kramar!!

  3. Hej! Jag och Henning har haft en liten bönestund för er nu 🙂
    Hoppas ni får svar och friskförklaring snart. Många kramar och välsignelser från oss.

Kommentera gärna

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s